Virdarna

Virdarna i Värend

Vår släkt har levt så länge vi vet i Värend mellan Mörrumsåns källor i öster och till Värends västra utkanter vid sjön Tjurken. Vid åns källor ligger Lilla Hult med fädernets rötter och just vid Tjurken ligger Piggaboda där rötterna på spinnsidan finns så långt det nu är möjligt att komma bakåt i tiden i kyrkböckerna. Om Virdarna i Värend på fädernet och mödernet kommer denna hemsida att handla om. Vilka var de och varifrån kom de?  Och vilka är de idag?

Var virdarna Heruler som vandrade tillbaka på 500-talet från Mähriska Porten och Carnuntum nära Wien och Donau efter att ha vandrat ut från Värend med Goterna på 200-talet? Vi följer deras väg och finner en otrolig historia som leder in i många avgörande skeden de påverkat under 300 år nere på kontinenten och här i Norden från tidig romartid och folkvandringstid, till vendeltid med sagokungar och historiska härskare och händelser.

Men vår historia börjar redan för 4800 år sedan, då vår första anmoder med rötter ända från Svarta havet vandrar in i Värend och på bronsåldern tusen år senare kommer vår anfader hit från norra Tyskland.

.

Värend består av Allbo (Västra Värend), Kinnevalds, Norrvidinge, (Mellersta Värend) Uppvidinge och Konga härad (Östra Värends domsaga). Värend betyder ”plats med många män” och Virdar är en gammal benämning på befolkningen i folklandet Värend. Äldsta ordet för virdar, virðskum finns på runsten på Aringsås kyrkogård i Alvesta, granne med moster Almas hus på Sjölyckevägen.

Att Virdarna bor i Värend och har kallats för Virdar sedan vikingatid är klart och de har i stort sett bott där sedan dess, men vilka var de tidigare virdarna, var kom de ifrån och när kom de hit?

.

Varifrån kom de första Virdarna – Stenålder

Landet har befolkats i omgångar sedan isen drog sig tillbaka från tidig stenålder för 11000 år sedan då man jagar renar på tundran och man når Åsnen och sjöarna däromkring med Mörrumsån för jakt och fiske. Det är efter vattenvägarna landet befolkas. De allra första virdarna var jägare samlare och de hade mörk hy och blå ögon.

Lövskog breder ut sig och Värend kring Åsnen och Helgasjön befolkas från kusten i västra Blekinge, Listerlandet och Ivösjön i söder, över Jämshög och Kyrkhult norrut efter Mörrumsån.

Finnveden i sydväst är koncentrerat till sjön Bolmen och utflödet västerut genom Lagan i Halland. Njudung och Vedbo i norr har ett centrum kring sjöarna som är källor för Emån vilken rinner ut i Kalmarsund. Runt dessa andra åar och sjöar har vi inte hittat några gamla anor, varken enligt DNA eller kyrkböcker, utan de finns i anslutning till Mörrumsåns flöden. Det är vattenvägarna som delar upp landen. Därför utbreder sig Värend just här, i alla tider.

6000 år gamla fossila åkermarker, s k fornåkrar, består ofta av otaliga små stenrösen som har hittats i skogarna runt Åsnen. De vittnar om virdarnas ständiga kamp mot stenen. Åkrarna odlades av de första ljushudade bönderna som vandrade in från Turkiet med tamboskap under den s k bondestenåldern. Södra Sverige mångdubblade sin befolkning utan att först blandas med de jägare samlare som redan fanns här.

.

Yamnaya från Ukraina

För 5000 år sedan vällde de s k Yamnaya in i västeuropa, ridande och med sina hästdragna vagnar och hjordar av kor, får, getter. De var herdefolket från Ukraina och var mest krigiska unga män som erövrar, bränner skogar och sprider pesten och sjukdomar där de drar fram. De är långväxta, ljusa i hyn med mörka ögon och deras språk är indoeuropeiskt. Ord som hjul, ko, mjölk, ull och vagn kommer från dem. De klarar att dricka mjölk och de brygger mycket öl och Yamnaya-kulturen har beskrivits som en av de våldsammaste som någonsin har existerat. Med hjälp av häst och vagn kunde dessa två meter långa ”barbarer” förflytta sig långa sträckor och invadera de mesolitiska byarna. Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter.

DNA visar att de vandrar in i Värend för ca 4800 år sedan och delvis blandas upp med de gamla jakt- och bondefolken som redan bor här, men mycket tyder på att de flesta utrotas pga våld och sjukdomar. Denna s k stridsyxe-kulturen lämnar många spår efter sig av unika yxor och nya typer av gravar s k kurgan. I regel begravdes de döda liggande på sidan med uppdragna ben och med huvudet vänt åt öster. I centrala Värend finns en hög koncentration av hällekistor från 4200-3800 år sedan. Värends steniga åkrar passar bättre för boskap än odling och byteshandel för brödsäd och korn för ölbryggande med Skåne längs Murrumsån var en stor och viktig handelsled där man når både Skåne och vidare ut i danernas land och till kontinenten. Trakterna kring sjön Åsnen och Helgasjön frodas och våra anor förblir här, ända fram till våra dagar.

.

Våra första anor på mödernet

DNA från mödernet (mtDNA U5b2b4a) visar att i alla fall en av alla dessa herdar som kommer till Värend för ca 4800 år sedan är kvinna och att hon härstammar från en anmoder i sydvästra Ukraina vid Svarta havets västra strand, kanske från en ort som heter Mayaki, nära Odessa. Hon och alla döttrar efter henne i över 160 generationer har levt och överlevt på väg till och i Värend ända fram till våra dagar. Det är rimligt att tro att de första unga herdegängen tog sig upp efter Murrumsån och hamnade runt Åsnen, Salen och sedan spred sig vidare genom Helgaån till markerna kring Helgasjön och vidare efter åarna.

En annan teori säger att många, mer fredliga Yamnaya-familjer, kom över Östersjön från Baltikum, Gotland, Öland till östra Småland och vandrade in i Värend från öst. Oavsett verkar man sedan ha stannat här fram till våra dagar och blandat sig med och utrotat de tidigare jägarna och jordbrukarna. Över hälften av DNAt av de som bor här idag, liksom i stora delar av landet, är Yamnaya. Det är den släkt vi känner genom kyrkoböckerna från tidigt 1500-tal och som sedan har bott och verkat just här i Värend och naturligtvis mycket längre än så, sedan 4800 år tillbaka.

.

Bronsåldern och bärnstensleden viktig för Värend

Under bronsåldern för 3800 år sedan kommer en ny våg av sjöfarare och handlare som paddlar sig fram och byter brons, koppar, tenn, ylletyg, slavar, salt mot bärnsten runt våra väst- och sydkuster. Här och bara här i Östersjön finns gott om bärnsten och de stormän som bor och handlar här blir mycket rika och mäktiga. Nytt bättre utsäde gör skördarna större och stormännen rikare. Äldre bronsåldern var Nordens första välståndsperiod och var då den rikaste regionen i Europa. Hela östersjöområdet ända upp till Tierp visar på rika härskare med mäktiga småriken, några i allians med varandra.

Kivik är en centralort och utmed Mörrumsån når man lätt Värend för handel. Via omfattande handelsnätverk med knutpunkter i dagens Danmark, England  och norra Tyskland och långt ner i Europa kom metallerna till Norden. Stora handelsvägar gick ner genom Tyskland på floden Oder till Tjeckien och Österrike och genom Polen på Wisla. Runt Medelhavet växer stora mäktiga riken fram med högt stående civilisationer där teknik, kultur och välstånd frodas, men också elitens oinskränkt makt och hierarki.

Den s k bärnstensleden – Via Sucinaria – förband Gdanskbukten och Sambiahalvön (Samland) vid Östersjön via Wisla och Oder till Karpaterna och över passet till floden Morava och sen Donau vid dagens Wien och vidare till Adriatiska Havet och Medelhavet, men också kopparn från Cyperns Alasha. Koppar – Cuprum betyder ”metallen från Cypern”. Denna led har bundit samman Nord- och Sydeuropa ända sedan stenåldern. Koppar hämtades även från nordvästra Spanien.

Metallerna betalades med bärnsten, som var hett eftertraktad på hela kontinenten. Många fynd av bärnsten från denna tid har gjorts runt medelhavet, i mellanöstern, Egypten, Iran, Irak, Kina. Man paddlade också ända till de brittiska öarna för att handla tenn från Wales. Sydskandinavien blev rikt tack vare bärnstenen, som värderades lika högt som guld. Ett kilo bärnsten motsvarade 200 kilo koppar i värde. Även ylletyg var i samma prisklass som koppar för det fanns inte så många får för ull och ylleproduktion i Norden. Under romartid får bärnstensleden förnyad betydelse.

Hällristningarna på västkusten är många och visar att där bodde ett sjöfarande folk och var kanske platsen för en hel skeppsindustri. Här låg skärningspunkten för sjöfarten mellan de skandinaviska bärnstensområdena och de brittiska öarnas tenn och Europas koppar.

Här finns mest avbildade krigare i Norden. Det kan indikera att det förekom både handel, krigföring och allianser. De som sysslade med handel var handelsmän, krigare och resande, så det var egentligen ganska likt vikingatiden. Ristningarna visar också bilder av olika sorters vapen och mycket talar för att bronsåldern var en våldsam och krigisk tid. Då man handlade med väldigt värdefulla varor var man tvungen att ha en stark besättning med många svärd för att freda sig mot rövare och plundring och för att själv kunna plundra. Stormännen kan betala för en hird och nu växer det fram en ny krigarklass.

.

Våra tidigaste anor på fädernet

Det är nu som våra tidigaste anor på fädernet dyker upp här enligt vad vårt DNA berättar för oss. För ca 3800 år sedan kommer många män från norra Tyskland till södra Skandinavien, till Kivik och vidare till Värend. De är på något sätt med i handeln kring bärnstenen och bronset. Handelsmän, krigare, paddlare, alla vill de ta sin del av kakan.

Vår anfader är enligt DNA en man kallad Ivar, troligen ifrån närheten av saltgruvorna i Halle-Saale nära Leipzig i norra Tyskland (Y-DNA I-M253). Hans avkomma söker kanske sin lycka i bronshandeln eller i något relaterat till den. Han kanske är en i besättningen som paddlar med metaller, salt, ylletyg, slavar från floderna i norra Tyskland till Kivik och sen vidare på Mörrumsån till Värend. Och här verkar han till slut träffa sin yamnayafru och de förblir här och deras ättlingar stannar här i 130 generationer ända fram till våra dagar.

.

Bronsålderns sjökrigare

Dugliga skepp var en förutsättning för långväga resor, handel och plundring. Hjortspringbåten från 300-400-t f Kr är klinkbyggd med låga fribord för att kunna paddlas. De styrdes med en styråra både i aktern och i fören. Lindplankorna ”syddes” ihop med bast och vidjor. Rekonstruktioner gjorda efter fynd av skepp har visat att de kunde lastas med flera ton och rymma över 20 personer.

Den materiella kulturen formades av långväga handels- och plundringsfärder och förutsättningarna var bra för det på västkusten och i Skåne, Värend. Man höll sig efter kusterna, men man paddlade också ända till England för tenn och till Österrike och t o m till Spanien för koppar. Tenn, koppar, ylletyg, brons, guld, päls, hudar, salt, slavar och bärnsten möttes här.

Båtar med besättning var inte nog för ett handelsföretag till kontinenten. Det behövdes också starka krigare på färden, eftersom risken för överfall var överhängande.

Under resan genomkorsades många hövdingadömen och det krävdes goda kontakter för att få passera, men också vana och goda kunskaper för att hitta vägen. Dessutom var det inte bara fredliga affärer som ägde rum. Plundring och rövande av slavar längs vägen drygade ut reskassan.

Tillverkade bronsvapen var en stor handelsvara i Värend. Mellan Åsnen och Helgasjön finns sannolikt landets största koncentration av gravrösen från bronsåldern. De många rösena vittnar om ett tätt befolkat landskap. Mycket tyder på att Värend, kanske med Ingelstad som centrum, tillsammans med sydöstra Skåne med Kivik och centrala Västergötland var maktcentra och dominerande områden för cirkulationen av bronsvapen i äldre bronsålder. Största röset är Limmerör tre kilometer väster om Inglinge hög i Ingelstad. Den är 45 meter i diameter och 4,5 meter hög. De riktigt stora rösena är uppförda över mäktiga män och kvinnor. Inte många av rösena har undersökts, men då så skett har man hittat rester efter gravbål och gravgåvor av bronsföremål, keramik, kol och brända ben.

Bronsålderns nordbor var inga fredliga soldyrkare utan eliten, stormän och hövdingar som styrde med våld och hot med sin hird av betalda kämpar. En ny krigarklass växer fram. Bronset är bara för vissa och för de flesta andra i allmogen gäller flintan. Med bronsen blir samhället skiktat och hierarkiskt. Det uppstår lokala eliter som kontrollerar och tar makten över folket, allmogen och trälar, över allt större områden. Den materiella kulturen formades av långväga handelskontakter och resor långt ner i Europa och till England.

Pga sjösystemen runt Åsnen och Helgasjön blir Ingelstad den stora huvudort i Värend där makteliten samlas och härskar. Makt, handel, kultur och religion frodas och allmogen får kröka sin rygg och knega vidare.

.

Slaget vid Tollense 1250 f Kr

Kring år 1250 f kr vid nordtyska floden Tollense söder om Rügen, drabbade två stora grupper män samman. De var beväpnade med en imponerande arsenal av vapen av flinta, trä och brons. Det var professionella krigare och inga beväpnade bönder och alla män i åldern 20-40 år. Krigarna har stridit både till fots och till häst. De flesta har dödats av bågskyttar eller slagits ihjäl med träklubbor. Här handlar det om två stora arméer som har brakat samman, redan på 1200-t f Kr.

Vid fyndplatsen har arkeologerna hittat resterna av en 120 meter lång och 2,5 meter bred forntida väg uppbyggd av trästockar, stenblock och sand. Vägen och troligtvis även en träbro som korsade själva floden kanske innebär att detta var en handels- och tullplats de anfallande ville plundra eller ta över.

Är det en maktkamp mellan olika grupper om brons och handelsvägar. Åtråvärda varor som koppar, tenn och bronsföremål skeppades till norra Europa via Elbe, Oder, Donau och Weichsel, men även mindre bifloder som Tollense utnyttjades. Den är en biflod till Peene som har sitt utlopp i Östersjön. Under bronsåldern hämtades koppar mestadels från Cypern, Sardinien, Tyrolen och Spanien, medan tenn bland annat kom från de brittiska öarna och nordvästra, men framförallt sydvästra Spanien.

Arméernas storlek var tillsammans kanske 4-5 000 man vilket betyder att samhället måste varit väl utvecklat med en betydande organisation för att utrusta och föra krig med tusentals krigare under månader av fälttåg. Det vi ser framför oss är kungar, som kontrollerar större områden eller små riken och som gör allt för att hävda sin makt.

Vid upptäckten av det forntida slagfältet har man funnit hundratals skelett som visar att den attackerande styrkan verkar ha kommit från södra Tyskland eller nuvarande Tjeckien, kanske från Mähriska porten utmed bärnstensleden. Den försvarande sidan bestod till del av folk från trakten, men eftersom norra Tyskland var en del av den nordiska bronsålderssfären, är det troligt att även krigare från Danmark och södra Sverige deltog. Det verkar som nordmännen vinner slaget och för lång tid behåller makten i området.

.

Bronsåldersrikenas kollaps runt Medelhavet 1200 f kr

Runt 1200 f Kr kollapsar flera riken vid medelhavet under bara en 50-årsperiod. Mykenerna i Grekland och Kreta försvinner, Hettiterna i Turkiet utplånas och Egyptierna under Ramses III försvagas. Förödande torka, jordbävningar och följande hungersnöd, epidemier och uppror, störtar den makthavande eliten och sätter igång en större folkvandring i hela området. Handel och välstånd mellan dessa länder upphör. Torrperioden håller i sig i nära 300 år innan det återgår till mer normalt väder. Kanske är dessa kollapser och slaget vid Tollense 1250 en följd av dessa katastrofer.

.

Håga och Hågahögen

Strax väster om Uppsala ligger Hågadalen-Nåstens naturreservat med många fornlämningar från skilda tider. Hågahögen är ett unikt gravmonument från bronsåldern utan motstycke i Mellansverige och ett av de rikaste för sin tid i Skandinavien. Högen från 1 000-t f Kr bär på Skandinaviens guldrikaste gravfynd. Det var en aldrig tidigare skådad prakt som omgav eliten under bronsåldern.

Vissa fick med sig oerhörda förmögenheter i döden, som den hövding som begravdes i Hågahögen utanför Uppsala för 3 000 år sedan. Den stora graven är åtta meter hög och femtio meter bred och den guldrikaste i Skandinavien från tiden. En tredjedel av allt guld som vi känner till från bronsåldern har hittats just här. En gång tillhörde rikedomen en mäktig hövding, eller kanske snarare en kung. Efter döden kremerades han, och askan och de brända benen placerades i en ekkista. När graven grävdes ut 1902–03 påträffades bland annat ett bronssvärd med dekorationer av guld på fästet, ett förgyllt spänne, guldbelagda knappar samt rakkniv och pincett av brons.

Kvinnorna kunde bära en hel utstyrsel av brons, bland annat en rund platta på magen (bälteplatta), ett slags väska på ryggen (hängkärl) och ett skärp prytt med små koner av metall (tutuli). Fingrarna pryddes av ringar och mantlarna fästes med dräktnålar. Ofta görs bronsfynden i gravar, men en del har blivit offrat till gudar och gudinnor i våtmarker. I Fröslunda på Kållandsö i Västergötland hittade en bonde 18 bronssköldar i en åker som tidigare varit sjöbotten.

Fynden i Hågahögen tyder på långväga kontakter med handel över Östersjön troligen med norra Polen Tyskland Skåne för att komma åt guld, koppar, tenn och brons. Då inte bärnsten finns i Uppland kanske pälsverk, horn, tjära, bivax och andra skogsprodukter har handlats mot bronset. Att paddla till Gdansk från Mälaren är inte svårare än att paddla från Bohuslän till England, men kräver en välutvecklad kunskap och gott sjömanskap.

.

Tidig järnålder i Värend

När järnåldern för 2 500 år sedan gör sitt intrång blir sjömalm och myrmalm viktiga för Virdarna och det finns gott om malm i Värend. Nu kan ”vem som helst” skaffa sig verktyg och vapen av järn. Möjlighet till rikedom och makt som eliten skaffar sig genom handeln med brons minskar drastiskt, men den har redan skapat stormän och småkungar som nu härskar i hela Sydskandinavien. Handeln med bärnsten minskar när järnet tar över och den härskande eliten blir inte längre lika rika, men de fortsätter härska och handla och Ingelstad verkar fortfarande vara huvudort i Värend. Under de följande 500 åren fram till Kristi födelse finns få fynd av bronsvapen och andra bronsting i Sverige.

.

Båtarna börjar att ros med åror

Hjortspringbåten från 300-400 f Kr utvecklas vidare med högre fribord för att kunna klara högre sjö över öppna hav och kunna ta mer last och män. Med högre fribord går det inte längre att paddla och därmed tar man efter de antika skeppen runt medelhavet och börjar utrusta de större nya båtarna med åror, men de har först samma grundutformning och utseende som de äldre Hjortspringbåtarna. Plankorna av lind byttes alltmer ut mot hårdare ek och börjades oftare spikas med järnspik. I denna brytningstid fortsätter man paddla sina mindre båtar, men de nya större, bredare roddbåtarna blir allt fler.

I Dalbo i Baerums socken nära Oslo, finns en hällsristning med ett skepp som har tudelade stävar. Vi kan räkna till tjugo man som ror i båten. Hällristningen är sannolikt från sista århundradet f Kr. Denna båttyp utvecklas nu vidare till allt större och starkare skepp i ek som ros med åror.

.

Goterna kom från Scandza och norra Polen

Namnen Skåne och Skandinavien uppkom redan i antiken. Grekiskt ord blev Skaneya – Scania – Skåne som ännu på 900-talet av yttervärlden uppfattades just som Skaneya-Skåneö, också efter de fruktade Skatinska reven utanför dagens Skanör, de Skandiska öarna – Scandza. Källorna från förkristen tid är få.

Enligt Pytheas’ av Massilia under hans resa till Thule omkr 351-322 f Kr, bodde där Gutones granne med Teutones (germaner i Jutland/Jylland). Den förnämnsta ”ön” kallades Dumna (Skåne) mitt emot Cap Orkan, dvs Arkona på Rügen. Med ”Dumna” får vi anknytning till danerna.

På 200-t e Kr kallas de boende från Viken, vikvärjar (vikmän vikingar?) i norra Bohuslän och Oslofjorden, Ranarike, Ranrik eller Rani och anses i sin tur av flera forskare härstamma från Svearna. Alfheimar beskrivs som landet mellan de båda älvarna Raumelfr (Glomma) och Gautelfr (Göta älv), vilket motsvaras av Bohuslän och Østfold söder om Fredrikstad/Sarpsborg. Jordanes skrev:

Utanför dem bo östgötarna, romeriksborna, ranriksborna, (innevånarna i norra Bohuslän), de mycket fridsamma finnarna (antagligen ett jägande, icke fast bosatt folk av germansk ras i de sydliga gränstrakterna mellan Sverige och Norge), fridsammare än Skandias alla övriga innevånare, vidare deras likar vinoviloth (okänt folk från samma trakter), vidare suetidi (svear), berömda i denna folkstam för sin kroppsstorlek, i fråga om vilken de överträffa de övriga. Och dock göra även danerna, som, framsprungna ur dessas rot, fördrivit herulerna från deras boplatser, bland alla Skandias folk anspråk på att ha främsta namnet om sig för ovanlig högväxthet. 

Danerna skulle alltså härstamma från svearna och omkring år 200 e Kr tränger de in i Halland, nordvästra Skåne, Värend med Ingelstad. Områdena befolkades då bl a av heruler som tvingas söder ut mot Polen vid Wislas mynning och väster ut till nordsjöns kuster från Rhen och norrut. Flodmynningarna är centrum för handel, marknader och makt som lockar. Gränserna mellan goter och heruler är här osäkra. Gutar finner vi iaf på Gotland. Alla dessa folk reser, handlar och plundrar runt Östersjön och handelsställen vid framför allt Wisla och Oder som leder vidare ner i Europa och romarriket. Wisla, Weichsel, Weixeln, Vistula är Polens viktigaste och längsta flod, 1 047 km lång och når ända ner till Mähren.

Att Gutar, Goter, Götar, Svear, Heruler, Gepider, Langobarder hamnar i norra Polen är inte konstigt. Var deras ursprung är exakt är ju mera en tidsfråga. Äldsta arkeologiska fynden av goter och heruler finns i norra Polen vid Wislas mynning. Alla som kan vill vara här för att handla med romarna som är tokiga i bärnsten och behöver många varor från skogarna i norr. Romarna kommer hit med stora segelskepp från Rhen och över land på bärnstensleden från Mähriska porten. Romerska fynd i Norden det första århundradet e Kr domineras av fynd på Jylland (Jütland), Fyn (Fünen), Själland (Seland) och Gotland. Även Skåne (Schonen) och Öland har många fynd från denna tid, men inte lika många, det går en klar gräns i Öresund, dvs mellan daner och heruler. Danerna har redan en utvecklad handel med romarna från Rhen och kanske också över Elbe, Oder och Mähriska porten.

Uppåkra vid dagens Lund får nu en central roll fr o m 200-talet och en stor hall och kulthus byggs. Här bör vi hitta de daner som fördrev herulerna. Mer utgrävningar kommer ge många nya svar om detta och redan nu vet vi att allt mer fynd av romerska varor från 200-talet hittas i Uppåkra.

Den romerska påverkan på framförallt elitens storgårdar är stor, men även samhällena i stort påverkas. Krigarföljen från Sydskandinavien åker allt oftare till romarriket för att bli legionärer och de kommer allt fler och oftare hem med nya influenser, föremål och guld och handeln frodas.

.

Vikingaskeppen börjar ta form

Runt 2-300-t e Kr börjar båtbyggarna klinkbygga större båtar som man ror i st f paddlar vilket ökar kraften och möjligheten att ta mer last, längre bort över större vatten och uppför strömma floder. Kanske inspirerade av romerska skeppen höjer man helt enkelt borden ytterligare på de gamla båtarna som paddlades för att kunna lasta mer och klara mer sjö, men då når man inte längre ner till vattnet med paddeln. Med åror som romarna har, kan man bygga högre fribord och ändå nå vattnet. Nu spikas de klyvna ekbrädorna med järnspik och borden blir tåligare, men båtarna är fortfarande utan stående köl så länge de rors. Nydambåten 300 e Kr för 28 roddare var en sådan föregångare till vikingaskeppen som kommer först på 700-t och som då också har segel.

Ökad handel, plundring, resor och migration över större avstånd blir fr o m 200-t enklare och därmed alltmer utbrett. Segel används inte ännu i norden då man inte har tillräckligt med ull (får) eller lin och ännu inte kan väva så stora tyger. Ska man någonstans så ror man – och man ror mycket och långt – 6 till 10 mil per dag klarade man, Skåne Uppåkra – Uppsala på 5-6 dagar – landvägen tog det en månad. Till Oders källor vid Olomouc (Olmütz) och Mähriska porten 10-14 dagar, men hem igen på en dryg vecka. Skeppen är en förutsättning för handel, plundring och resor till mer fjärran länder, legionärsresor till romarriket från storgårdarna i Scandza frodas.

.

Romersk järnålder – Goterna vandrar ut

Det börjar bli trångt i södra Scandza i början av vår tideräkning. Man tror att ca 250 000 bodde här på ca 2 000 större gårdar och många små hemman. Kanske runt 5-10% av befolkningen hör till stormännen med sina familjer, släkt, trälar och hird. De har resurser och skepp att flytta sitt hushåll, medan den dominerande allmogen är fast vid sin lilla jordlott. En utvandring av elitfolk från västkusten, Värend, Skåne, Blekinge, Öland och Gotland till bl a Wislas utlopp vid Gdansk i Östersjön just före vår tideräknings början stöds av arkeologi och skrifter. Enligt Jordanes berättas att kung Henric (Berig), utvandrade med sitt folk från Scandza med blott tre skepp, kanske 100-150 personer, det tredje med de tröga Gepiderna och landsteg i Gothiscandza (Gdansk). De fördrev Ulmerugerna (från Rügen) och underkuvade sig Vandalerna. Under kungarna Arigis, Filogud, Filemer, Heric, Gadarik och Filimer förökade man sig. Scandza låg enligt Jordanes rakt ut från Wislas mynning och ser ut som ett citronblad (Gotland). Det verkar här som både Goter, Gepider och Heruler kommer från götarna i södra Scandza och från Öland och Gotland.

Jordanes skriver:

Det berättas att goterna en gång utvandrade med sin kung Berig från denna ö Scandza, liksom från en verkstad där folk skapas, eller som ur ett folkstammarnas moderssköte. Så snart de stigit i land från skeppen namngav de genast landet. Än i dag, sägs det, kallas landet Gothiscandza. Därifrån begav de sig strax åstad till ulmerugerna, vilka då bebodde oceanens stränder. Där slog de läger och inlät sig i strid med ulmerugerna och fördrev dem från deras hemvist. Därpå underkuvade de vandalerna, deras grannar, och tvingade dem genom sina segrar över dem till anslutning. Men när folkets talrika skara växte och när man hade vid pass den femte konungen efter Berig, nämligen Filimer, Gadariks son, fattades det beslutet att deras här jämte hustrur, barn och tjänare skulle bryta upp och fara därifrån.

Från södra Skandinavien samt norra Tyskland och Polen tycks många av de folk ha kommit, som blev så betydelsefulla för denna tidsperiod. Många känner stolthet över att de kom från egna hembygder, men efter att ha läst skildringarna om deras liv kan man undra vad stoltheten grundar sig på. Utan goterna hade världshistorien fått ett annorlunda förlopp. Då hade västromerska riket funnits kvar ännu en lång tid och kanske levt vidare till vår egen tid, medan östromerska riket hade frodats och expanderat. Miljontals människoliv hade sparats i stora delar av Europa och ofattbara värden i form av kunskap, kultur, byggnader, föremål hade aldrig förstörts eller stulits. De var råbarkade, okultiverade, ociviliserade vildar.

Å andra sidan hade inte forntiden i södra Sverige varit så imponerande utan dessa folk. Föremål av guld hade inte varit så vanliga just under 400- och 500-talet. Inte heller hade det förekommit någon kristen djurornamentik, som är så blomstrande just i Skandinavien från år 400 och framåt. Förmodligen hade vi inte heller skrivit med runor i Norden om det inte vore för dessa människor.

.

Gepiderna

Enligt vad de säger kom goterna då på bara tre skepp till Gothiscandza under ledning av kung Heric. Ett av de tre skeppen var långsammare och de som var ombord kallades därför därefter för gepider, ty namnet betyder senfärdig på deras språk efter ordet gepanta. Gepiderna är av gotisk ätt och bodde först på en ö som låg i floden Weichsel innan de flyttade till ett bättre land. Gepidernas kung Fastida eggade sitt i övrigt så lugna folk och fick dem att vidga landets gränser med hjälp av sina vapen. De förintade nästan burgunderna till sista man och lade under sig flera andra folk. Inte ens goterna klarade sig undan deras anfall, vilket kränkte den blodsallians som rådde mellan folken.

Gepidernas kung Fastida skickade bud till goternas kung Ostrogota och krävde att de antingen skulle upplåta land åt dem i sitt eget område eller gå i krig mot dem, eftersom de var instängda av oländiga berg och täta skogar. Ostrogota svarade att han tyckte illa om förslagen eftersom det var brottsligt att gripa till vapen mot varandra. Gepiderna gav sig inte, tog till vapen och möttes av Ostrogotas härstyrka vid staden Galtis intill floden Auha, men de blev krossade. Gepiderna led ett blodigt nederlag och deras kung Fastida skyndade sig tillbaka till sitt eget land där han var lika förödmjukad som han tidigare hade varit högfärdig.

.

Roms inverkan på Scandza ökar

Romarna seglar vid Kristi födelse från Rhen Rhine till Elbe Albis, genom Öresund till Oder Viadus och framför allt till Gdansk vid Wisla Vistula för skinn, päls, bärnsten och handeln mellan daner, götar, guter, svear och romarna blir här betydande. Romarna är som besatta av bärnsten glesum under de första århundradena. Sjövägen är snabb och säker och stora volymer kan fraktas. Men även landvägen via bärnstensleden från Gdansk till Mähriska porten och Carnuntum vid Donau och vidare över Resia- och Brennerpassen till hantverkarna i Aquileia nära Venedig växer i betydelse. Vattenvägen på Wisla från Gdansk till Mähriska porten är 100 mil lång och verkar inte ännu vara utvecklad eller säker.

Med mindre båtar man kan dra över land, kan man nå Elbe från floden Trave vid dagens Travemünde och på Elbe når man sen nästan ända fram till Mähriska porten.

Den mest använda traden är på Oder och de 80 mil från mynningen vid Wolin öster om Rügen som når nästan ända fram till Mähriska porten. Romarna kände till floden under namnet Viadrus eller Viadura, som en del av bärnstensleden.

Att säker kunna ta sig hela vägen utan att bli plundrad på sina varor är en förutsättning för att lyckas med handeln. På både land- och sjövägen måste man ha med sig krigare och utan allianser med härskarna utmed vägen och floden kommer man ingen vart. Dessa olika allianser tar tid och kostar på att arbeta upp. Härskarna är antingen lokala stormän eller borgar som hålls tillsammans av de nordmän som handlar på traden. De tar tull, men erbjuder samtidigt säkra hamnar och marknadsplatser.

År 9 tar romarna Pannonien från germanerna för att säkra handeln på Donau och får kontroll av handeln över Mähriska porten från Östersjön till Aquileia. Senare på året går 25 000 romare i fällan i Teuterberger skogen, när man vill ta landet mellan Rhen och Elbe. Romarnas försök att utvidga riket norrut stoppas och 500 ton brons, järn, läder, vapen plundrades och handlades sedan mellan germanerna och handlarna i Sydskandinavien.

Enligt Plinius d 79 e Kr är det sexhundra tusen dubbelsteg från Carnuntum i Pannonien till Östersjökusten. Under 70-t e Kr när Nero är kejsare i Rom börjar en väg anläggas utmed bärnstensleden. Den byggdes bl a av ekplankor och bredden på vägen ökas med tiden från 1,5 till 4 meter, för att klara den alltmer intensiva trafiken. Transportkärrorna har 110 centimeters hjulbredd. Uppe i norr närmare Gdansk skulle vägen hålla i 300 år. Rester av vägen finns fortfarande kvar att beskåda.

Rom och romarriket dominerar allt. Här finns makten, prakten, rikedomar, kultur, en enorm marknad alla vill ta del av. Alla som kan handlar med eller jobbar på något sätt med romarna.

På 100-talet börjar Rom bli alltmer beroende av legionärer från norr. Många germaner tar värvning och sydskandinaver samlas i horder och ror och vandrar söderut mot romarriket och garnisonerna vid norra gränserna, limes, såsom Carnuntum. Guldet, del i krigsbyten, äventyret lockar de stormännens söner som inte ärver gården. Många ger sig iväg och några återvänder rika på guld och nya influenser. En del är heruler andra är götar, flera kommer från Öland och Gotland. Hela södra Scandza berörs under flera hundra år och guld och nya idéer flödar in.

De stora romerska handelsskeppen seglar från Rhen till Gdansk från Kristi födelse ända fram till 400-t. Här paddlar man fortfarande sina stora kanoter och imponeras av de stora seglande skeppen. Handeln är här livlig tills den kollapsar tidvis under marcomannerkrigen som utlöses av pesten 166 som kanske dödar 20 miljoner romare. Svärmar av germanska keltiska krigarband med kvader, semnoner, hermundurer, langobarder och i viss mån goter, attackerar romerska provinserna längs Donau och ledda av Marcomannernas Marbod.

Slaget vid Carnuntum vid Wien ägde rum på våren 170 e Kr. Romerske kejsaren Marcus Aurelius med sin svärson och främste militärrådgivare Tiberius Claudius Pompeianus korsade Donau för att driva tillbaka anfallarna. Romarna och germanerna möttes utanför Carnuntum i Övre Pannonien, högkvarteret för Legio XIV Gemina. Den romerska armén var oerfaren. Legionerna kämpade hårt och tappert men var ingen match för germanerna, 20 000 romare dödades. Efter denna seger belägrade goterna Aquileia och man plundrade Opitergium (Oderzo), båda nära Venedig.

Vid kollapsen under marcomannerkrigen 166-180 minskar handeln med Gothiscandza. Då vandrar goterna vidare mot sydost till Skyternas land nära Svarta Havet där de stannade och trivs med de rika jordarna och de kommer nu även att kallas Skyter. Kontakterna mellan goterna och Scandza är intensiva och mycket varor, guld och kultur från östra Europa kommer till Norden. Runorna som ett förenklat alfabet från gotiskan, som var starkt inspirerat av latinet, tros komma till norden denna väg vid denna tid och sedan utvecklas vidare här i södra Scandza.

Romarnas handel med Gothiscandza återupptas och fortsätter fram till Romarrikets delning 395. Då kommer inga mer exotiska varor från kontinenten med de romerska skeppen till Östersjön då man dragit sig tillbaka från Rhenlandet och lämnar England 407. En bedrövad handlare på Wesers strand ristar på 400-t ett skepp och trollrunor på ett oxben ”LOKOM HER” jag lockar hit, men några flera skepp kommer inte. Handelslederna över Oder och Wisla till Mähriska porten och Sydeuropa ökar i betydelse.

.

Herulerna i Scandza

Flera författare har i äldre historisk forskning hävdat att trakterna i södra Bohuslän, Halland, Skåne, Värend och danska öarna beboddes av heruler, innan danerna i början av 200-talet e Kr trängde undan dem. Spåren av herulerna finns kvar i fornminnen, ortnamn, dialekter, sägner, traditioner och suddiga minnen.

Historien om herulerna går att följa och är en spännande drygt 300-årig historia från tidigt 200-tal som blir extra intressant under 400-t i Mähren vid Donau och för senare händelser i södra Scanza, i Värend och i Svearnas Uppsala från början och mitten av 500-talet.

Man tror att herulerna var ett folk som levde i Halland, Skåne, Värend och östra Sjælland på 200-talet och som blev borttvingade av danerna till nordsjöns kuster norr om Rhen Elbe. På 400-talet plundrade dessa väst-heruler Galliens och Spaniens kuster, Ett antal män av herulernas stam kom år 456 med sju skepp vid stranden till territoriet Lucas. När en församlad folkmassa av den lokala befolkningen kom till platsen drev man nästan alla de 400 lättbeväpnade herulerna på flykt, sedan bara två av dem blivit dödade. På sin väg hem utförde herulerna en häftig plundring i trakten av Cantabriae och Vardulliae.

En annan grupp tvingades åt sydost till Gdansk och anslöt sig med goterna där. Kontakter och handel mellan dessa goter och heruler har säkert hållits under alla år och att herulerna ansluter sig till goterna där är inte långsökt. Centralorter för dessa heruler torde ha varit Uppåkra och Ingelstad i Värend i stark konkurrens med danernas Lejre på Sjælland. De som är kvar i Uppåkra kommer att kallas heardubarder.

Andra menar att namnet heruler eriler eruli erilaR ska tolkas mer som namn på alla de stormän och krigarföjlen som ensamma eller med hela sitt hushåll drog iväg söderut för att söka lyckan. En migration till hägrande nya större möjligheter, det som i alla tider har fått folk att flytta på sig. Det är trångt i södra Scandza på 200-t, kanske fanns där 250.000 invånare på 25.000 gårdar.

Enligt Ynglingasagan är Sköld Odens och Gefjons son och Sköldungaättens stamfar i Hleidr på Selund. Senare föds Frode Frid-Frode runt Kristi födelse samtida med kejsaren Augustus 31 f Kr-14 e Kr och i Skandinavien råder Frode-freden under många år. Han är också samtida med sveakungarna Yngve Frey och hans son Fjölner under det första århundradet e Kr.

Efter Frid-Frode kommer bl a Rig, Danp och hans son Dan den högmodige, efter vilken danerna fått sitt namn och han var deras förste kung. Är det möjligen Dan som fördriver herulerna på 200-t?

”Dan och Danp, äga dyrbara salar, yppare odal, än I haven; de skicklige äro,

att skepp rida, svärd att svinga, och sår öppna.”

Dans son var Frode den starke som hade sju söner (och sonsöner). Halvdan, Friedleif, Ingeld och  Frode d y som alla var av skjöldungars ätt. Frode den starke verkar över danerna från Lejre med sin starka hird. Efter honom härskar i Lejre Halvdan (samtida med svearnas Aun den gamle) och i Uppåkra härskar Ingeld och Frode d y över öst-danerna på 400-t. Men danabröderna blir med tiden osams och börjar strida mot varandra om makten och om handeln med romarriket.

Herulerna tvingades av danerna söder ut mot Polen vid Wisla och väster ut till nordsjöns kuster från Rhen och norrut. Uppåkra (Opager) nära dagens Lund får nu en mer central roll. En stor hall och kulthus byggs och många gårdar och hantverkare samlas här och det blir norra Europas största bebyggelse. Är det Skjöldungarnas Rig, Danp och Dan som här befäster sin makt? Enligt Snorres Ynglingasaga var Skjold son till Oden och far till den nordiska guden Njord och farfar till Yngve Frej. Andra tror att resterna av utvandrade heruler och langobarderna – heaðobearderna – stridsskäggen härskar i Uppåkra. Och hur förhåller Uppåkra sig till Skjöldungarna, Scyldingarna på Lejre på västra Sjælland? De verkar varit släkt.

Någon (Jordanes) menar att danerna sprungna ur svearna skulle ha kommit norr ifrån Viken och Rani och drivit bort herulerna från Halland, västra Skåne, Värend och kanske Sjælland. Gränserna mellan svear, götar, daner och heruler är här osäkra, men allianser är viktigare än geografi.

De heruler som på 200-talet tvingas bort av danerna är i första hand de stormän och småkungar med sina familjer, kämpar och trälar som härskar i området. Möjligen en större kung i Uppåkra. Allmogen på sina små jordlotter som är den dominerande befolkningen och underkuvad av stormännen, de stannar kvar och får nya herrar att buga för. Så har det varit ända sedan samhället blev skiktat och hierarkiskt under bronsåldern. Och så har det fortsatt fram till våra dagar för allmogen med sina arrendebönder, torpare, ofria bönder, backstugesittare och statare som alla fått betala sina herrar med sitt lilla överskott och med tunga dagsverken.

Herulernas krigarföljen med familjer, slavar, bohag söker sig dit det finns möjligheter att frodas. På 200-t är Gdansk i norra Polen en hot-spot där handeln med romarriket blomstrar. Här finns också redan tidigare utvandrade goter att liera sig med. Herulerna talar gotiska och har många allianser med Goterna.

Herulerna höll hårt på sitt ursprung och sin tro och kultur och blev nu med tiden kända som ett krigarfolk med djärva Odinskrigare med heliga hästar, som helgade vildsvinet och som stred med svärd och sköld utan rustning endast klädda i ett ländkläde. Deras krigarslavar fick ingen sköld förrän de bevisat sig i strid. De offrade till Oden och den stora gudinnan med halsringarna – Moder Jord – och de begravde sina krigarhövdingar med alla vapen de behövde i Valhall. De var tvungna att slå sig fram för att kunna finna ett land en plats där de kunde frodas för det är trångt i norra Polen. De verkar hela tiden behållit täta kontakter och handlat med Syd-Skandinavien som därför påverkas av herulernas handel, Odinkultur och nya intryck.

Folket i Finnveden och Värend är orienterade mot herulerna/heaðobearderna/danerna i syd och väst och götarna i norr. Värends största, viktigaste och starkaste ort i tidig järnålder är Ingelstad där den lokale kungen har sitt säte. Här hittar vi våra Virdar eller som de då kallas Heruler innan de möjligen blir fördrivna av danerna och hamnar i norra Polen.

Så ses nu Virdarna som Heruler, Götar eller Daner? Vi kanske får se dem som ett eget folk i inlandet, i smålanden mellan daner, heaðobearder och götar där de länge levt mer skyddade än folken vid kusterna. Om virdarna ska ges en tillhörighet till ett folk vid denna tid är heruler inte osannolikt.

Herulerna börjar nu en vandring i öst- och sydeuropa som kommer att vara i trehundra år innan de efter många äventyr vänder tillbaka till hemlandet igen. De kommer att vara med om och påverka många stora historiska händelser under denna tid dominerad av romarriket. Vi följer nu herulernas vidare äventyr.

.

Herulerna vid Svarta havet

…Därifrån begav de sig strax åstad till ulmerugerna, vilka då bebodde oceanens stränder. Där slog de läger och inlät sig i strid med ulmerugerna och fördrev dem från deras hemvist. Därpå underkuvade de vandalerna, deras grannar, och tvingade dem genom sina segrar över dem till anslutning. Men när folkets talrika skara växte och när man hade vid pass den femte konungen efter Berig, nämligen Filimer, Gadariks son, fattades det beslutet att deras här jämte hustrur, barn och tjänare skulle bryta upp och fara därifrån. (Berig – Arigis – Filogud – Fileme – Heric – Gadarik – Filimer) 

När goter och heruler vandrar vidare från Gothiscandza mot sydost hamnar de öster om floden Wisla. På vägen dit har goterna under sin kung Filimer fördrivit ulmerugerna eller holmrygas på Rügen och kuvat deras grannfolk vandalerna och blivit så talrika att man behöver nytt land och drar sig därför till goterna i sydöst om Dnjepr och omkring år 220 kommer de till Svarta havet mellan träsken i Dnjeprs delta vid den nordöstliga bukten Azovska sjön nära Tanais vid Dons mynning.

Tanais var ett litet emporium som utvecklades till ett stort centrum för handel och hantverksproduktion i ett läge mellan det antika Grekland, det ogenomträngliga norr med pälsar och slavar förda ned för Don och stäppfolken österut på gräshavet ända till Altai, det skytiska heliga landet där Kazakstan, Ryssland, Kina, Mongoliet möts. I Tanais föddes därmed en ny ursprunglig kultur. 

Kungarna under den här tiden i Tanais var romerska lydkungar Sauromates II (175-211 e Kr) ΒΑΣΙΛΕΩΣ ΣΑΥΡΟΜΑΤΟΥ och sedan hans son Rescuporides (ca 211-228 e Kr) och sen Cotys III 228-234.

Staden var bosatt av olika stammar Sarmatier, Macotier, Alaner och några Goter, Heruler. Sarmatierna var nomader och dominerade skyterna på den pontiska stäppen i Ukraina vid det 2: a århundradet och var kända för sina färdigheter på hästryggen.

Användandet av stigbyglar i skandinavien börjar först nu användas inspirerat av hunnerna och får en stor påverkan vid krigföringen till häst. Herulerna blir beryktade hästkrigare och under 500-talets första hälft finns många uppgifter om ”herulerna till häst”.

År 330 e Kr under kung Rhescuporis VI, blev Tanais plundrat och lagt i ruiner av herulerna och goterna och först under andra hälften av 400-t frodades Tanais igen, men platsen fick inte den tidigare betydelsen trots att Tanais förblev ett stort kulturcentrum. Efter första hälften av 500-t blev Tanais en obebodd stad då Dons delta slammade igen här och livet flyttade till Azov.

Ska man tro ynglingasagan är allt landet norr om Svarta havet ”Svithjod det stora” och ”Vana-land”  mellan Dnjeprs och Dons utlopp. Öster om Don Tanais eller ”Tana-qvisl” låg ”Asa-hem” med borgen Asgård där Oden med 12 blot-godar Diar Drottnar och övriga Asar en gång höll makten innan de drog sig åter mot Norden. Om denna saga har något med herulernas äventyr att göra går inte att säga, men den vittnar om en tidig migration eller om härjningståg av nordmän på kontinenten redan vid vår tideräknings början. Att Oden, Asgård och asatron skulle ha sin grund i ett land öster om Dnjepr låter ju kittlande och inte otroligt, våra heruler var ju där.

Herulerna frodas med odling, plundring, handel vid Tanais och tullar på Dnjepr. När de byggt en flotta börjar de härja runt Svarta Havet. År 238-269 anföll herulerna med goterna den romerska provinsen Dacien vid Donaus utlopp i ett tiotal fältslag. Det är mer plundringståg än att erövra land för sin befolkning. Likheten med senare vikingatåg från Skandinavien är slående.

År 258 rodde herulerna från trakterna av Krim och anfaller Trebizond på östkusten av Svarta havet. Staden grundades som Trapezus av greker från Sinope på 500-talet f Kr. Romarna ansåg Trebizond vara den förnämsta handelsstaden vid Svarta havet, och staden var huvudstad i den romerska provinsen Pontus. Året därpå anföll herulerna romerska Bithynien väster om Trebizond. Även här handlar det om plundring snarare än erövring.

Under kejsaren Gallienus (253-268) anslöt sig herulerna till goterna under kung Naulobatus och de byggde åter en stor flotta och rodde man genom Bosporen och Hellesponten till turkiska kusten där man plundrade och brände i Achaea under Marcianus ledarskap (år 262).

Under fältherrarna Resa, Veduco och Tharuaro plundrades ett av världens sju underverk Artemistemplet i Efsos 263 och de brände där Dianatemplet, som byggdes av amazonerna för länge länge sedan. 

År 267  Herulerna seglade vidare tvärs över Svarta Havet med 500 skepp och nådde floden Donau där de förhärjade det romerska landet och lade under sig trakten kring Heraclea (Benderegli, vid Bithynias norra kust) varefter de återvände till sitt land med byte. År 267 finner vi också de första källorna där Ablasius nämner Heruler eller ”Elouroi” från träsken (‘eloi på grekiska) vid Asov-sjön vid Dons mynning.

Därefter plundrades Athen efter en belägring under kejsar Valerian och tyvärr brände de där Hadrianus bibliotek. Under deras återtåg rövade de kring Epidus, Makedonien och Boetia.

Man förlorade sedan slaget vid floden Naissus på Balkan 269. Romarna under befäl av Claudius Gothicus vann slaget vid Naissus mot Herulerna under Andonnoballus och goterna under Naulobatus. Efter att ha varit instängda i Balkans bergspass tvingades de efter omfattande svält sluta ett fredsavtal och blev därefter allierade, foederati med romarna som varar i nära hundra år.

Trots detta plundrade herulerna Pontus, Galatia, Cappadocia och Cilicia men blev besegrade av kejsar Tacitus och hans halvbror Florianus 275 AD och Tacitus fick titeln Gothicus Maximus.

Ungefär 291 uppdelas goterna i Visigoterna (Vesi) i väst, som lierar sig med romarna och Ostrogoterna (Ostro) i öst, och heruler som då  krigar mot romarna. Öster om romarna härskar nu Ostrogoter och Heruler och de sprider sig åt sydost. Herulerna under Alaric kommer senare i konflikt med Ostrogoterna. År 369 blev Athanaric (318-381) det visigotiska folkets förste kung och han styrde i tretton år.

Kejsare Maximianus (286-305) framförde en önskan till goterna att de skulle tjänstgöra som hjälptrupper mot perserna som var romarnas främsta fiender österut, vilket de gjorde med stor framgång då de drev persernas kung Narseus på flykten År 300 e Kr stormade herulerna tillsammans med alemanner, franker och burgunder den rhätiska gränsen vid nuvarande Österrike, en lång utflykt från Tanais, men de blev besegrade.

Ca 325 under Alaric blev herulerna slagna av ostrogoternas Ermanarik och blev inordnade i hans stora rike i sydryssland från Svarta havet ända till Östersjön. År 369 blev Athanaric ledare över det visigotiska folket och han styrde i tretton år då den stora folkvandringstiden börjar år 375 när Attillas hunner anfaller goterna och pressar stora folkgrupper västerut. Fram till dess är nu källorna få om herulernas äventyr.         Läs mer om herulerna av Troels Brandt här.

.

Det första konciliet i Nicaea 325

Ägde rum i Nicaea (idag İznik, Turkiet) mellan den 20 maj och 25 juli 325 under kejsar Konstantin den stores regeringstid. Det var det första ekumeniska kyrkomötet där den ortodoxa kristologin blev etablerad. Omkring 250 kristna biskopar från hela romerska riket deltog. Syftet med kyrkomötet i Nicaea var att skapa en gemensam troslära för hela kristenheten och skulle fastställa kyrkans lära om Jesu liv och gudomlighet. Ett resultat av konciliet var att det som inte stod i överensstämmelse med kyrkomötets beslut därmed skulle anses utgöra en heresi i förhållande till den allmänneliga och renläriga kristna tron.

Huvudavsikten med konciliet (eller synod) var att lösa konflikter i kyrkan i Alexandria rörande gudomlighetens natur, i synnerhet frågan om likvärdigheten mellan treenighetens första och andra person – Gud och Jesus. Var Jesus mänsklig eller gudomlig?

På kyrkomötet fastslogs, att Fadern och Sonen var av samma natur (Homoousios, grekiska ὁμοούσιος) och inte endast av liknande (ὁμοιούσιος) natur. Arianerna hade en annan uppfattning. Herulerna behöll sin asatro, men påverkades naturligtvis av den kristna, framför allt arianska kulturen.

Kejsaren Konstantin (306-337) skapade en gynnsam utveckling för den kristna läran. Efter 100 år av förföljelse börjar Konstantin hjälpa de kristna att bygga kyrkor och starta församlingar. Romarriket var starkt splittrat och Konstantin flyttade rikets centrum från Rom till Konstantinopel. Därmed inleddes delningen av romarriket – och kristenheten. Konstantin sökte något som kunde ena människorna i det stora riket. En gemensam religion som kristendomen skulle förena östligt och västligt tänkande.

.

Det andra konciliet i Konstantinopel 381

Kejsar Theodosius (379-395) sammankallar ett koncilium i Konstantinopel år 381, som förbjuder hedendomen och arianismen och gör kristendomen till den officiella religionen 385. Han vidtar flera uppseendeväckande åtgärder för att förhindra hedendomens fortsatta liv. Såldes ger han år 389 tillåtelse att förstöra ett templet i Alexandria som dyrkade den egyptiske guden Serapis. I Serapeion förvaras en ansenlig del av de böcker som ingår i Museion i Alexandria. Katastrof! År 391 låter Theodosius släcka den heliga elden i Vestatemplet på Forum Romanum i Rom och berövar samtidigt vestalerna möjligheten att utöva sin tjänst. Den hedniska anknytningen är också ett skäl att upphöra med gladiatorspel och att år 393 förbjuda grekerna att anordna Olympiska spel.

.

Folkvandringstid – Attillas Hunner startar folkvandringarna och Rom delas

Hunnerna vällde omkring år 375 in från öst och med Alanerna blev ostrogoter, heruler, gepider, rugier alla kuvade av hunnernas expansion. De lade under sig delar av de landområden som goterna behärskat. Östgotiska riket faller 375, Ermanarich begår självmord och Vidimer väljs till kung. Ostrogoterna liksom herulerna öster om Dnjepr tvingas leja sig till hunnerna som vasaller. Attilas här som nu drar västerut utgjordes bland annat av gepider under Ardarik, men framför allt ostrogoter under befäl av de tre amaliska bröderna Vidimer. Valamir och Theodimir, den sistnämnde far till den senare Theoderic den store. De tre bröderna stod enligt Jordanes mycket högt i gunst hos Attila, och till skillnad från andra underlydande folk ska de ha ingått i härens högsta ledning.

Folkvandringar gäller generellt inte alla boende bönder, allmogen, utan är i första hand den styrande, ägande eliten med sina familjer och krigarföljen som drivs bort. Ett vandrande följe kan inte vara större än ett par, tre tusen man, men det är en stor armé som bara en annan större armé kan stoppa. Och sådana finns sällan där de drar fram. De plundrar och skattar bönderna på vägen de drar fram och slår sig ner där de kan ta för sig tills de drar vidare.

Men här flyr alla visigoter västerut i panik. Allmogen norr om Svarta havet, greotingerna, stannar och blir plundrade av och handlar med hunnerna i stället. Visigoterna är flera tiotusental som flyr och de får svårt att livnära sig på sin väg västerut. En del av folket under general Fritigern, vädjade till kejsar Valens att få ta sig över Donau och bli foederati och att konvertera till arianer. Valens välkomnar dem och de flyr över Donau till Dacia Ripensis, Moesia och Trakien i en stor flyktingkris då folket svälter och börjar plundra vilket leder till krig mot romarna med slaget vid Adrianopel 378. Resten av folket under Kung Athanaric är inte kristna och förföljer arianer, de flydde upp i Karpaterna.

Den 9 augusti 378 marscherar en romersk armé ut från Adrianopel i Turkiet under Valens ledning. Armén krossas av en blandarmé bestående av Visigoter och Alaner under Fritigern, Alatheus och Saphrax, Ostrogoter och troligen med hjälp av Hunner. Det är de värsta nederlaget i Roms historia och får stora historiska konsekvenser vilket innebar början till slutet för Västromerska riket. I hela den antika världen mottogs nyheten med förskräckelse. Goterna hade brutit Roms makt. Nära 20 000 man föll denna dag liksom kejsar Valens.

År 381 dör kung Athanaric i Konstantinopel efter att tidigare förlorat inbördeskrig mot Fritigern och sedan flera slag mot hunnerna. Visigoterna verkar då gå samman under Alarik i Moesien.

Syd-skandinaver har länge tagit sig till romerska legioner för att ta värvning som legosoldater i legionerna utmed gränsen (limes) vid Donau, såsom Carnuntum, men också vid Rhen och i England. Även hos frankerna vid Elbe tar man värvning. Kontakten via bärnstensleden – Via Sucinaria – med östeuropa och goterna och framför allt handeln med Rom och romarna var omfattande. Med hunnernas erövringar minskar dock denna handel mellan Rom och Skandinavien, men kontakterna med goterna finns kvar. Från slutet på 300-talet lejde därför allt fler krigarföljen ut sig till hunnerna. Skandinaverna kan därför ha slagits på olika sidor mot varandra.

Under Valentinian I:s tid 364 nämns att herulen Vitalianus befordrades till magister för en kohort vid kejsarens garde. Han befordrades ytterligare till Comes och kommenderades sen till Illyrien för att strida mot goterna där han stupade.

Efter 25 år i tjänst kan legosoldaterna bli romerska medborgare och de betalas med guldmynt, solidi, som de för med sig när de vänder hem igen. En menig soldat fick fem solidusmynt per år. Ett solidusmynt var 4,54 gram rent 22k guld. Solidus introducerades först i mycket liten omfattning av Kejsar Diocletianus år 301 e Kr och fullt ut av Konstantin den Store år 312.

Attila fick årligen över 150 000 solidi (700 kg) av kejsar Theodosius II och först en engångssumma på 432 000 solidi (nära 2 ton). Med dessa betalades bl a de skandinaviska legosoldaterna som sen tar hem guldet till norden.

Folkvandringarna får stora konsekvenser för romarriket som ansattes hårt av alla germaner och år 395 vid Theodosius död, delas romarriket i Väst-Rom och Öst-Rom. I början av 400-talet har herulerna en legion i Concordia, Veneti, strax öster om Venedig nära Aquileia. Visigoterna under Alarik bryter upp från Moesien och plundrar Rom 24 aug 410 under tre dagar innan de fortsätter västerut för att sen hamna i Spanien 418.

.

Slaget vid Katalauniska fälten 451

Kallas också Slaget vid Chalons eller Slaget vid Maurica, stod påskafton 20 juni år 451 mellan å ena sidan en koalition västromersk och germansk här under Flavius Aëtius, förutom romarna själva, visigoterna under sin kung Theodorid I (393-451), de nordiska burgunderna under sin konung Gundioc och de saliska frankerna under konung Merovech, merovingerättens grundare. Alanerna under kung Sangiban höll Aurelianum i Gallien och ville ge sig till Attila, men hindrades och höll sig utanför.

Fler hjälpstyrkor till romarna var sarmater, armoricianer, liticianer, saxare, riparer, olibrioner samt åtskilliga andra keltiska och germanska stammar. Vandalerna under kung Gaiseric höll sig utanför men hetsade Attila mot visigoterna.

På andra sidan i Attilas väldiga armé ingick trupper som tidigare besegrats av hunnerna i öster. De två mest betydande folken var de germanska gepiderna under kung Ardarik och ostrogoterna under de tre bröderna Valamir, Vidimer och Theodimir. Rugierna under Flaccitheus (467-475) far och Herulerna under ? (Rodolphus?) var också på hunnernas sida i slaget.

Slaget blev en betydande seger för Aëtius. Men han fullföljde inte slaget utan skonade ostrogoterna för att inte visigoterna skulle bli för starka. Detta ändade Attilas västliga fälttåg och bromsade tills vidare Västroms sönderfall. Västroms allierade bestod av visigoter under frankernas kung Theodorid I. Han stupade i slaget och sonen Thorismund återvände till Toulouse och blev konung över visigoterna. Slaget sände kanske 180.000 soldater i graven i en stor mansslakt. Attila drog sig tillbaka och belägrade och intog staden Aquileia, härjade Italien och Milano innan de drog sig tillbaka över Donau.

.

Attila dör – Herulerna vid Mähriska Porten – Märingarna

När Attila dog under sin bröllopsnatt med Ildiko 453 blev gepiderna under Ardaric och herulerna under Rodolphus? efter slaget vid floden Nadao i Pannonien 454 fria från hunnerna. Goterna stred med pikar, gepiderna med svärd, rugierna bröt av spjuten i sina sårade kroppar, sveberna litade på sitt fotfolk och alanerna ställde upp sin tungt beväpnade härstyrka och herulerna sina lätt beväpnade krigare. 

År 453 efterträdde Teodorid II sin broder Torismund som kung över visigoterna sedan denne hade blivit mördad. Teodorid regerade i 13 år då han blev mördad av sin broder Euric 466, som tog över i 17 år.

Herulerna hade redan 430 med stöd av hunnerna skaffat sig ett starkt fäste norr om Pannonia och Donau – i Maering, Marika, Moravia dvs Mähren mellan Brno och Wien – namnet tillkom efter floden Morava/March, biflod till Donau. Nu är de fria och en ny storhetstid för herulerna tar sin början i Maering.

Romarnas legion XIV Gemina, hade tvingats lämna Carnuntum och legionslägret i Castrum, öster om Wien år 430. Herulerna tar då över Carnuntum och här tullar och handlar de, tar tribut och skattar grannfolken Langobarderna och Gepiderna i Dacia. Rugierna begärde att få Bizye och Arcadiopolis.

Från Donau vid Wien Carnuntum tog man sig på floden Morava så långt det gick norrut till ”Mähriska Porten” vid Oders, Elbes och Wislas källor vid Olomouc (Olmütz) vid Oderbergen på 640 m höjd, inte långt ifrån den tidigare romerska garnisonen och sista utposten Mons Julii i Neredin, en vicus utanför Olomouc.

Efter 453 samlas nu många unga daner, götar, gutar och svear som ror hit på Oder och Morava för att handla eller söka lyckan som legosoldater, för deras svärd behövs i dessa orostider. Mähriska porten är ett mycket hett nav för handeln mellan romarriket och norden och det behärskas av herulerna med gamla relationer med sina rötter i norden. Herulernas framgångar här är väl kända av stormännen i norr. De lejer sig till Herulerna och handlar här för att komma åt den romerska marknaden. De kan lika väl leja sig till Gepider, Rugier, Langobarder, beroende varifrån i Skandinavien man kommer och vilka gamla relationer man har. Om herulerna också vandrade ut från Värend på 200-t så söker säkert många virdar sig nu till sina gamla släktingar märingarna. Handeln mellan Rom och Skandinavien ökar och trälarna odlar marken och herulerna frodas och förökar sig. Man tror de var minst 30.000 heruler förutom slavar och andra lierade i Maering. En herul Fara var ett antal år ledare för den heruliska kohorten i Rom.

År 455 seglar Gaiseric, vandalernas kung med en stor flotta från Karthago och plundrar Rom.

Märingarna behärskar nu de viktiga gamla handelslederna ”Bärnstensleden” mellan Östersjön och romarriket vid Oders och Elbes källor vid Mähriska porten och därmed även handeln väster ut till Nordsjön. Med goda allianser med härskarna vid Elbes och Oders mynningar som kontrollerade och tullade handeln där och de själva har kontrollen över Mähriska porten, betyder att de har makt och kontroll över allt som fraktas dessa vägar. De behärskade även Donau vid Carnuntum efter romarna lämnat och därmed även handeln utmed limes och leden vidare söder ut mot Aquileia och Rom.

Gepider, Langobarder, Rugier, Sueber, Skirer skapar riken runt Herulerna. Visigoterna nu under Odoacer tas emot av romarna och bevakar gränserna i södra Pannonien vid floden Sava.

Leden utmed Moravadalen och på floden har redan före bronsåldern varit enklaste vägen från Donau upp till Mähriska porten där Moravas och Oders källor möts. På strategiskt läge vid flodkröken av Morava i Olomouc fanns på bronsåldern 1500-1300 f Kr en befäst by, där nu St Wenceslas kulle med en befästning och kyrka från 1600-t ligger som en del av staden. Många arkeologiska fynd från 750-450 f Kr har hittats där. Under nuvarande befästning finns lämningar och grunder från 1000-t e Kr och tidig medeltid. Här har under alla tider omlastning skett från skepp på Morava till vidare transport landvägen dryga milen till skepp på Oder och omvänt. Under nästan hela 400-talet fram t o m 508 har herulerna kontrollen här och erbjuder en säker och skyddad marknadsplats där de tar tull och handlar.

Från Olomouc är det drygt 80 mil eller en veckas rodd på Oder till Östersjön, innan man fortsätter mot Bornholm Burgundarholm Sorte Muld och sen Skandinavien. Från Carnuntum till Uppåkra (Opager) tog det kanske max tre veckor.

Från Mähriska Porten kunde man också välja en mer östlig led på floden Wisla som mynnar i Östersjön vid Gdansk efter 100 mil eller en mer västlig led på Elbe som mynnar i Nordsjön. Det är ett mycket strategiskt läge som tillsammans med Carnuntum kontrollerade bärnstensleden mot norr och Limesvägen Via Principalis mot väst och öst utmed Donau och därmed handeln mellan Rom, Balkan och Nordsjön, Östersjön.

Herulernas handel och kulturutbyte mellan romarriket och Östersjön är nu omfattande och påverkar livet i Skandinavien, framför allt för den härskande eliten. Romerska fynd från denna tid är flest på de danska öarna  med en skarp gräns längs Öresund. En vidare utgrävning av Uppåkra kommer säkert ändra på denna gräns österut. Ledung till Maering och Märingarna längs Oder för olika krigarföljen som vill bli legionärer eller handla var säkert ett vanligt mål även om möjligheten till plundring där var mindre.

Langobarderna beskattades av herulerna för deras beskydd, men de verkar ha behärskat leden utmed Wislas källor mot Gdansk i norr. Denna led var inte lika intressant för danerna och headubarderna.

.

Rugii i Rugiland

Rugii var en östgermansk stam som troligen migrerade från sydvästra Norge till Pommern. I början av 300-talet flyttade Rugii söderut och bosatte sig vid övre Tisza i det antika Pannonien, Ungern. De attackerades 375 av hunnerna och slogs sen med Atilla i slaget vid de katalunska slätterna 451. År 453 gjorde de uppror mot hunnerna tillsammans med andra germaner i slaget vid Nedao. De slog sig ner i Batavien Waldviertel och Weinviertel norr om Donau och blev grannar till herulerna i Maering. Därmed försöker de få del och kontroll av handeln mellan Rügen och Rugiland över Oder. Herulerna släpper inte in dem.

År 467 styrdes Rugii av kung Flaccitheus (454–475) som efterträddes av sonen Feletheus 475–487, som var gift med goten Gisa. År 476 stödde Feletheus Odoacers heruliska och sciriska legosoldater att störta den romerske kejsaren Romulus Augustus och att ta över norra Italien. Efter att den östromerske kejsaren Zeno försökte skapa konflikt mellan Rugii och Odoacer, dödade Feletheus sin bror Ferderuchus, som stödde Odoacer, och lierade sig med Östrom.

Odoacer invaderade därefter kungariket Rugii och besegrade de rugianska trupperna och tillfångatog Feletheus och hans fru, som avrättades i Ravenna 487. Deras territorium under Frideric (487–492/493), togs över av langobarderna. Frideric var kung till 492, men någon menar att Roduulf från Rani Rogaland kunde ha kommit till Moesia, för att ansluta sig till Theoderic den store och sedan anföll Italien under 5 år och besegrade Odoacer och herulerna 493. Fast då skulle ju Roduulf ha stridit mot herulerna – så det verkar fel, eller så finns det ytterligare en Rodulf.

Herulerna och Rugierna verkar ha levt i allians under alla övriga år utom på 200-t då herulerna besegrade dem i Pomerania. Efter 476 under Feletheus när de lierade sig med Östrom kom de i konflikt med herulerna fram till dess herulerna också anslöt sig till Theoderic 494.

.

Frankerna Merovech, Childeric och Chlodvig

Clodios son Merovech 411-456 hyllades som kung i Tournai i Belgien år 448. Han gav upphov till merovingerna som styrde frankerriket ända till 700-t. När han dog c:a 456 efterträddes han av sonen Childeric 436-481) som fördrevs från tronen och flydde till tyringarna i åtta år c:a 457-465. Frankerna valde Aegidius en tidigare romersk officer till kung. Childeric blir åter kung 465, gifter sig med Basina och får sonen Chlodevech Chlodvig 466.

Childerik besegrade visigoterna omkring 463 vid Orléans tillsammans med den romerske generalen Aegidius. Italiens kung Odoacer bl a med herulerna anföll Angers men besegrades av Childerik följande dag som intog staden. Childerik lierade sig därpå med Odoacer i ett krigtåg mot alemannerna som försökte invadera Italien.

Childeric dog år 481 och hans grav påträffades på 1600-talet och innehöll guldföremål och en sigillring med hans namn och porträtt.

Sonen Chlodvig Chlodevech (466-511) gift med Clotilda konverterade till katolik och säkerställde därpå en allians med ostrogoterna genom giftermålet 493 mellan hans syster Audofleda och deras kung Theoderic den store. De fick sonen Theodebert I 533-548, med huvudsäte i Reims som sen gifte sig med den langobardiska prinsessan Deuteria och fick sonen Theodebald, försköt henne och gifte sig sedan med Wisigard och fick dottern Berthoara och gifte sedan om sig återigen.

Krigarföljen från norden tog sig även till frankerna under denna tid för att bli legosoldater.

.

Odoacer – Italiens första kung – herulernas storhetstid

År 476 är herulerna lejda till den visigotiske hövdingen Odoacer. Han var scirer från Noricum söder om Donau, hans fader hette Edeco och tillhörde 470 den västromerska kejserliga livvakten som ledare för heruler och germanska legotrupper och huserar vid floden Sava. Han var son till Edico hunnen?, kung av den germanska sciri-stammen, och pålitlig rådgivare till Attila. Det var Edico, som hade skickats av Attila som ambassadör till Rom, som avslöjade för Attila den romerska komplotten att mörda honom och så omintetgjorde planen. Efter Attilas död och upplösningen av Hun-imperiet tros Odoacer ha kämpat för sin far innan han gick med i den romerska armén, avancerade och slutligen tog makten. Odoacer var Edicos son, men ”vilken Edico?” Jordanes hävdar att Odoacers far var Edica av Sciri-stammen men förknippar honom inte på något sätt med Edico av Hunnerna. Edeco blev kung av Sciri efter Attilas död, även om han själv inte var scirir. Han fick förmodligen anspråk på tronen efter att ha gift sig med en högättad scirisk dam, hans barn Odovacer och Onoulphous, sägs ha haft en scirisk mor. Men Edeco själv var hun eller en thüringer.

Många lycksökare från skandinavien söker sig till herulerna och romarna där deras svärd behövs mot bra sold och möjlighet att få del i tribut. Orestes ledde dessa romerska legotrupperna innan Odoacer och han tillsatte då sin 15-årige son Romulus Augustulus, kallad Basiliscus, till kejsare 475 och lovade en tredjedel av Italiens jord till legotrupperna. Men han höll inte löftet. Odoacer gjorde då uppror mot Orestes, besegrade och dödade honom i Pavia och avsatte den unge kejsaren och dömde honom till exil i Lucullanum, en befästning i Campania där han fick leva en fri mans liv.

Med hjälp av herulerna störtar Odoacer den sista västromerska barnkejsaren Basiliscus, Romulus Augustulus 476 och blir vald 23 aug till Italiens första kung liksom Rex Herulicus. Herulerna har säkert en egen kung, osäkert vilken. Rodolphus kanske blev kung först 491-493.

Odoacer, torclingarnas kung, ledare för de avtalsbundna, herulerna och diversa folks hjälplegioner…

Lejda till Odoacer och under Theoderics beskydd blir herulerna tilldelade en tredjedel av landets jord att beskatta, Sortes Herulorum. Den härskande eliten och elittrupperna tros bl a bo i Ravenna och de förblev Odoacer trogen och han dem till sin brutala död i Ravenna år 493.

Herulerna Heruli Seniores med stöd av Odoacer kontrollerar norra Italien, Carnuntum och Mähriska porten. En stark maktposition och herulernas storhetstid fortsätter i Maering. År 484 ökar spänningar mellan Odoacer och östromerska kejsaren Zeno som leder till att Theoderic blir lovad norra Italien om han driver bort Odoacer och herulerna. Theoderic sviker och anfaller 489. Odoacer och herulerna sätts under stor press och behöver allt stöd som går att få.

.

Theoderic den Store – Herulerna lämnar Italien

Ostrogoternas kung Theoderic den store (454-526) – 𐌸𐌹𐌿𐌳𐌰𐍂𐌴𐌹𐌺𐍃 𐍃𐌰 𐌼𐌹𐌺𐌹𐌻𐌰 – (Þiudareiks Thiud-reiks/-rex Folkets Kung) föddes i Bern 454, året efter att ostrogoterna blivit oberoende efter nästan ett århundrade av hunnersk dominans.

Han var son till den ostrogotiske kungen Theodimir och Erelieva Ereriliva, senare känd som Evsebia, efter sin omvändelse från arian till katolik.

Theoderic hade en yngre bror, Teodimund. Ostrogoterna, som vid denna tid styrdes av tre bröder av den amaliska kungaätten Valamir, Vidimer och Theodimir, ställde sig 456 under Östroms beskydd (foederati) och slog sig ned i den romerska provinsen Pannonien. Vid sju års ålder reste Theoderic till Konstantinopel vid det bysantinska hovet som gisslan som Theoderics far godtagit för att få till stånd ett fredsfördrag med det bysantinska väldet. Han bodde där i 11 år och lärde sig mycket om romersk administration och taktik under överinseende av kejsaren Leo I, men lärde sig inte läsa skriva.

Han blev ostrogoternas kung 475 och kung över Italien 493 då han och den östromerska kejsaren Zeno blir överens om att störta Odoacer och herulerna. Theoderic behövde mera land för sitt folk som sägs varit omkr 40.000 ostrogoter och kejsaren Zeno ville minska trycket på Öst-Rom från Odoacer. Theodoric härjade först på landsbygden och slår Gepiderna vid Vukafloden 488 e Kr. Han besegrar sen Odoacer med hjälp av Rugierna i tre slag, vid floden Sontius (Isonzo) vid Aquileia år 489, vid floden Adige vid Verona samma år, samt vid floden Adda i Podalen med hjälp av visigoterna år 490.

 I Milano, som Theoderic intog efter Verona, välkomnade sekulära och kyrkliga dignitärer honom som kejsarens representant. Även Odoacers överbefälhavare, Tufa, och ett stort antal av den besegrade armén anslöt sig här till Theoderic. Odoacer flyr och förskansar sig i Ravenna, där han och herulerna belägras i tre år tills han 493 tvingades kapitulera med avtal om att dela makten.

Theoderic bjuder in till fest i Honorius kejserliga palats ”Ad Laurentum”, men slog Odoacer med sitt svärd över nyckelbenet varpå Odoacers döende frågar: ”Var är Gud?” enligt sägnen svarar Theoderic; ”Det är vad du gjort de mina!” (Odoacer hade slaktat Rugii-stammen) och ”Det fanns verkligen inte ett ben i denna eländiga karl”.

Hela Odoacers följe bringas om livet. Några av dem kan ha varit kungliga och högt uppsatta heruler. Odoacers bror Onoulphos Hunulf flyr till en kyrka men dödas av bågskyttar, hans hustru Sunigilda spärras in och får svälta ihjäl. Theoderics gisslan, Odoacers son Thela, sänds till visigoterna i Gallien, men under flykt till Italien avslutas också Thelas liv. Theoderic tar titeln Flavius Theodericus rex.

Audofleda var dotter till den frankiske kungen Childerik I och syster till Chlodvig I, blev omkring år 493 gift med Theoderic, som ett led i äktenskaplig allianspolitik. Hon döptes av en ariansk präst före bröllopet och blev mor till Amalasuntha, tredje dottern till Theoderic som gifte sig år 515 med ostrogoten Eutharik.

.

Italien under Theoderic

Under tre årtionden blomstrar nu Italien under fred och stabilitet där goter och romare lever sida vid sida. Theoderik renoverar byggnader, uppmuntrar kultur, ekonomi och handel. Cassiodorus skrev; ”Under hans lyckliga regeringstid restaurerade han många städer, reste befästningar, byggde beundransvärda palats och hans arbeten överträffade i skönhet gamla byggnader som hade beundrats”. Herulerna i Maering frodas och rykten om deras storhet sprider sig till Norden och fler krigarföljen strömmar till.

Theoderics ovilja att integrera ostrogoterna skapade en farlig uppdelning av det italienska samhället. 40.000 ostrogoter fick inte integreras utan skulle förbli en krigarklan som skattade sina undersåtar och som levde efter sina lagar, medan romersk lag och rätt gällde för de övriga.

.

Herulerna under Theoderic

Herulerna tvingas uppge sina förläningar i Italien till ostrogoterna 493 och återvänder till Maering, men lejer sig snart i stället till Theoderic – som legosoldater var de mycket ombytliga, om än tvingade därtill – och säkrar kontrollen och handeln över Mähriska porten efter 5 magra krigsår. Kan det vara först nu år 493 som Rodolphus blir herulernas kung när de lierar sig till Theoderic? Har deras tidigare kung dräpts?

Nu är Rodolphus herulernas kung och det är osäkert varifrån han kommer, men en teori menar att han kommer från en högättad herulsk ätt från Sydskandinavien. 13 år senare 506 var han och herulerna under några år med Theoderic i kampen mot Frankerna. Rodolphus utsågs 507 till Theoderics ”vapenson” och förärades av honom rustning och stridshäst och denna militärpakt skyddar herulerna mot germanska grannar och mot Öst-Rom fram till 508-9 då Theoderic sviker herulerna i slaget mot langobarderna.

Brev från kung Theoderic till herulernas konung:

Den åsyftade personen anses inte vara herulernas kung Rodulf som nämns nere vid Donau Maering, utan en samtida herulkung från södra Norge Rani. Om den åsyftade personen trots detta är herulkungen Rodolphus i Maering är han troligen identisk med den norske herulkungen.

Att upptagas till vapenson anses hos folken vara en stor utmärkelse, emedan endast den är värdig att adopteras, som gjort sig förtjänt att bli erkänd som mycket tapper. Vi svikas ofta i vår avkomma; men de barn, som alstras genom vårt eget val, kunna icke vara odugliga. Dessa åtnjuta nämligen sin ställning ej genom naturlig födelse utan till följd av sina förtjänster allena, alldenstund de såsom utanför stående förenas med oss genom själens band. Så stor kraft ligger i denna handling, att de hellre skulle vilja dö än att något svårt skulle vederfaras deras fäder. Fördenskull göra vi dig, enligt folkens sed och på manligt sätt, till vår son medelst denna vår gåva, på det att du må tillbörligen födas till vapenson, du som ska visa dig vara en stridsman. Vi giva dig sålunda hästar, svärd, sköldar och vad som för övrigt hör till stridsutrustningen, men vad som är vida förmer, vi skänka dig vår ynnest. Ty främst ska man anse dig vara bland folken, du som får bifall av Theoderics omdöme. Mottag därför dessa vapen, som ska gagna mig och dig! Den man begär tillgivenhet av dig, som snarare själv ärnar vara din försvarare. Lägg allenast ditt sinnelag i dagen och du ska icke behöva något följe. Du blir upptagen som son av en man, för frändskapen med vilken man kommer att frukta dig. Ty välbekant är för herulerna den hjälp, som goterna med Guds bistånd ha lämnat dem. Vi har givit dig vapen, men folken ha fordom givit varandra prov på manliga bragder. Vi hälsa dig därför med tillbörlig ynnest och uppdraga åt våra båda sändebud A och B att på vårt modersmål framföra vårt ärende i övrigt. De ska båda tydligt förklara för dig vårt brev och tillägga vad som muntligen bör sägas för att bekräfta vänskapen.

Under några nödår började man i Verona att äta hästkött. Detta är Verona fortfarande känt för nu i våra dagar. Kanske en ny vana herulerna tog med sig till Norden. Theoderic var även en tid kung över visigoterna innan de vandrar vidare mot Spanien. Östroms kejsare efter Anastasius; Justin I (518-527) bekämpar arianismen. 520 syns en komet på himlen.

Theoderic var gift två gånger. Med första hustrun hade han två barn, Arevagni och Theodogotho. Med andra hustrun Audofleda fick han dottern Amalasuntha. Theoderic efterträddes av sin dotterson, Athalaric. Hans mor Amalasuntha regerade i väntan på att Athalarics skulle bli myndig.

År 526 dör Theoderic i Ravenna och skriver in sig i historien som tidens största gotiska härskare i Europa. Han renoverade och utförde många byggnader i Verona, Rom och hans mausoleum i Ravenna är välkänt. Det består av två våningar varav den undre har formen av ett tiokantigt grekiskt kors, det övre rummet är cirkelrunt. Själva taket imponerar med ett massivt block av kalksten från Istrien med en diameter på 11 m.

I katolsk tradition blev arianen Theoderic en skurkfigur som efter sin död for raka vägen till helvetet. Vissa legender påstår att Johannes I och Symmachus kastade ned den döde kungen i en vulkan; andra att han bars iväg av demonhästar. Den nordliga, germanska traditionen är mycket snällare: där Theoderic omvandlats till sagohjälten Didrik av Bern.

.

Italiens förödelse 535-552

Efter hans död 526 under Amalasuntha och sonen Athalarics håller de freden med Öst-Rom, men 535 mördas Amalasuntha och Justinianus I (527–565) anfaller och i ett krig som varade till 552 föröddes Italien. Stora områden blev avfolkade, världens huvudstad Rom låg i ruiner. Den sista resten av det västromerska riket hade utplånats för alltid, av Öst-Rom som därmed gjort det som inga barbarstammar tidigare hade lyckats med. Ostrogoterna besegrades en gång för alla och försvann ur historien.

Skandinaviska legionärer och den stora handeln mellan Nordens daner, svear, götar och gutar med goterna och Västrom minskar nu drastiskt och därmed också konflikterna mellan Nordens härskare. En lugnare tid inleds i Norden och utbytet med Östrom ökar i stället. Vendeltiden börjar därmed 553.

Under 570-talet invaderade så langobarderna och blev en kort tid nya härskare över norra Italien.

Rökstenen säger; ”…den djärve hövdingen för sjökrigare över Reidsjöns stränder…Det säger jag som det andra, vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld. Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding, över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av märingar.”  Fler tolkningar finns;  ”Den modige mannen, sjökrigarnas hövding, seglar på ett skepp, den främste bland de främsta sitter på sin häst med skölden i remmen”.

Efter Theoderics död efterträdde hans barnbarn Athalaric (516-534), men då han bara var tio år gammal tog Theodorics dotter Amalasuntha (495-535) tronen. Hon var en förespråkare för romersk kultur och anförtrodde sin son till romerska lärare som introducerade prinsen till tungt drickande som sägs ha bidragit till hans tidiga död 534. Mellan 526-535 regerade Amalasuntha som drottning under förhandlingar med Justinianus I i Konstantinopel. Hon bad sin kusin Theodahad att regera tillsammans med henne och han ställde villigt upp. Han arresterade dock Amalasuntha som förvisades till ett gods på ön Martana där hon på order av Theodahad ströps av sina tjänare i sitt bad 535 e.Kr. Hennes svärson, Witigis reste sig sedan mot Theodahad, lät mörda honom och blev kung 536. Han styrde över Italien fram till hans nederlag mot Belisarius år 540. Goterna ville då kröna Belisarius till sin nya kung men han var lojal mot kejsaren Justinianus I, lurade ledarna genom att låtsas acceptera och lät sedan arrestera dem alla. Belisarius gjorde då anspråk på hela Italien för Justinianus I och det östra romerska riket.

.

Silverbibeln

Theoderic var kristen arian och arianismen ogillades av Öst-Rom. Efter det första konciliet i Nicaea 325 ansågs inte arianism vara den renläriga kristna tron. Arianerna hade en annan uppfattning. Theoderic kunde varken läsa eller skriva, men lät i Ravenna avskriva biskopen Wulfilas (f 311) gotiska översättning från 341-383 av bibeln. Ett enda ex finns numera känt som Silverbibeln Codex argenteus i Uppsala, som vi tog i krigsbyte i Prag under 30-åriga krigets sista dagar 1648. Silverbibeln är den mest omfattande texten på gotiska som överlevt till våra dagar.

Så låter Fader Vår på gotiska;

Atta unsar þu in himinam, weihnai namo þein, qimai þiudinassus þeins, wairþai wilja þeins, swe in himina jah ana airþai hlaif, unsarana þana sinteinan, gif uns himma daga…

        Fader vår du i himmelen, helgat varde namn ditt, må komma rike ditt, varde vilja din, så i himmelen även på jorden, vårt bröd det dagliga, giv oss denna dag…

.

Herulerna i Sandby borg

Samtidigt som herulerna tappar Italien 493 blir ringborgen Sandby borg på Öland överfallen och alla män, kvinnor och barn massakeras och lämnas där de föll. Det kan ha bott heruler i Sanbyborg. Ringborgar är försvars-, fabriks- och logistiknav för stormännens handel fram till 553 varefter de minskar i betydelse. Många av männen på Ölands storgårdar hade åren före 493 tjänat som legosoldater för Öst-Rom eller – ostrogoterna under Theoderic och andra grupper på Odoacers och herulernas sida – mot kejsaren. Olika familjer kanske stred på olika sidor hos romarna i Italien. Björnhovda på västra sidan och Åby på östra sidan har helt olika fynd av solidimynt och kan därför ha varit fiender. När herulernas makt är borta i Italien och guldet sinar när guldet och handeln minskar, tar interna konflikter och gamla oförätter över mellan de hemvändande legosoldaterna på Öland och det kanske leder till massakern. De odrägliga herulerna skulle ges en läxa de aldrig skulle glömma. Eller så var det herulerna som bodde i Björnhovda och massakrerade Åbyborna i Sandby borg. Det är troligast att det är en uppgörelse mellan storgårdar på Öland, möjligen med stöd av utomstående, kanske svear eller gutar. Utgrävningarna fortsätter och vi kommer säkert att få många fler sanningar om Sandby borg och kanske får veta mer om herulerna på Öland.

Samtidigt pågår en kamp om makten över mellan svear och gutar då bl a gutarna Eofor och Wulf dräper sveakungen Egil i Korpskogen i Herrestaviken. Det är oro mellan alla maktcentra i Norden vid denna tid då man strider om makten över den viktiga handeln med romarriket.

.

Slaget mot Langobarderna och Väst- och Öst-Herulernas vandring från Maering

År 508 var herulerna i Maering Mähren, mellan rugier, langobarder och gepider, fler och starkare än övriga barbarer och krävde skatt av dem. De blev arroganta, folket tröttnade på freden och ville ha krig och hetsade sin kung Rodolphus. Sedan 430 kontrollerar herulerna, med stöd av Theoderic från 494, handeln på Donau och över Mähriska porten, men Öst-Rom är irriterat.

Kung Rodolph har fru och en dotter Silingas. Hans broder hade år 508 varit på besök hos langobardernas kung Tato (490-510) för att avsluta ett nytt skärpt fredsfördrag. På väg hem gick han förbi det hus där kung Tatos dotter Rumetruda bodde. Då hon såg de många männen och det förnäma följet frågade hon vem det kunde vara. Det var konung Rodolph broder som fullgjort sitt uppdrag och återvände hem. Rumetruda sände då en inbjudan till honom på en bägare vin hos henne. Flickan lät på ett svekfullt sätt döda Rodolph broder. Detta fick Rodolph att förklara krig mot Tato.

Deras härstyrkor möttes ute på en slätt år 508-509. Rodolph sände sitt folk ut i striden. Herulerna var väl övade i krigföring och kända vida omkring för många segrar. Rodolph var säker på seger. Langobarderna fick dock segern, kanske med hjälp av Öst-Rom och många av herulerna, däribland konung Rodolph själv, blev nedhuggna. De plundrade herulernas läger tog deras fälttecken och Rodolphs hjälm. Deras dominans i Maering var bruten och handeln över Elbe, Oder, Wisla och mähriska porten upphör. En förödande förlust och slutet på herulernas stolta storhetstid i Maering. Minskade kontakter med Skandinavien får stora konsekvenser för handeln med Nordens stormän och nya krigarföljen reser inte längre ner till märingarna. När nu langobarderna tar över i Maering börjar nya handelsallianser att gälla.

.

Var herulernas kung Rodolph Wulfingen eller Ynglingen Hrodwulf från Värend -509?

Det finns alltså en väl omskriven Rodolphus som föds i mitten av 400-t, som är Göte/Wulfing med hög ätt, kanske från Ingelstad Värend, Yngling/Scilfing och därmed sveaättling. Eller från Norge Bohuslän Rani, som krigar och vinner mot Sköldungarna innan han reser eller flyr till Rugiland Maering och blir vald till herulernas kung ca 493. Herulerna väljer alltså en kung från norden i st f en från herulerna i Maering. Varför? Kanske väljer de en kung från gamla hemlandet – Värend. Han är med och strider mot frankerna ca 506 och blir då Theoderics vapenson 507 i Ravenna, har en bror som mördas 508, har fru och en dotter Silinga som blir Langobardernas kung Wachos (490-539) tredje fru ca 510 – hon får sonen Walthari som får en dotter Theodelinda – och som själv dör i slaget mot langobarderna 508-509.

HeruwulfR med sönerna HariwulfR och HaðuwulfR nämns på de tre runstenarna på Lister och som hade makten på Listerlandet bort till mellersta Blekinge. Dessa är ej Hrodhwulf Rodolphus, men hur hittar man mer om denna omskrivne Hrodhwulf Rodolphus Roduulf?

Här finns alltså en möjlig koppling mellan Värend och herulerna, märingarna i Maering och en förklaring tlll varför herulerna vänder tillbaka till Scandza och Värend. År 548 kommer en delegation från syd-herulerna i Singidunum, idag Belgrad i Serbien på besök i Norden för att hämta en ny kung från den kungliga familjen. Återigen söker man en kung från det gamla hemlandet. De verkar komma till Uppsala snarare än till Värend. Den nye kungen och 200 ynglingar, ett helt krigarfölje, följer med till Singidunum – nu är det syd-herulerna och Öst-Rom som lockar krigarföljerna från Norden.

.

Kung Wacho 490-539

Wachos mördar sin farbror Tato 510 och är kung till 539 då Silingas son Waltari tar över. Hans far var Unichis. Tatos söner Ildchis och sonsöner flyr till gepiderna och gjorde flera fruktlösa försök att återta styret över langobarderna. Wacho hade goda relationer med frankerna. Wachos gifter sig först med Radigunde, dotter till Bisinus kung av Thüringen. Sedan gift med Gepidernas prinsessa Austricuse kallad ”Ostrogotha” mor till två döttrar: Wisigarda (som gifte sig med Theudebert I av Austrasia) och Waldrada (som gifte sig först med Theudebald av Austrasia, sedan med Chlothar I, Frankernas kung, och tredje gången med Garibald I av Bayern).

Därefter gift med Herul-prinsessan Silinga, Rodolphs dotter och fick sonen Walthari. De fick också en dotter Waldrada som han gifte bort med en bayersk prins. Wachos och Silingas barnbarn, Waltharis dotter, var Theodelinda, senare drottning av langobarderna.

Strax efter 536 slöt Waccho ett fördrag med den bysantinske kejsaren Justinianus I mot Gepiderna. År 539 sände den östgotiska kungen av Italien, Witigis, hårt pressad av Justinians general Belisarius, ambassadörer till Waccho och erbjöd honom pengar i utbyte mot militär hjälp. Waccho vägrade, föredrar att förbli på god fot med Konstantinopel.

.

Herulerna vandrar hem till Norden

Efter slaget mot langobarderna vandrade de förvisade herulerna med resterna av den kungliga familjen och många andra krigare från Sydskandinavien norrut för att återvända ”hem” till Scandza. Många skandinaver har ju hela tiden strömmat till och sökt sin lycka som legionärer hos herulerna och goterna romarna. De tar sig norrut utmed Morava, herulernas handelsled till sydskandinavien över Mähriska porten utmed Oder genom Sclavenes till gamla allianser med Warini Vanerna vid Oders mynning i Östersjön.

Den heta ekonomierna runt Lejre och Uppåkra (Opager) man länge handlat med från Maering kan också locka. Där gällde asatron och det fanns släkt, möjligheter att handla och leja ut sig till en maktelit. Då var det headobarder i Uppåkra och daner i Lejre som strider om makten. Det fanns redan en grupp heruler i Skånes Sösdala sedan 400-talet – Ryttarna i Vätteryd – som slagits med hunnerna och som fått en fristad här.

Tusental krigare och deras familjer, hästar och slavar vandrade från Carnuntum utmed Morava, över passet vid Mähriska Porten och följer Oder norrut mot Östersjön. På vägen delades herulerna upp och en del söker sig till de väst-heruler vid Nordsjön mellan saxerna och frisierna, som tvingades bort av danerna på 200-talet. Här var Horsa och Hengest kända runt år 449. Många kontakter finns här med England för plundring, handel och migration redan före vikingatid. Widsith kallar dessa heruler för Wicinga Cynn – Vikingar?

Något tusental öst-heruler runt den kungliga familjen passerade enligt Prokopios år 510 danernas land med hjälp av venderna/saxarna i norra Tyskland och med skepp på Östersjön förbi sin gamla fiende utan bråk och bosatte sig sedan ”…i Thule på andra sidan havet, i närheten av en folkrik stam som kallades för ”Gautoi”, vilket bara kan tolkas som götarna. De anländer mitt under värsta släktfejden mellan Lejre och Uppåkra. De är alltså mer fiender med danerna Heorogar, Helge, Hrothgar och lojala med headobarderna där Frode d y och sonen Ingeld d y härskar. Herulerna blir direkt en maktfaktor i denna fejd. Kanske ytterligare en anledning till varför de vandrar hit.

Några slog sig ner (eller återvände) i Skåne vid Lister, där det finns tre runstenar och den första båtgraven i Sverige liksom ett unikt båthus man bara finner där och i Syd-Norge. Stenarna är ristade 550-650 just innan futharken övergick från 24 till 16 tecken. Uppåkra är den största tätorten i södra Scania och makten här är väl etablerad av en elit som delvis kan vara släkt med herulernas kungliga familj.

Kung Rodolph var wulfing eller Yngling så de kungliga herulerna lär knappast stannat i Uppåkra, det fanns inte plats för så många, utan de flesta verkar ha fortsatt till sina hembygder eller till Värend och funnit sig eller anvisats en plats där mellan Götar och Daner, troligen runt Ingelstad och lierat sig med Ingeld. Värend var vid denna tid glest befolkat. Kanske några återvände hem till Öland och Gotland. Möjligen kan resterna av den kungliga familjen stannat ett tag i Uppåkra innan de fortsätter till Värend. Kommande utgrävningar i Uppåkra och Sandbyborg kommer säkert tillföra mycket till den historien.

Hos greaterna härskar Hygelac Hredelsson (460-516 är historisk) med sonen Heardred. I Lejre härskar Heorogar, Helge, Hrothgar och i Uppåkra härskar Frode d y och sonen Ingeld d y. Herulerna och deras nya ledare bör därmed sökas hos Wulfingarna i Ingelstad i Värend vid denna tid. Att Rolf Krake senare härskar i Lejre på Sjælland är historiskt fastlagt. Hos svearna härskar samtidigt Adils och Eanmund och hos geaterna x innan Beowulf.

Att herulerna återinvandrat till sydskandinavien ca 510 verkar bortom allt tvivel. Men var finns spåren? Ett mycket gammalt talesätt bland virdarna var ”…tal som ståndat man efter man i över tusen år om förfäder som gått såvida, att de stallat sina hästar vid Romas port” – dvs Odoacers herultrupper. Likaså gällde i Värend enligt romersk rätt ”lika arvs- och giftorätt mellan män och kvinnor” – olikt med övriga Sverige och norra Europa. Rätten har gällt sedan urminnes (herul) tid år 510 och upphörde först på 1200-talet.

.

Öst-herulerna i Värend

Klotstenen anses vara tillverkad i Maring

Öst-herulerna ”slog sig ner” i Värend runt Torsjö, Odensjö vid Ingelstad, Torsås där vi idag hittar Inglingahögen med den märkliga klot-stenen, som anses tillverkad i Maring där liknande klot är vanliga i Ravenna och finns i Högom. Högen är inte utgrävd men daterad till ca 500 liksom gravarna runt omkring. Här finns också Blotberget med 12 gravhögar. Denna typ av gravhögar återfinns samtidigt även i Uppsala högar.

Ingelstad är centralort för Värend. På 400-talet är Ingeld Frodesson den andre som kallar sig Rex Scaniae och är en av den danske kungen Frodes sju söner och bosatt i Ingelstad under andra hälften av 400-talet. Widsith kallar honom för en Heathobard, strids-skäggens konung. Han får Freawaru till maka.

Frode d y från Lejre regerade nu i Uppåkra efter har anfallit Halvdan och enl Saxo ska han där äktat en herulsk (”hunnisk”) prinsessa. Herulernas samröre med hunnerna får Saxo att kalla dem för hunner. Med giftermålet kommer herulerna i en allians med danerna i Uppåkra – och Lejre.

.

Herulernas närvaro i Värend mellan götar och daner sammanfaller med striderna mellan Sveakungarna Aun, Egil och Ottar och Götakungarna Hrethel, Haethcyn och Hygelac. Man kan undra om och i så fall vilken roll öst-herulerna hade i dessa strider. Och så historien om Rolf Krake. Finner man möjligen honom i Ingelstad/Uppåkra innan han tar Lejre? Kungen och stormännen i Uppåkra spelar också en stor roll i händelserna.

Det är troligt att herulerna hade en tillfällig bosättning i Värend/Blekinge, men då de inte var bönder fanns ingen möjlighet att överleva där. De har i flera hundra år levt på att leja ut sig som legosoldater, tullat handel och tagit tribut på beskyddarverksamhet. Det går inte i Värend. Så vart ska de ta vägen?

Om de kom till Ingelstad lejde de sig till eliten eller tog över makten och styrde och ställde sedan i hela Värend efter sina villkor. De kungliga kan ha varit släkt eller så var de inkräktande legosoldater som levde som en maktelit med beskyddarverksamhet och skattade de stormän och bönder som redan bodde där. Nya sedvänjor, lagar, arvsrätt, kultur, religion och begravningssätt kan konstateras i Värend från denna tid. Men som maktelit mellan danernas och göternas intressesfärer fick de vara på sin vakt.

Widsith skriver att Hrothwulf och Hrothgar (i Uppåkra och deras systerson Rolf Krake och farbror Ingeld – eller menas Frode d y ?) hade fred i många år efter att de drivit bort herulernas stam (Wicinga Cynn) och huggit ner Ingelds Haethobarder styrka vid Heorot (i Lejre). Enligt Widsith bor det Haethobarder i Uppåkra Ingelstad. Frågan är när han menar att herulernas stam blev bortkörda? Han bör ju menat i närtid och att de i så fall jagas bort från Ingelstad –  och flyttade till ?

Blendasägnen kan också ha sina rötter i detta.

.

Blenda sägnen

Blendasägnen berättar om kvinnan Blenda i Värend som tillsammans med bygdens kvinnor skall ha besegrat en dansk fiendehär. Enligt sägnen skall männen i Värend ha varit på krigståg i Västergötland, lejda av kung Alle i Tävelsås när danerna anföll. Är det daner från Uppåkra? Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud på Bråvalla hed och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade.

Sägnen sägs ha hittats på i slutet av 1600-talet av regements-kvartersmästare på Kronobergs Regemente Petter Rudebeck. Notera att danerna/danskarna torde anfallit för att fördriva de inkräktande herulerna från Värend och från den danska intressesfären och att Blenda och kvinnorna då får anses vara av herulernas folk och/eller heathobarder, i vilket fall lojala med dem båda.

Som erkännande för denna bragd skall Värends kvinnor bland annat ha fått/krävt lika arvsrätt som männen samt rätt att resa till kyrkan på sin bröllopsdag klädda i full stridsutrustning, ledsagade av pukor och trumpeter. Herulerna hade gotiska och romerska sedvänjor och kvinnlig arvsrätt och giftorätt var en av dessa och den kom faktiskt att gälla i Värend och bara här ända fram till 1200-talet.

Berättelserna återfinns även tidigare i vår ane Joannes Baazius (se Halvhjort) Inventarium Ecclesiæ Sueogothorum 1642 och hos Johan Stiernhöök. Bådas redogörelser är dock mycket kortfattade och nämner inte ens namnet Blenda.

.

Fimbulvinter och Ragnarök 536

Stora rikedomar hämtas hem från romarriket under början av 500-t och byarna i södra Sverige och Uppland är väl befolkade och välmående, men inte så länge till.

År 536 i slutet av maj månad skedde ett enormt vulkanutbrott någonstans på norra halvklotet, på Island eller nordvästra USA, och igen ytterligare ett år 540 i latinamerika kanske El Salvador. Under ”de tre mörka åren” påverkades klimatet så illa att hela norra Sverige inte gick att leva i och det avfolkades. Solen blev förmörkad och hela norra halvklotet drabbades av missväxt och svält. Vintern 536 och följande somrar och vintrar var extremt kalla. Norra Sverige och det småländska höglandet drabbas hårt. Enligt Eddan var fimbulvintern en vinter som varade i tre år utan någon sommar och förebådade alltså Ragnarök, världens undergång när Fenrisulven kommer lös och slukar solen. Man odlar mest korn till öl och äter mycket kött från boskap. När kornet är slut och boskapen dör är det kört. Ragnarök var nära. Det får stora konsekvenser för handeln och maktbalanserna i norden.

Den peruanska Moche-kulturen anses gått under p g a dessa utbrott.

Med stridigheter, plundringar och folkvandringar följer svälten där de starkaste roffar åt sig och kanske överlever ett år till, men inte mer. Man offrar allt mer för att blida gudarna, men inga offer hjälper. Återigen pressas de stora folkgrupper som bor i nordligaste delarna av Europa på flykt söderut och västerut. Den justinianska pesten spreds 541 över Asien och Europa. Svälten, krigen och sen pesten kanske tog uppemot hälften av de ca 700.000 av befolkningen som bodde i det nuvarande Sverige. Många ödegårdar stod nu lediga, framför allt i norr och i Värend. Makteliten lägger under sig gårdarna och när klimatet återgått till det normala igen fanns det plats för nya invandrare att ta över – livet tar fart igen och befolkningen ökar. Men en liten istid med kallare klimat pågick i nära 100 år.

.

Vendeltid – Herulerna lämnar Värend

Anfallet på Lejre och Rolf Krakes död ca 525 innebär ny maktfördelning mellan svear, götar, gutar och daner. Herulerna var en stark maktfaktor i allians med Rolf Krake i Lejre. Med hans död kommer våra heruler i ökad konflikt med headobarderna i Skåne Uppåkra. Några heruler fick till en allians med danerna och stannade i Lister liksom den tidigare bosättningen av allierade ryttare i Vätteryd vid Sösdala som redan under en längre tid hade bott där. Många skeppssättningar finns här från 400-900-talet.

Våra heruler i Värend behöver därför stärka sina allianser med svear och götar mot headobarderna. Fimbulvintrarna 536-540 påverkar säkert vad som sen sker. I Uppland tros antalet bebodda gårdar minskat till en av sex. Längs norrlandskusten tycks jordbruket i stort sett upphört. Makten längre norrut har försvagats, då svearna påverkades mer än götar och daner av det kallare klimatet. Många gårdar står tomma. Även Götaland drabbas hårt. Värend på småländska höglandet får det tufft. Maten räcker inte till alla. Det berättas att var tredje man med familj på Gotland lottades och tvingades flytta från ön. Folk svälter, dör och gårdarna står tomma. Så vad innebar detta för herulerna i Värend?

Mälardalen och svearnas handelsvägar in i Bergslagen för järnmalm och Högom för pälsverk, hudar, horn, tjära, mm och Helgö i Mälaren med alla verkstäder och makten i Uppsala lockar. Här fanns mäktiga svear kanske med viss släktskap som de kan liera sig med och som kunde betala för deras beskydd. Efter fimbulvintrarna 540 fanns gott om lediga gårdar och svearnas och kung Adils makt är försvagad efter missväxtår och pest och där behövs deras vapen. Svearna behöver öka sin styrka och makt mot daner, normän, götar och gutar.

Herulernas elit har alltid efter romerskt maner varit makthungriga och svaga för status och prakt. Beskyddartribut, handel, tullande, plundring är herulernas livsstil snarare än jordbrukande. Värend är för litet och vid sidan av de stora möjligheterna med handel som hägrar i norr. Heruler tar sig in hos svearna och blev jarl/earl/herul närmast kungen i hans hird, så som de brukade och de blev en avgörande maktfaktor. Sin vana vid affärer och förmåga att handla och alla tidigare kontakter i Marings gör att handeln ökar med järn från Bergslagen i väst och pälsverk, hudar, horn, tjära, jaktfalkar, hökar, bivax mm från norr, där samerna återigen levererar till Högom. Nu handlas åter långt ner i Europa på de gamla kända traderna bl a över Mähriska porten. Det innebär att stora rikedomar byggs upp av svearnas maktelit och herulerna i Uppsala. Adils blev en mycket rik kung.

.

Sutton Hoo

”Sydtuna häl” 10 km öster om Ipswich vid floden Debens mynning, nära Woodbridge, Suffolk i sydöstra England. Graven har daterats till cirka 625 e.Kr. Gravfynden och gravskick har stora likheter med fynd i gravar från ungefär samma tid i bland annat Vendel och Valsgärde och innehåller bland annat rikt dekorerade vapen, hjälmar, beslag och silverföremål av olika slag. Det har spekulerats om vilka som kan tänkas ligga begravda i högarna. Goda kandidater är främst kung Rædwald av East Anglia eller kung Sigebert, som båda dog vid båtgravens tillkomst. Rædwald kritiserades för att tillbe både kristus och asagudarna.

Svearna verkar haft kontakter allians med Rædwald och kanske sänt en drottning med hov och vapen, rustning och en skald som tog med sig Beowulf-kvädet. I början av 600-t är Bröt-Anund kung för svearna.

.

Oden kommer till svearnas Uppsala

Vid Kristi födelse, 500 år innan de återvändande herulerna kommer till Uppsala sades, enligt Ynglinga-sagan, att Oden och hans asar återvände till Norden från Turkland där han var mycket segerrik och med våld tog makten i många länder. Efter att Odens och Gefjons son Sköld slagit sig ner i Hleidr Lejre sägs Oden följt Gefjon till Lögen i Svea rike (Mälaren) och där bosatt sig, efter att tvingat sig till förlikning med svearnas Gylfve. I Fornsigtuna (en halvmil väster om Sigtuna) vid Lögen sattes ett stort hov upp med offerplats efter asarnas tradition. Hans tempel-godare gavs goda bostäder; Njord i Noa-tun, Frey i Uppsala, Heimdal vid Himin-berg, Thor på Thrudvang och Balder på Breida-blik. Njord är sedan kung och bygger de monumentala byggnaderna, Uppsalen i Gamla Uppsala. Allt enligt Ynglingasagan från 900-talet.

För att skydda svearna och ge dem goda skördar, tvingades svearna betala skatt till Oden ”en penning för varje näsa” i beskyddartribut. Oden blir gud och hamnar vid sidan av Frej och Freja som kopplas till vanerna som fruktbarhetsgudar. Asatron med Oden och Tor får sitt fäste tillsammans med vanernas tro. Efter prästkungarna Egill, Ottar och Adils som tillbad Frej och Freja till omkring år 540, kommer sen krigarkungarna Eysteinn, Yngvarr och Anund att leda svearna som även kommer att tillbe Oden och Tor.

Enligt Saxo Grammaticus betydligt mer trovärdiga och sammanhängande första version, säger att:

Vid den tiden dyrkades i hela Europa en viss Odin under falskt sken, att han var en gudomlighet. Denne brukade emellertid långa tider uppehålla sig vid Uppsala. Han hedrade stället genom att bo där, antingen därför att invånarna var dummare än andra, eller för att det var en så angenäm plats. Konungarna i Norden, som ivrigt ville dyrka hans gudomlighet, porträtterade honom i form av en gudabild i guld och skickade denna staty, som ett bevis för sin aktning för honom, till Byzantium (Konstantinopel). Dessförinnan hade de också behängt bildens armar tätt, tätt med armband. Odin blev glad över en sådan ryktbarhet och visade sin nåd mot avsändarna.

Efter fimbulvintrarna råder det kris och stor oro om framtiden i hela Norden. Många gårdar ligger öde och kanske har hälften av människorna svultit ihjäl eller drabbats av pesten. Många har vandrat iväg bara för att finna att det är lika illa överallt. Norra delarna av inlandet har helt avfolkats. Eliten klarar sig lite bättre och kanske kustfisket räddar många. Men livet återvänder långsamt och skapar nya möjligheter för överlevarna. Var det nu till gamla Sigtuna våra återvändande heruler tog sig från Värend innan de etablerade sig i Uppsala, Valsgärde och Vendel? Lediga gårdar och svag makt skapar nya möjligheter.

Enl Ynglingasagan ”…rådde sonen Eysteinn Östen efter Adils och under hans tid föll Rolf Krake i Hleidr. I den tiden härjade konungar mycket i Svea-välde, både Daner och Nordmän. Många voro de sjökungar, som rådde över mycket manskap, men inga land ägde…”. Kanske var några av sjökungarna de återvändande herulerna. Dock ej Sölve Högnäs av Njörd-ö, från Tronheim, som sägs tagit det försvagade sveariket i många år. I Trondheim klarade man fimbulvintern bättre pga kustfisket.

Svearna överlever och blir nu starkare än någonsin, kanske tack vare nya kunniga, starka invandrade folk. Kanske herulerna hjälper svearna att ta tillbaka makten från Trondheimarna och bygga upp en ny makt.

Kungshögarna, stolprader och flärdfulla stormän, heruler med praktfulla vapen och rustningar, allt med romerska influenser, inleder en ny rik era för svearna och Uppsala. Handel med varor från hela Norrland och Bergslagen till kontinenten och goterriket kan frodas tack vare bl a herulernas kontakter med östgoterna och östherulerna. Även geaterna hade nära relationer med östgoterna och Hygelac stred med dem i Friesland vid Rehns mynning när han stupade där 516.

.

Syd-herulerna

En annan grupp, syd-herulerna, vandrade efter slaget mot langobarderna söderut till Illyricum och hamnade under Öst-Rom. Att herulerna delar upp sig tyder på att de var flera släkter och av olika härkomster.

De färdades tvärs genom landet som ligger på den norra sidan av floden Ister och de tog med sin sina kvinnor och barn. Då kom de fram till ett land där rugierna hade bott sedan en lång tid tillbaka, men dessa hade förenat sig med den gotiska massan och begett sig till Italien, varpå herulerna slog sig ner där. Efter att ha blivit ansatta av hungersnöd, på grund av att de var i ett ofruktsamt land, gav de sig snart av därifrån och kom till en plats intill gepidernas land. Till att börja med accepterade gepiderna att de bodde där eftersom de kom som så bönfallande, men efter en tid började gepiderna utan orsak att utföra ondskefulla handlingar mot dem. De kränkte deras kvinnor och lade beslag på deras boskap och annan egendom, samt avhöll sig inte från några elakheter. Slutligen gick de utan anledning till anfall mot dem. Herulerna som inte förmådde uthärda detta längre gick över floden Ister och bestämde sig för att bo som grannar till romarna i den regionen. Detta skedde under kejsare Anastasius regering som tog emot dem med stor vänlighet och lät dem få slå sig ner där de befann sig.

Här tvingades de senare att bli kristna av Kejsaren Justinianus I, han som lät bygga Hagia Sofia i Konstantinopel. Herulernas kung Grepes blev döpt där 528 och de fick slå sig ner i Singidunum, idag Belgrad i Serbien, som grannar med gepiderna. År 547 dödade de sin kung Ochus under en supfest och då inga fler fanns kvar ur den kungliga familjen fick man se till att hämta en ny kung från den kungliga familjen i norden, Thule. Enligt Prokopios sänder de år 548 en delegation till norden, troligen till Ingelstad eller möjligen Uppsala. Detta är historiskt. Se nedan.

.

Syd-herulerna kommer på besök och Herulernas försvinnande

Enligt Prokopios sänder år 548 de syd-heruler, som bosatte sig i Singidunum (Belgrad) och som nu tillhör östromerska riket, ett sändebud till herulernas kungliga familj i Norden för att de ska sända dem en ny kung då de dödat sin kung Ochus under ett fylleslag och nu inte har någon kvar med kungligt blod. Man behöver en stark kung med rätt kunskap och allianser för att leda syd-herulerna och lyckas med handel med romarriket och Norden. Det betyder att kontakter och handel mellan syd- och öst-herulerna hela tiden upprätthållits och det är ju inte första gången de vill ha en kung från norden.

Från Norden sänder man en kandidat som dock dör på vägen i danernas land och man vänder tillbaks. Prokopios nämner också två hövdingar eller prinsar Hoks och Harup som hämtades. Nästa kandidat Datius och hans broder Aordus med 200 krigarynglingar ger sig av och anländer snart till Singidunum. Intresset att resa iväg och leja ut sig som legosoldat tar tydligen ny fart och nu är det syd-herulerna och Östrom som gäller. Samtidigt har de illyriska syd-herulerna tröttnat på att vänta och bett den öst-romerska kejsaren Justinian att välja en kung åt dem och han väljer herulen Suartuas från Konstantinopel.

När Datius anländer delas herulerna i två läger. Justinian stöder då Datius och de heruler som stöder Suartuas lejer sig då i stället till gepiderna (de tröga). År 549 går Justinian i krig mot gepiderna och 1500 och de från norden nedvandrade herulerna slåss för honom, men 3000 heruler slåss för gepiderna. Olika släkter och grupperingar delar upp sig efter nya allianser. Att herulerna nu strider mot varandra blir början till slutet för syd-herulerna.

Den skara syd-heruler som nu tjänstgjorde i kejsarens tjänst fick kämpa mot perserna i Mindre Asien och i Kaukasus, mot vandalerna i Nordafrika, mot de keltiska pikterna i Britannien (!) och mot alemannerna kring övre Donau och under det förödande långa krig, som på 530–50-talen rasade i Italien mellan öst-goterna och Bysans och som slutade med det östgotiska rikets undergång 552.

Det sista vi hör om de Illyriska herulerna är år 556 då de slås ner av Narsus varefter de integreras och försvinner ur historien. Herulkulturen har nu gått under i Serbien, Danmark, Blekinge och snart även i Värend och i Uppland integreras de allt mer med svearna och upphör därmed som eget folk.

Läs mer i ”Herulerna – Det bortglömda folket” av Stina Helmersson och i ”Värend och Virdarna del 1” av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius här.

.

Goterriket faller, syd-herulerna försvinner och vendeltiden börjar

Var det till gamla Sigtuna våra återvändande heruler tog sig från Värend innan de etablerade sig i Uppsala, Valsgärde och Vendel? Kungshögarna, stolprader och flärdfulla stormän, heruler med praktfulla vapen och rustningar, allt med romerska influenser, inleder en ny rik era för svearna och Uppsala. Handel med varor från hela Norrland och Bergslagen till kontinenten och goterriket frodas tack vare herulernas kontakter med östgoterna och östherulerna. Även geaterna hade nära relationer med östgoterna och Hygelac stred med dem i Friesland vid Rhens mynning när han stupade där 516.

Men när Theoderic dör 526 i Ravenna och Östrom under Justinianus (527–565) och  Narses med trupper bestående av östromerskt kavalleri och ryttare av lombarder och herulerna från Singidunum, anfaller Italien 535–552 (under fimbulvintern 536-40). Rom läggs i ruiner och västromerska riket och ostrogoterna under Totila och Teija utplånas för alltid vid slaget vid Taginae 552. Goternas och Väst-roms tid är förbi och därmed den stora handeln mellan Norden och Rom, ostrogoterna. Legionärerna från Norden som stred för goterna blir nu arbetslösa och många vänder tillbaka hem. Syd-herulerna som stred för Öst-rom återvänder till Singidunum, men de vänder sig mot Justinianus och slås ner av Narses 556 och därmed upphör de som ett eget folk och försvinner ur historien.

I och med goterrikets fall i Italien 553 upphör spänningarna om denna handel mellan nordens härskare. Danerna lever nu i fred och gutarna under Avair Strabain från Alva sluter fred med sveakungen. Svearnas rike växer vidare och många varor produceras och hämtas fortfarande från Norrland. Gutarna tar hand om handeln med dessa varor långt ner på kontinenten, men då goterriket har fallit får nu slaverna i österled och Öst-rom en större vikt i handeln. Alla de ringborgar i Norden som byggts som nav för handeln med kontinenten och goterriket får nu allt mindre betydelse. Handeln blir alltmer lokal och med tiden uppstår runt om Östersjön stadsliknande handels- och hantverkshamnar som Birka i Mälaren.

Om herulerna kommer till Värend 510 och Sigtuna Uppsala ca 540 sker det under sveakungarna Adils, Östen och Yngvar. Vendeltiden tar sen sin början 553.

Kungahögarna i Uppsala dateras till Östhögen 550–600 och Västhögen 575–625 e Kr. Där sägs kungarna Aun, Egil och Adils vila brända i sina gravhögar. Ottar lades i hög i Vendel ca 530. De var av ynglingaätten och prästkungar som tillbad Freja och lades i hög utan vapen då de inte skulle till Valhall utan till Yngve Frejs Alfheimr. När syd-herulerna kommer på besök 548 torde Adils eller Eysteinn Östen vara svearnas kung i Uppsala. När goterriket faller 553 kommer sedan Yngvar och Anund som skipar fred med danerna, ökar sina kontakter med England och härjar och handlar mer i österled och Öst-rom.

Bröt-Anund utökar svea rike med att röja nya marker och bygga nya leder och vägar och ökar handeln med järn från Bergslagen och alla naturtillgångar i Norrland.

Båtgravarna i Vendel och Valsgärde från slutet 500-talet med dess prakthjälmar har många likheter med gravarna i engelska Sutton Hoo, varför de bör ha haft en relation med varandra. De döda ligger på samma sätt i båtgravar med vapen, rustning, djur och husgeråd och de bränns inte. Väst-herulerna har många kontakter med England. Om det är här i Uppsala våra heruler slog sig ner kan det förklara det nya sättet att begrava och den nya prakten i hjälmar och vapen, liksom nya stora skrytbyggen av bl a hall, pelarrader mm. Man anar en romersk influens. En ny by med verkstäder och nya hantverk byggs nu i Gamla Uppsala mellan 540-640. Nu utvecklas hantverk, handel, religion, kultur till en helt ny nivå. Allt påminner om herulernas tidigare romerskt influerade liv i Maerings. De är militärt starka, rika på romersk kultur, kunniga om handel och plundring och svaga för prakt. Uppsalas makt och rikedom ökar. Är det just herulernas eventuella närvaro eller bara det faktum att många svears krigarföljen återvänt från södern efter goterrikets fall?

.

Headubarderna i Uppåkra – Opager

Uppåkra (Opager) vid Lund fanns från romersk järnålder till slutet av vikingatiden (100 f Kr-1000 e Kr) och hade en stadsliknande bebyggelse som täckte mellan 40 och 50 hektar, kanske nordeuropas största bebyggelse. Namnet Uppåkra har inte hittats i några äldre källor, så det har haft ett annat gammalt okänt namn. Här finns rester av ett kulthus som restes senast på 200-talet och som sannolikt stod kvar fram till 900-talet. Bredvid på högsta höjden låg ett stort hallhus, en uppsal – Uppsala. Ett mäktigt kungarike i västra Skåne hade här sitt säte under mer än tusen år. Endast 2 promille är utgrävt och stora mängder fynd har hittats. Kommande utgrävningar av Uppåkra kommer att fundamentalt påverka historien.

Uppåkra har påverkat herulerna under hela deras historia, från det att de ger sig iväg på 200-t, tills de återvänder år 509-10. Hela tiden har de haft kontakt med skandinavien och Uppåkra genom handel och till- och hemresta stormän och krigarföljen.

Headubarderna, stridsskäggen vill behärska handelsvägarna via Oder, Wisla och Elbe till Mähriska porten och handeln med Rom. De var en rest av langobarderna när de övriga vandrade söderut för att till slut gå under i Italien. Det är det här ”den norra sidenvägen” som många av konflikterna och striderna gäller här under hela 400-500-talen. Ingeld och Frode d y Frodesson och jarlen Hjörvad Ingeldson liksom krigaren Wiðergyld måste ses som Headubarder i ett mäktigt Uppåkra. Widsith kallar dem för wicinga cynn ”vikingars släkte”. Detta maktcentrum  torde vara det starkaste i Scandza bredvid Lejre, Ingelstad i Värend liksom Gudme på Fyn.

Ingeld är historisk och senare gift med Hrothgars dotter Freawaru för att få fred med Lejre i släktfejden tills Starkads brandtal gör att freden med Lejre bryts.

.

Sagokungar och händelser hos svear, götar, gutar och daner

Historierna är många och sägnerna om dessa sagokungar, från vår tideräknings början fram till vendeltidens början. De fördes muntligen vidare och en del nedtecknades senare på olika håll. Mycket är historiskt och det mesta kanske är just sägner, men namnen och berättelserna finns där och säkert med fler sanningar än vi kan veta. Skrifter och arkeologi har inspirerat forskare och författare under de senaste seklen att förstå och förmedla denna spännande historia om kungar och härskare i otaliga alster.

De flesta konflikter under 4-500-t mellan de olika härskarna i sydskandinavien – och svearna, geaterna, gutarna – gäller handeln över Östersjön och kontrollen över lederna ner mot romarriket. Wisla, Oder och Elbe, Rhen  till Mähriska porten är avgörande för handeln med romarna då romarna inte längre behärskar Rhen och handeln sjövägen mellan Rhen och Gdansk. Alla exotiska varor från Sydeuropa som tidigare kom in den vägen och alla pälsverk, skinn, horn, tjära, valolja, järn, bärnsten mm som romarna eftertraktade, fick nu handlas utmed bärnstensleden över Mähriska porten.

Då dessa sagor och händelser är samtida med och på flera sätt väver in i historien om våra heruler, så har dessa sin plats i denna krönika. Vi börjar med danerna i sydskandinavien.

.

Skjoldungaätten Frode den Starke d ä

Den gamla danska kungaätten från 300-talet, Skjoldungarna Scyldingarna, har liksom headubarderna i Skåne stora kontakter och handel med kontinenten och romarriket. Ätten är svår att reda ut. De är omnämnda i Snorres Edda och i Beowulf, med Skold (son till Oden), Dan den storvulne, Frode den starke Fridleifsson ca 394-450, samtida med halvbroder sveakungen Åle. Frode hade en stor stark hird med Starkad i spetsen för 12 jarlar under sig.

Frode gifter sig bl a med Eowa Aunsdotter, får sju söner (och sonsöner). Ingeld (Ingjald) 440-, Halvdan (Healfdene) 445-498, Frode (d y) 450-487 var av sköldungars ätt. I Lejre härskar Halvdan och i Uppåkra härskar Ingeld och Frode d y. Vi har mao två Frode som blandas ihop. Med åren blir halvbröderna osams.

Frode den starke stred mot svearna Jorund Yngvesson och hans jarl saxaren? Swerting och tog här Jorunds dotter som födde Halvdan. Men under ett blot i Lejre dräper Swerting Frode 450. Ingeld gifter sig med sin faders dräpare Swertings dotter Sigrid. Ingelds gamle kämpe Starkad uthärdar inte detta och lejer sig i st till Halvdan i Leire. För att senare ca 520 få fred sänder Halvsdans son Hrothgar Roar sin dotter Freawaru som brud till Ingeld d y och det blir fred tills heathobarden Starkad brandtalar för att Ingeld d y ska hämnas sin fader Frode och så blir det. Lejre sätts i brand ca 525.

Enligt Widsith slår Rolf Krake och Hrothgar Ingeld och heathobarderna vid Hjorten i Lejre;

Hroþwulf ond Hroðgar heoldon lengest sibbe ætsomne suhtorfædran, siþþan hy forwræcon wicinga cynn ond Ingeldes ord forbigdan, forheowan  æt Heorote Heaðobeardna þrym.

Hroðulf och Hroðgar höll längst fred tillsammans, farbror och brorson, sedan de fördrev vikingarnas släkte och förvreds Ingelds spjut, högg de vid Heorot ned Heaðobardernas makt.

I Uppåkra huserar heathobarderna, en rest av de langobarder som också gav sig iväg från Scanza på 200-t. Hur de förhåller sig till Sköldungarna är diktat i många olika alster, men släktskap finns och många ingiften. Vissa källor menar de är en gren av herulerna, andra att de är från Viken och Ranii komna svear.

Men att det var konflikt mellan makteliten i Lejre och i Uppåkra om makt handel över Östersjön är klart.

Danerna i Lejre och Uppåkra

.

Ingeld Frodesson d ä

Ingeld d ä 440- finner vi väl i Uppåkra och är den andra kungen som kallar sig Rex Scaniae. Ingeld är med och dräper halvbrodern Halvdan ca 480 i Lejre som med Sigrid Aunsdotter fick sönerna Heorogar, Helge och Hroðgar och Sigyn. Ingeld äktar så Halvdans änka (eller/och Sigrid Sverting) och får med henne sönerna Rörek Roe och Agnar. Roes son Waldar var kusin med Rolf Krake. Han är samtida med herulernas möjliga återkomst till Scandza.

Heorogar och Ogn får sonen Hjörvard och Agnar i England. Helge och Yrsa får sonen Hrodulf Rolf Krake. Hrothgar och Wealtheow får Hredrik, Freawaru och Hrodmund. Enligt Beowulf är Sköldungarna och Heathubarderna släkt och Ingjald d y (här son till Frode d y den stridbare?) blir här senare trolovad med Freawaru (freoðuwebbe-fredsvävare) för att få fred efter dråpet av Frode den Starke 450 i Lejre.

Ingeld d y och heathobarderna är senare med och anfaller Hroðulf Rolf Krake i Lejre som dräps och Ingjeld faller också i slaget – eller inte.

Ingeld var en legendarisk krigare som förekommer i tidiga engelska och nordiska legender. Ingeld var så välkänd att Alcuin år 797 skrev ett brev till biskop Higbald i Lindisfarne som ifrågasatte munkarnas stora intresse för heroiska legender: ‘Quid enim Hinieldus cum Christo?’ – Vad har Ingeld med Kristus att göra?

Legenderna som överlevt berättar om Ingeld som en fiende till Scyldingarna Helga, Hroðgar och Hroðulf  på ena sidan (Heorogar är i England), och Heaðobards Ingeld d y och Froda d y på den andra, beskrivs  både i Beowulf och i Widsith . Forskare är i allmänhet överens om att dessa karaktärer förekommer i både anglosaxiska och skandinaviska sagor och krönikor. Men i den nordiska traditionen hade Heaðobards tydligen glömts bort och konflikten återges istället som en familjefejd, eller som en konflikt med saxarna , där danerna tar platsen för Heaðobards. I Widsith sägs att ”Hrothulf och Hrothgar höll i det längsta fred tillsammans, farbror och brorson, sedan de fördrev vikingarnas släkte och förvred Ingelds spjut, högg de vid Heorot ned headubardernas makt”.

I Beowulf är Ingeld son till kung Froda den starke av Heaðobards , och de är inblandade i ett krig med danerna. När Beowulf rapporterar om sitt äventyr i Danmark till sin kung Hygelac, nämner han att Hroðgar hade en dotter, Freawaru. Eftersom Froda hade dödats av danskarna skickade Hroðgar den unga Freawaru för att gifta sig med Ingeld (d y), i ett försök att avsluta fejden. En gammal krigare Starkad  uppmanade Heaðobarderna att hämnas Frode och Beowulf förutspår Hygelac att Ingeld (d y) kommer att vända sig mot sin svärfar Hroðgar i Lejre. Tidigare i Beowulf-dikten berättar poeten att hallen Heorot så förstördes av eld.

I den danska krönikan Gesta Danorum framträder den gamle krigaren som Starkad Starkodder Starkaðr ”den starke Heaðobarden” och han lyckades med ett brandtal få Ingjald d y att skilja sig från sin brud och vända honom mot hennes familj. Under festen märker sonen till en Heathobard-krigare, som har kämpat mot danerna, sin fars svärd på en dansk som tydligen har dödat fadern i strid. Sonen blir rasande och dödar dansken. Freden mellan de två stammarna är återigen bruten. Ingjalds d y hat mot danerna får hans kärlek till Freawaru att minska.

.

Halvdan den höge Frodesson

Halvdan 445-480 figurerar såväl i Eddan, Beowulfkvädet som i Ynglingasagan och i Rolf Krakes och hans kämpars saga. Gift med Sigrid Yngvesdotter Uppsala f 530-593? och dör i Lejre. Halvdan får sönerna Heorogar, Hrothgar och Helge och dottern Sigyn.

Ingen av källorna nämner hans föräldrar, men av Ynglingasagan kan man dra slutsatsen, att det var Frode den Starke, som var fadern. Av namnet att döma, har Halvdan, ”den halvt danske”, en icke dansk moder. Hon kan ha varit dotter till svearnas Aunatheow (Aun) Jorundsson av Uppland och kanske hetat Eowa.

Enligt Rolf Krakes och hans kämpars saga, har Halvdan en bror, som också heter Frode. Han bör därför ha fötts efter faderns död. Frode d y regerade sedan i faderns rike i Skåne Uppåkra, medan Halvdan fick Lejre Hleidra. Frode d y blev med tiden avundsjuk på sin bror och hans rikedomar i västdanernas land. Handeln med romarna från Rhen och över Mähriska porten blomstrade. Frode beslöt att med sina krigare plundra och bränna i Lejre. Halvdan, blev brutalt mördad av sin brors kämpar.

Enligt ynlingasagan stred Halvdan Frodesson mot Aun den gamle i Uppsala, drev honom i landsflykt till Götaland och härskade i Uppsala i 25 år, dog sotdöden och blev gravlagd där i hög ålder. Aun återkom då från Götaland 60 år gammal. Ganska rörigt minst sagt. Fanns väl flera halvdaner – Halvdan.

Ynglingatal ger Halfdan (även här son till en kung som heter Fróði) en bror som heter Fridleif och säger att båda var stora krigare men att Halfdan var den bästa av de två. Fridleif fick här sonen Ale Ane som också fördrev Aun i 25 vintrar innan Starkad dräpte honom och Aun kom åter till Uppsala.

Den här guldsolidin har uppenbarligen tillverkats till minne av Halvdans död ca 480. Den hittades i närheten av Uppsala och finns nu i Gustavianum, Uppsala Universitets Myntkabinett. Solidin väger 3,62 gram och mäter 20,5 mm i diameter. Den har haft en ögla, som sedan har brutits av.

Guldsolidus smältes om och de skickliga guldsmederna tillverkade såväl medaljer som ringar, halskragar och andra smycken och vapendetaljer av guldet. Många smeder var trälar, några få var skrivkunniga. De skrev med den urgermanska runskriften och härmade romerska mynt och medaljonger.

Texten på följande guldsolidus är förvirrad på åtsidan, men ser ut att lyda:

Halvdan Dener Divius – dvs ”Den gudomlige danern Halvdan”.

Guldsolidus, åtsida.

 Texten är förvirrad även på frånsidan, men innehåller namnet ”Halvdan”.

Guldsolidus, frånsida

Halfdan (fornnordiska: Halfdan, fornengelska: Healfdene, medeltida latin: Haldānus: "halvdansk") var en legendarisk dansk kung från slutet av 400-talet av den scyldingska (Skjöldung) härstamningen, son till kungen vid namn Fróði, främst känd som fadern till de två kungar som efterträdde honom i styret av Danmark, kungar som heter Hroðgar och Halga i den fornengelska dikten Beowulf och som heter Hróar och Helgi i fornnordiska berättelser. Enligt Chronicon Lethrense och Saxo Grammaticus ' Gesta Danorum hade Halfdan två bröder vid namn Ro och Skat som också sökte tronen. Båda dödades av Halfdan. Saxo tillägger att hans bröders anhängare hängdes och att Halfdan fortsatte att regera med stor grymhet, men att han regerade länge och dog fredligt i hög ålder.

.

Frode d y Frodesson

Enligt Ynglingatal hjälpte en dansk kung vid namn Fróði den djärve Auns efterträdare Egil mot den upproriska trälen Tunni. Detta kan vara Froda d y, Heathobarden från Beowulf , som blir Fróði som dräpare av Halfdan i andra nordiska traditioner som inte gör hans slut fredligt.

I Sagan om Hrolf Kraki är denne Fróði Halfdans yngre bror men i den latinska symbolen för Skjoldunga sagan heter den yngre brodern, här en halvbror, Ingjalldus och denne Ingjalldus är senare far till en son som heter Frothi. Eftersom Froda i Beowulf är far till en son som heter Ingeld brukar man anse att namnen av misstag har blivit utbytta i traditionen bakom Skjoldunga saga. I Sagan om Hrolf Kraki är Fróði bror till Halfdan, härskare över ett separat kungarike (Uppåkra). Halfdan var lugn och godmodig men Fróði var grym och elak. Fróði attackerade Halfdans sal om natten och brände den. Halfdan dödades i striden och Fróði tog över dennes land och änka Sigrid Aunsdotter. Släktfejden mellan Lejre och Uppåkra sätter djupa spår i folkminnen och senare nedtecknade alster.

Enligt Rolf Krakes och hans kämpars saga, har Halvdan en bror, som också heter Frode d y eller den stridbare. Kanske gift med Signe eller och Helga. Han bör därför ha fötts efter faderns död med samma namn. Frode d y regerade efter Frodes död i Skåne, Uppåkra, medan Halvdan hade Lejre. Ingeld, den tredje av Frodes söner, finner vi väl i dåvarande östdanernas Uppåkra eller möjligen i Ingelstad Värend.

Frode d y i Uppåkra blev med tiden avundsjuk på sin bror och hans rikedomar i västdanernas land. Han beslöt att med sina krigare plundra och bränna Lejre tillsammans med Ingeld d y. Halvdan, blev 480 brutalt mördad av sina bröders kämpar och Frode d y behärskar Lejre under sig tills Helge och Hrothgar tar tillbaka makten. Detta kanske är den historia om Grendel som berättas i Beowulf där han hjälper Hrothgar att bli fri från monstret Grendel – Frodes makt.

.

Wulfingarna i Östergötland

Wulfingarna, Wylfingarna eller Ylfingarna betyder ”vargklanen” var en mäktig klan i Beowulf , Widsith och i de nordiska sagorna. Medan poeten av Beowulf inte lokaliserar Wulfingarna geografiskt, definierar skandinaviska källor Ylfingarna som den härskande klanen i Östergötland. Wulfingarna spelar en viktig roll i Beowulf eftersom hans far Ecgþeow från Wægmunding-klanen hade dödat en av dess medlemmar och förvisades för att han inte betalade weregildet för dråpet. Danernas kung Hroðgar, betalade nådigt weregildet, och när Beowulf anlände till det danska hovet för att döda Grendel tolkade Hroðgar detta som en sons tacksamhet.

Hrothgar, som var gift med Wealtheow (utländsk träl) som var dotter till wulfingarnas Helm Wulfingum enl Widsith och både ”Wulfing av Helm-klanen” liksom ”Scylding genom giftemål och moderskap” dvs äktad med danernas Hroðgar.

I fornnordiska källor så förekommer wulfklanen i Heimskringla och i Sögubrot, där Hjörvard och hans son Hjörmund tillhör den. De nämns också i Lay of Hyndla och i Skáldskaparmál där Eiríkr den vise var en av dess medlemmar. Dess mest kända medlem var dock Helgi Hundingsbane som hade två egna dikter (Helgakviða Hundingsbana I och Helgakviða Hundingsbana II), i Poetiska Edda, och vars historia också återberättas i Völsunga saga.

Sam Newton har föreslagit att East Anglian Wuffing-dynastin härstammade från Wulfingarna, och det kan ha varit vid deras hov som Beowulf kväde framfördes och senare skrevs ner. Helgi Hundingsbane bor på Hringstaðir (Ringstad, kungsgård på samma slätt). I Heimskringla var Högni härskare över Östergötland. Legenderna om Helge Hundingsbane berättar att Högni förlorade sin tron ​​till Helgi Hundingsbane. Däremot berättar Sögubrot att Ivar Vidfamne gav östgeatiska tronen till Hjörmund, Hjörvards son, efter Ingjalds död eftersom det varit Hjörmunds fader Hjörvards rike.

”Hann setti konunga ok jarla ok lét ser skatta gjalda; han setti Hjörmund konung, on Hervardar Ylfings, yfir ”Eystra-Gautland”, er átt hafði faðir hans ok Granmarr konungr”.   (ej Eystra-Geatland – ej geater?)

Detta motsäger dock både legenden om Helge Hundingsbane och Heimskringla där dynastin aldrig förlorade Östergötland, om inte Ivar dödade antingen Högne eller Helgi Hundingsbane innan han gav tronen till deras släkting Hjörmund.

.

Wulfingarna på Lister och herulerna i Ingelstad

HeruwulfR med sönerna HariwulfR och HaðuwulfR nämns på de tre runstenarna på Lister. Wulfing är en inkarnation av romarnas Romulus och Remus. De tillhörde en elit med krigarideologi som hade makten på Listerlandet som vidgade sina domäner bort till mellersta Blekinge, vid Johannishus via en segelled och på land via en flertusenårig kustlandsväg samt ett vägnät inåt landet. Fynd av ett båthus vid sjön Vesans strand tyder på att man haft tillgång till en mindre flotta som möjliggjorde att ta tull på handeln genom Mörrumsån och skydd eller tull av handeln i Kivik och plundring i när och fjärran. Några väst-heruler från Rugiland kanske stannar här och andra beger sig till Värend eller till sina sjöfarande fränder på nordsjökusten.

.

.

Hrothgar Halvdansson

Hrothgar Roar, Halvdans och Sigrid Aunsdotters äldste son i danska Sköldungaätten. Han var bror till Heorogar i England och Helge och farbror till Rolf Krake. Hrothgar omnämns i de anglosaxiska dikterna Beowulf och Widsith, i de fornnordiska sagorna och Rolf Krakes saga, Skjöldungasagan, Bjarkarímur och Hur Norge byggdes, samt i de danska medeltida krönikorna Lejrekrönikan, Lunda-annalerna och Danernas bedrifter. Alla dessa fornnordiska och anglosaxiska myterna åsyftar samma person. Hans maka var Wealtheow (utländsk träl) dotter till wulfingarnas Helm. Hon beskrivs som friðusibb folca, ”släktlöftet om fred mellan folken” och som både ”Helmingarnas dam” (hjälmklanen Wulfing) och som ”Skyldingarnas dam”genom äktenskap och moderskap.

Enligt andra källor kan Wulfing-namnet kanske varit synonymt med East Anglian Wuffing-dynastin och familjen ”Helmingas” med platsen ”Helmingham” i Norfolk och Suffolk. Här äktar Hrothgar Ogna Ögn 530-546 dotter till Norbril, kung i Northumbria.

Hrothgar var far till Valdar Hroarsson; Agner Hroarsson; Freawaru Hroarsdotter; Hild Hroarsdotter av Lejre; Hroðmund Hrothgarsson av Lejre och kung av Skåne Harald Hroarsson ”Den Gamle” och Hreðric. Dottern Freawaru giftes bort till Ingeld d y i Uppåkra för att få fred i släktfejden. Bror till Helge Hailaga Halfdansson; Rørik ”Slængeborræ” Halfdansson, ”slaunvanbauga”; Olaf Halvdanssøn och Heorogar Halfdansson i England.

Fullt historisk är Lejre där sköldungakungarna härskade innan Danmark kristnades och blev ett medeltida kungarike. Lejre nämns inte i Beowulfkvädet, bara Hrothgars hall mjödhall; ”Heorot”, ”Hjorten”. Deras allierade är både hredlingar, wulfingar och jutar medan släktfejd med headubarder och saxare är fiender.

.

Helge Halvdansson -516

Helge 474-516, med sonen Hrodwulf (Rolf Krake) 507-552?, med säte i Lejre / Hleidra / Heorot på Sjælland Selund (Själland), Siulunti (sydsjälland), som byggs fr 488. Halva, Helgi , Helghe eller Helgo var en legendarisk dansk kung. Hans namn skulle på hans eget språk ha varit Hailaga (tillägnad gudarna). År 490 ca beger sig Helge Halvdansson till Elbes mynning för att fria till saxernas drottning Ólöf Ælla och säkra handeln till romarna genom Elbe till Mähriska porten. Men han fick nobben och blev förnedrad och insmetad med tjära och fjädrar. Han återvände snart och rövade henne och hon blir där med barn – Yrsa. Femton år senare återvänder Helge igen och blir förälskad i en vallflicka – Yrsa som han för hem och hon föder Rolf Krake innan hon, när Rolf Krake är tre år, får besök av drottning Ólöf och får veta att hon är gift med sin far. Hon flyr till Adils i Uppsala.

Den tiden råddo konung Helge Halfdansson för Lider. Han kom till Svitiod med så stor här, att Adils såg sig ingen annan kost än att fly undan. Helge gick då i land med sin här och härjade. Han fick mycket härfång och tog till fånge drottning Yrsa, som han förde med sig till Lider och der gick att ega. Hon födde honom en son, Rolf krake. Då Rolf var tro vintrar gammal, kom drottning Oluf till Danmark och sade hon då Yrsa, att konung Helge var hennes fader och Oluf hennes moder. Då for Yrsa åter till Adils i Svitiod och var der drottning, så länge hon lefde. Konung Helge föll i härnad och Rolf krake, då åtta vintrar, togs till konung i Lider.

Helge antingen säkrar handelsleden över Elbe till romarriket eller så faller han med Hygelac i Friesland Fecto (Utrecht) Rhen år 516. Om drottning Ólöf är identisk med Ælla den Saxiska drottningen, som 477 emigrerar till Storbritannien efter hennes make Helges död, sker det efter att ha fött Rolf Krake ca 469.

Forskare är i allmänhet överens om att Helge förekommer i både Beowulf och skandinaviska traditioner, norrländska sagor och danska krönikor. I båda traditionerna var han Scylding, son till Healfdene och bror till Hroðgar. I Beowulf förklaras inte hans förhållande till Hroðulf Rolf Krake, men om han inte var hans far, som i den skandinaviska traditionen, var han åtminstone hans farbror. Båda traditionerna nämner också hans familjs fejd med Frode d y och Ingeld d y i Uppåkra.

Medan det inte sägs mycket om Helge i anglosaxiska källor, sägs det mycket mer i skandinaviska, där alla innehåller en version av historien om hans incestuösa förhållande till sin egen dotter Yrsa. Denna historia resulterade också i Helges son Hroðulf Rolf Krake.

I kvädet Beowulf nämns knappast Helge. Han förekommer tidigt i dikten där han är listad som den modiga Halga, ett av de fyra barnen till Healfdene, de andra är Heorogar, Hroðgar och en dotter som är namnlös, men kallad Sigyn Signý i norska källor och som var gift med sveakungen Adils.

Kung Helge i Lejre vill ha del i svearnas affärer och beger sig någon gång till Uppsala, men dödas i ett bakhåll av Adils kämpar, varvid Hrothgar återvänder från England till Lejre då Rolf Krake är för ung för att ta över kronan.

Fimbulvinter och pest 536-40 försvagar alla. I det tredje kriget mot geaterna anfaller Ale med fränden Wistan geaterna vid 500-talets mitt och dräper Heardred som hämnd på Hygelacs krigares dråp av Egil. De bränner kungsgården där änkedrottningen Hygd och Beowulf bor. Wistan dräper Emund och plundrar honom på rustning som han skänker till sin son Wiglaf. Adils kommer undan. Svearna plundrar nu alla de försvagade geaterna. Beowulf blir geaternas kung efter Heardred med Ales goda minne, då han på fädernet var släkt med Ale och svearna genom hans far Ecgþeow. 

Adils och Beowulf lierar sig för att hämnas Headred och Adils besegrar Ale Onela med hjälp av Beowulf och Rolf Krakes 12 kämpar på Vänerns? is och Adils tar sveakronan.

.

Rolf Krake

Rolfs Krakes far Helge dog när Rolf var 8 år gammal, enl några källor år 516 i Friesland, varför Rolf skulle vara född 507. Han fostrades av Hrothgar, sin farbror i Lejre och de höll freden länge tillsammans efter de ”fördrivit vikingarnas släkte” och ”förvred Ingelds spjut vid Heorot och högg ned heathobardernas makt”. Enligt Eddan hette Rolfs moder Yrsa som visar sig vara hans faders dotter som Helge råkar äkta. Hon flyr därför och gifter sig med kung Adils i Uppsala. Rolf får inga barn. Om Rolfs mor i st är drottning Ólöf och identisk med Ælla den Saxiska drottningen som 477 emigrerar till Storbritannien och hon emigrerar efter hennes make Helges död, föddes Rolf Krake ca 469. I så fall är Yrsa snarare hans syster. Hade en syster Skuld som var gift med Hjörvard.

Rolf Krake Hrodwulf sägs eventuellt ”flytt” (eller rest) från Danmark till Maering Rugiland beroende på att Rolf fram till år 493 försökte ta tronen från Hrothgars yngre söner, kusinerna Hrethric och Hrothmund, men misslyckas med det. Kontakterna mellan Scanza och Maering är intensiva längs Oder och Morava. Rolf Krake flyr (eller far iväg för att söka stöd eller lycka hos märingarna) till den kungliga familjen som just återvänt till Carnuntum efter förlusten av Italien efter Odoacers död 493. Hrodwulf söker sig dit och kanske vidare till Theoderic i Ravenna. Det är samtidigt som herulerna lejer sig, passande nog, till den tidigare fienden ostrogoterna. Troligen blandas detta ihop med Roduulf från Rani.

Heldar gjorde medaljen ovan åt kung Kunimund I Hrolfsson (469-535) Blekinge (”Heldar gjorde runorna på det ‘välska kornet’ [guldsmycket] åt Kunimund”) var förmodligen den Hjalte (Hott) som stred med Rolf Krake som en av hans bärsärkar (eller son?). Han hade det berömda svärdet ”Gyllenhjalt” som han fick i gåva av Rolf. Antagligen hittades svärdets svärdsknapp i Stora Sandviken, Sturkö, Blekinge 35 meter från stranden vid ålfiske 1901.

Hrothwulf Rolf Krake tilltvingar sig makten från Hrothgars söner, kusinerna Hrethric och Hrotmund, omkr 510-15 i Lejre, kanske med stöd av våra heruler. I Lejre härskar sen Rolf Krake med sina kämpar, heruler och andra stora kämpar från norden som söker sig dit. Kulturen, dikter, sagor blomstrar. Många är historierna om Rolf Krake, hans kämpar och om stordåd och makten och glansen från hallen i Lejre. Beowulfskvädet är en av källorna liksom Rolf Krakes saga.

Rolf Krake inför i kraft av sin makt en ny skatt på andra stormän för sitt beskydd på samma sätt Herulerna gjort i Maering. En sådan skatt fanns inte innan och stormännen gnyr. Handeln med Maering över Elbe, Oder ligger nere när herulerna inte längre finns i Maering. Fyra försök görs att kontrollera denna handel igen, varav Hygelacs försök med bl a Beowulf i Friesland och Rhen 516 är ett historiskt försök som misslyckas, Hygelac stupar.

Men kung Heoroweard / Hjörvard  i Uppåkra, son till Ingjald, och hans drottning Skuld (Krakes halvsyster) vill inte betala skatt till Rolf Krake. Han blir till slut anfallen och dödad i Lejre vid ett gästabud ca 540-50. Då sviker Heoroweard och Skuld och på natten anfalls hallen av en gömd styrka med kämpar, bestående av Ingjalds heathobarder heaðobeardan ”strids-skäggen” från Uppåkra och kämpar från Värend Ingelstad, Rodolphus ättlingar. Samtidigt är Östen Adilsson svearnas kung. Fimbulvintern 536-40 kan vara en bidragande orsak till konflikterna.

Slutstriden blir hård, men till slut segrar anfallarna. Heoroweard blir själv kung där i endast 6 timmar, då han dödas av Rolfs väktare Vögg. Segrarna tog Rolf Krakes banér, som kallades ”Bandum” och hans krigshjälm (blandas detta ihop med slaget 508-9?). Även hans söner? Bjarke och Hjalte dräps. Så även Ingeld. Svearnas kung i Uppsala vid denna tid är Eysteinn.

Beowulf är också med på Rolfs sida mot heathobarderna och såras dödligt i denna strid. Hrethric (Rörik) tar över efter Rolf Krake och ätten lever vidare som daner på de danska öarna i några hundra år. Hrotmund tar sig till England och efter Beowulf kommer Wiglaf hos geaterna. Herulerna i norr och på Gotland blir därmed svear och gutar och i söder blir de nu daner.

.

Var Rolf Krake en tid herulernas kung i Maering?

Rodolphus är Herulernas kung 493. Enligt Jordanes är han kung av ”erlos”, boende i Rugiland Maering och flyr till ”Theodorici”. Procopius skriver han är Wulfing och Yngling, utrotare av Skjoldungens Jarl och väljs i Rugiland Maering till herulernas kung. Tyder på han är från Ingelstad Värend eller Uppåkra, högättad och kanske på något sätt släkt med den kungliga familjen i Maering. Som Yngling är han också av sveaätt, möjligen av de svear som levde i gränstrakterna mellan Sverige Norge Bohuslän – Rani. Föräldrarna är kanske mao gifta i allians mellan svear och headobarder i Uppåkra eller Ingelstad i Värend.

Jordanes skriver att ”Hrodwulf” var kung av ”erlos” och att han flydde till den gotiska kungen ”Theodorici”. ”Historia gentis Langobardorum” håller med Jordanes och beskriver Hrodwulf boende runt Rugiland (Niederösterreich Mähren). Hrodwulf identifieras här som ”kungen av Heroli”, enl Procopius en utrotare av Skjoldungens Jarl (i Lejre?). Han är både Wulfing och Yngling och väljs i Rugiland till herulernas kung.

”Utrotare av Skjoldungens Jarl” tyder på han vunnit ett slag mot jarlen och hans kämpar i Lejre innan han reser till Rugiland (flyr?) och sedan blir vald till herulernas kung. Tyder på att hans rötter ska sökas i Uppåkra Ingelstad.

En koppling mellan Värend Ingelstad och herulerna i Maering finns i så fall här och en möjlig förklaring till varför herulerna och den kungliga familjen efter nederlaget mot Langobarderna söker sig tillbaka till Norden och Värend.

Detta kan också vara en annan Roduulf från norska Rani, norra Bohuslän eller en annan Wulfing eller Yngling Roduulf från Värend. Roduulf är en intressant karaktär. Jordanes säger att han för inte så länge sedan var kung över Ranii (dvs. Bohuslän) och kanske, beroende på hur man läser meningen även de andra uppräknade folken. Han skall alltså ha föraktat sitt eget kungarike så att han flydde till Theodoric. Theodoric var kung över Östrogoterna från 475 till sin död 526, och även kung över Italien från och med 493.

Från år 506 var herulerna med ostrogoterna i kampen mot Frankerna och kung Hrodolphus utsågs till Theodorics ”vapenson” och förärades rustning och stridshäst. Därefter blir det lugnt några år, men herulerna blir rastlösa och startar en konflikt med grannarna langobarderna. De vill inte strida mot herulerna. Hrodolphus bror friar till langobardernas prinsessa, men blir lönnmördad och det blir krig och herulerna förlorar kriget och splittras.

Åren skiljer sig åt och Rolf Krake har ingen bror? Om Hrodolphus är Rolf Krake så dör han inte 509 och det skulle förklara varför hälften av de överlevande herulerna och den kungliga familjen ”vänder tillbaka” till Norden mot Lejre, Skåne Uppåkra och Värend Ingelstad. Och tar han därefter 510-15 tronen i Lejre fram till 520-525-550? Dödades verkligen Hrodolphus i kriget mot langobarderna 508-509 eller i Lejre 520-525? Procopius kallade omkring 550 i ”De Bello Gothico” ”Rodolphus” för herulernas kung som säges dö vid slaget mot langobarderna 508-509.

Kan verkligen Rolf Krake Hrodwulf och Hrodolphus vara samma person? Verkar inte så, men på något sätt hänger historierna ihop.

It is necessary to mention that Jordanes told about a Scandinavian Rodulf at the court of Theodoric. He has sometimes been mixed up with Hrodolphus (Hyenstrand 1996, p. 49), but the Scandinavian Rodulf had left his people, the Norwegian Rani, in order to stay at the court of Theodoric at the time of Cassiodorus. The Herulian Hrodolphus died as a king in battle before his South European people in Moravia went to Scandinavia. As these two stories are totally contradicting and refer to two different people they must refer to two different kings with the same common Germanic name.

.

Hrothwulf – Roduulf – Hrodolphus

Det finns alltså kanske tre Rodulfs; Herulernas kung 493 Hrodolphus möjligen från Ingelstad Värend är en favorit. Hrothwulf Halgasson Rolf Krake, tronarvinge till danernas tron och blivande dansk kung ca 520-525 är den andre, men inte trolig och Roduulf av Rani från Norge Bohuslän en tredje som vi inte vet så mycket om, men som kan ha sökt upp sina släktingar, de Danubiska Rugierna i Moesia Rugiland, som hade anslutit sig till ostrogoterna efter att deras rike förstördes 487, för att sedan ansluta sig till Theoderic 489.

Enligt Jordanes Getica var Rodwulf en skandinavisk hövding kung från Ranrike som föraktar sitt eget land och anslöt sig till Teoderik i Ravenna. Ranii och Ran, sjöguden – och Rodwulf antas ha kommit från Bohuslän, då östra Norge som traditionellt kallas Ranrike. Raniis beskrivs av Jordanes som ”starkare och mer obekymrade än germanerna och brukade slåss med raseriet hos ett vilt djur”.

Det är inte långsökt att tro att Roduulf från Rani och Hrodolphus från Värend borde vara högättade heruler för att komma ifråga som herulernas kung Hrodolphus. Men varför skulle herulerna välja en kung från norden och inte en från de egna leden i Maering? Känner de möjligen stark släktskap med sina gamla (kungliga) anor från Ranii Värend eller är de så starkt allierade och beroende av dem?

Efter langobardernas kung Tato (490-510) tog sonen Wacho (510-540) kronan och Silinga som sin tredje hustru. Hon var möjligen dotter till herulernas siste kung Hrodolphus. De fick sonen Walthari som blev kung 540-545 som efterträddes av Audoin 545-560. Äktenskapet mellan Wacho och Silinga legitimerade att langobarderna tog över herulernas rike i Mähren och att kontakterna kunde fortsatta med herulerna i norden.

Det har också spekulerats i att den Ráðulf som nämns i Rök-runstenen (som också nämner Theoderik den store skulle kunna vara identisk med Roduulf Hrodolphus.

Det finns också många andra nedresta sydskandinaver hos herulerna, rugierna, langobarderna och gepiderna som nu vill fortsätta skapa sig möjligheter här eller återvända tillbaka hem till Norden.

.

Beowulf

Beowulfkvädet är ett heroiskt anglosaxiskt epos nedtecknat på 3183 rader troligen tidigt 700-tal och utspelar sig på 500-talet i dagens Danmark och södra Sverige, där geaterna hjälte Beowulf bor och är samtida med herulernas återkomst från Maering. (Vissa anser geaterna är gutarna från Burs Gotland).

Beoowulfs fader var Ecgþeow av Wægmunding-klanen och för hans hand blev Wylfingarnes Heaðolafs hans bane. Ecgþeow betalade inte weregildet blodspengar för dråpet av Heaðolafs. Väder-geaterna vågade därför inte behålla honom av fruktan för krig och förvisade honom. Han seglade till Scyldingarna, Syddanernas folk, det vida riket, Hjältarnes borg under den unge Hroðgar just då Heregar var död. Hroðgar bilade fejden med skatter och sände till Wylfingara gamla smycken. Beowulf kommer i skuld till Hroðgar för sin faders skull och reser till Lejre för att undanröja Hroðgars fiender.

Beowulf kämpar mot tre fiender: monstret Grendel, som föröder kungsgården Heorot i Lejre under Hrothgar och dess invånare i Danmark. Sedan Grendels moder, kanske kan tolkas som angreppet från heathobarderna eller saxarna. Detta sker under Hygelacs tid 510-t. Senare i sitt liv, efter att ha återvänt hem och blivit kung, bekämpade han en drake som möjligen ska tolkas som klimatkatastrofen 536-40.

.

Hredlingarna

Enligt Beowulfs kväde var följande geaternas ätteföljd:  Swerting, Hrethel, Hæþcyn, Hygelac och Heardred, där Beowulfs och sedan Wiglaf Weohstansson tar vid. Swertings far Sæfugul och farfar Sibald Sigarsson var götar på 300-t. Swerting var troligen västgöte slutet 300-t. Hrethel ca 405- hade sönerna Herebeald, Hæþcyn, Hygelac och Hereric. Hrethel var jämngammal med Egil och Haethcyn stred mot svearna och deras kungar Egil Ongenþeow/Angantyr och Ottar Ohther) och Ale Onela.

Hæþcyn/Haethkyn/Håkan råkar döda sin broder Herebeald med en pil under jakt varvid fadern Hrethel dör av sorg och Hæþcyn blir geaternas kung.

Sveakungarna utkämpar fyra krig mot geaterna i kvädet Beowulf. I  det första beger sig Egils söner Ottar och Ale till geaterna och bränner borgen och dräper Heardred när geaterna är borta på härjningståg. 

När Ottars bror Ale (Onela) tar kronan efter Ottars död, flyr sönerna Adils (Eadgils) och Emund (Eanmund) och söker skydd hos geaterna kung Heardred. Nya lojaliteter med gamla fienden. Vintern 498? anfaller Adils med hjälp av Beowulf och hans geater (och Rolf Krakes kämpar, Rolf är för ung) och slår Ale på Vänerns eller Långsjöns is. Adils och svearna tar handeln i Norrland med Europa till nya höjder i allians med Beowulf och geaterna.

Beowulf, Hygelac och Hæþcyn hämnas och attackerar Egil och anfaller svearna i Uppland mellan 495-528 i det andra kriget och rövar deras drottning, och tar hennes smycken. Men sveakungen Egil (Ongenþeow) 460-516 lyckas befria henne och dödar Hæþcyn i Korpskogen (Åkersberga). Geaterna flyr och Egil förföljde dem som flydde genom natten, men vid morgonen fick geaterna kontakt med Hygelacs förstärkningar.

Egil drog sig då tillbaka till sin borg, Broborg (fornborgen vid Knivsta Långhundraleden Uppland). Geaterna satte eld på borgen och bröt igenom försvarslinjen. Bröderna Wulf/Ulf/Varg och Eofor/Jofur/Galt är svear, men kämpar i Hygelacs led. Wulf sårade Egil, men den gamle Egil högg genom Wulfs hjälm. Då Wulf låg sårad på marken, krossade Eofor Egils hjälm med sitt svärd. Så stupade den gamle kungen. Eofor tog Egils järnbrynja, hans svärd och hans hjälm, och gav rustningen till Hygelac. Bröderna fick guld och gods och Eofor fick Hygelacs dotter Hleid. Egil (Ongenþeow) efterträddes av sonen Ottar (Ohthere).

Hygelac blir kung efter Hæþcyn, gifter sig med Hygd och får sonen Heardred. I Beowulfkvädet är Hygelac en av geaternas kungar och morbror till Beowulf. Hygelac Chlochilaichus omnämns i Gregorius av Tours krönika Historia Francorum som en kung över danerna som samlade en flotta och plundrade hetvarerna i Friesland och attoariernas område i Hettergouw nära Rhens utlopp. Friserna här var från 500-t norra Europas ledande handelsfolk med Dorestad som viktig handelsplats. Detta var under den frankiske kungen Theoderik I:s regeringsperiod cirka år 516. Chlochilaichus stupade och hans kropp blir kvar där och utställd till beskådan ända till 700-talet. Beowulf är med Hygelac i Friesland och lyckas undkomma. Unge Heardred blir därefter kung över geaterna under Beowulfs beskydd, varefter Beowulf tar vid.

.

Hygelacs anfall mot frankerna 516

Chlochilaichus nämns även i Liber Monstrorum där han sägs vara härskare över folket getae samt i Liber historiae Francorum, där han sägs vara kung över ”gotorum”. Tyder på att han var göte och inte gute. Chlochilaichus är den förste namngivne skandinaven i historien och är historisk.

Danerna sände en flotta under deras konung Hygelac (”Chlochilaich”) och invaderade Gallien från havet, i trakterna av Rhens mynning. De kom i land, förhärjade det område av Frankernas rike som styrdes av Teodoric och tog till fånga en del av invånarna. De lastade sina skepp med allt som de rövat och de fångar de tagit samt beredde sin hemfärd. Deras konung stannade kvar vid stranden och väntade på att skeppen skulle komma ut på havet, därefter planerade han att gå ombord. När Teodoric hörde att hans land hade blivit invaderat av främlingar sände han sin son Teudebert till detta område med en kraftfull armé och all nödvändig utrustning. Den danske konungen blev dödad, fiendeflottan blev krossad i ett sjöslag och allt byte fördes tilbaka till stranden.

Kung Hygelac (”Hugilaic”) som härskade över geaterna och dödades av frankerna var av en sådan storlek att från hans tolfte år ingen häst kunde bära honom, samt att hans ben på en ö i floden Rhen förevisades såsom ett mirakel ända till 700-t.

.

Heaðobarderna Frode och Ingeld blir fiender till Scyldingarna Hroðgar, Helge och Hroðulf (Rolf Krake). Konflikten förekommer både i Beowulf och i Widsith.

I Beowulf skulle fejden mellan danerna och Heaðobarderna avslutas med äktenskapet mellan Ingeld, son till den fallne Heaðobardkungen Frode, och Freawaru, dotter till den danernas kung Hroðgar. Under en fest påminde Starkad (Starkaðr ”den starke Heaðobarden”) i ett förmaningstal till Ingeld om deras tidigare nederlag och uppmuntrade honom att skilja sig och hämnas på danerna i Lejre.

Beowulf hjälper Rolf Krake i Lejre och blir dödligt sårad i det slutliga slaget ca 525-35. Efter sin död kremeras han av sina följeslagare och en storhög reses till hans åminnelse.

Den 7-ringade halsringen ”Nitud” från slutet 300-t från Möne Mönebygden Västergötland som vi kan läsa om i Beowulf, strof 1195-1216, 2172-2176 där Beowulf ges Nitud av Hrothgars Wealtheow och som han senare ger till Hygelacs Hygd just före 516. I Ekermans översättning från 1989 står det om ringen på sidorna 79-80, 106. Se även ”Sveagris” nedan.

Nu får geaterna (gutarna?) vara ifred från svearna i ett 20-tal år. Svear och ölänningar upphör nu att resa ut till kontinenten, men gutarna fortsätter fara ner med större krigarsällskap för att handla, plundra och leja ut sig och tar med sig guldsolidi hem.

Svear och gutar verkar från och med nu hålla ihop i ett större, starkare Sveavälde på väg att bli Sverige. Hade herulerna någon del i detta? De är samtida och en stark och avgörande maktfaktor, hos svearna.

.

Släktträd för Sverting av Västergötland (400-465)

I flera källor hamnar Hredel, Hygelac och Yrsa i Västergötland och Beowulf därmed västgöte på mödernet Yrsa och sveae på fädernet Ecgtheow och blir gift med Truda Offasdotter. Inga kopplingar till gutarna här. Det stökar till det en hel del. Västgötarna i st f gutarna skulle då ha utkämpat fyra krig mot svearna och Egil, Ottar och Ale.

Källor: Beowulf, Rolf och hans kämpars saga, Hervarasagan, Ynglingasagan och Den poetiska Eddan.

.

Vem var Beowulf?

Beowulf (BiVarg, biätaren – av honung) var son till Ecgtheow Augvaldsson, en landsflyktig krigare av sveaätten som tidigare dödat Heatholaf av östgötska ätten Wulfings (Ylfingarna). Ecgtheow Augtjof mottogs hos Hrothgar, danernas kung i Lejre, son till Halvdan, bror till Helge och farbror till Rolf Krake. Han bosatte sig sedan hos kung Hrethel hos geaterna där han gifte sig med Hrethels dotter Yrsa? 470-525 och fick sonen Beowulf.

När Beowulf var sju ”vintrar” blev han kung Hrothgars fosterson (gisslan) och fick bo i sköldungarnas kungaborg i Lejre. Beowulf var alltså från Svearna på fädernet, och geat på mödernet.

Enligt andra var han gute med säte på stora kungsgården i Burs på sydöstra Gotland där många spår stämmer med kvädet. Han var enligt andra källor västgöte och där gift med Truda Offasdotter 500-560.

Beowulf kan möjligen varit Avair Strabain eller Avar Stråben som enligt Gutasagan var en hövding från Alva socken på Gotland och en vis och mångkunnig man. Arkeologerna Birger Nerman, Gad Rausing och Bo Gräslund förlägger Avair till mitten av 500-talet och spekulerar om Avair kan kopplas samman med händelserna i Beowulfkvädet och att han t o m är en historisk förlaga till Beowulf själv. Han förhandlade fram ett avtal med svearna med handel och pakt där gutarna betalade skatt till svearna och fick deras beskydd – den långväga handeln österut och söderut med Östrom frodas, kanske framför allt för gutarna.

”…så gick Gutarna av egen fri vilja under svea konung så att de kunde fritt och utan risk fara till alla platser i Svea rike utan tull och andra avgifter”.

.

Islänningarnas version av Beowulf

En av de viktigaste bifigurerna i fornaldarsagan om den danske 500-talskungen Rolf Krake heter Bodvar Bjarke (Bödvar). Han introduceras i mitten av sagan som en ädel krigare som blir Rolf Krakes främste hirdman. Trots att han uppges vara född i norska Tröndelagen är likheterna med Beowulfkvädet slående. Han anländer till exempel till Danmark genom att resa från Gaetland och han dödar ett monster som i många år hade härjat i den danska kungahallen. Precis som Beowulf uppfyller Bodvar den forngermanska idealbilden av en hjältemodig krigare. Men till skillnad från Beowulfkvädet är det inte den åldrige kung Hroðgar som får hjälp mot monstret utan hans brorson Rolf (Hroðulf i Beowulfkvädet). Och medan Beowulf väljer att återvända hem och slåss mot svear och en drake, väljer Bodvar att stanna i dansk tjänst och slåss mot svear och gengångare. I båda versioner dör dock hjälten i en sista mäktig strid (annars kommer ju inte hjälten till Valhal).

Den isländska sagan är 600 år yngre än Beowulfkvädet som i sin tur är 200 år yngre än de händelser som skildras i den, så är sanningshalten tveksam, även om man skalar bort de övernaturliga inslagen.

.

De skånska kungarna

Kungaättens existens i Skåne är inte säkerställd och en räcka med skånska kungar ”Rex Scaniæ” där Alaric kanske är den första som gör anspråk på titeln, kung över Skåneland och han bor i Sölvesborg på Listerlandet på 370-talet.

Dan var Danernas förste kung. Andra var Skalk, Halfdan Borgarson Branafostre, Östen och hans son Dager Öysteinson. Den senare sände enligt sägnerna två skåneländska hövdingar, Ostmar och Borkar, med härstyrkor till svearnas kung Domalde som hjälp i dennes krig mot ”Jotnarne”. Några av kungarna finner vi i Vä. Där efter omnämns Atle eller Atila Skåning som kung med titeln Rex Scaniae. Om Atila Skåning har med herulernas kopplingar till hunnerna kan undras. Han sägs fått undsättning av kämpen Starkodder Starkad (en fornnordisk sagohjälte bl a omtalad av Saxo) i ett trängt läge.

På sent 450-tal är Ingjald Frodeson den andra kungen som kallar sig Rex Scaniae. Han är bosatt i Uppåkra eller/och Ingelstad och en av danske kungen Frodes sju söner (och sonsöner), han är halvbror med Halvdan Frodeson och får sönerna Roe och Agnar med hustru Sigrid Sverting (eller och Halvdans änka Sigrid).

Roes son Waldar var kusin med Rolf Krake. Han är samtida med herulernas möjliga återkomst till Scandza.

.

Gränslanden mot danerna

I den gamla skånska lagen finner man formuleringen ”Haui that Skanunga ærliki mææn toco vithar oræt aldrigh æn”. Vilka var dessa Skanungar? Befolkningen i Skåne, Halland, Blekinge och på Bornholm var folket i Scanungarnas land där den skånska lagen gällde, den äldsta landslagen i Norden.

Kring år 1 050 uppsattes 6 gränsstenar mellan Sverige och Danmark. Dessa stenar står längs Skånelands-gränsen från Himle i Halland till Brömse i Blekinge. Denna gräns mellan Halland-Skåne-Blekinge och Småland gäller ännu idag efter snart 1 000 år.

”Thesse tolff forscreffne myndigce men the settce sex store stene Mellom danmark oc swerigce the sta ther en tijl ewig tijd wij mene.”

Edmund Slemme var konung i Uppsala och Sven Tjugeskägg i Danmark. De satte gräns mellan Sverige och Danmark. Då utsågs: från Sverige Cakalde från Tiundaland, Bote från Fjädrundaland, Gåse från Västmanland, Grimalde från Östergötland, Nännir från Småland, Torsten från Västergötland, från Danmark Trolle från Jylland, Tote och Toke från Jylland, Gymkil från Själland, Dan från Skåne, Grimulf1 från Grimeton i Halland. Dessa tolv satte sex stenar mellan rikena. Den första stenen står på Skutru ås, den andra i Danabäck, den tredje är Kinnasten, den fjärde i Vraksnäs, den femte Vita sten, den sjätte Brömse sten mellan Blekinse och Möre.

.

Svearna vill vara med – Aun den Gamle i Uppsala 400-t

Alla naturtillgångar i Norrland som pälsverk, skinn, hudar, horn, tjära, falkar, lax mm är hett eftertraktade. Svearna har kontrollen över handeln från Uppsala norrut och Högom dit samerna levererar. Järn från Bergslagen är också viktiga varor. Sveakungarna under de första århundradena e Kr handlar och plundrar runt Östersjön och är därmed del av de ständiga konflikterna mellan grannarna i området.

Aun den Gamle ( Aunn inn gamli , Ane, Ön, Aunathou, latin Auchun (engelska: ”Edwin den Gamle”) är en mytisk sveakung av Ynglingarna enl Heimskringla. Aun var son till Jörund och hade tio söner, varav nio var han sägs ha offrat för att förlänga sitt eget liv. Baserat på den interna kronologin enl Ynglingarna skulle Aun ha dött sent på 400-talet. Han efterträddes av sin son Egil Vendelcrow (Egill Vendilkráka) identifieras med Ongentheow av Beowulf narrativ.

Aun, som styrde från sitt säte i Uppsala, sägs vara en vis kung som offrade till gudarna. Han var dock inte av ett krigiskt sinnelag och föredrog att leva i fred. Han blev attackerad och besegrad av den danske prinsen Halfdan. Aun flydde till Geats i Östergötland där han stannade i 25 år tills Halfdan dog sotdöden. Aun återtog makten och blev väldigt gammal och dog i sin säng i Uppsala.

Aun den gamle, Jorundsson var enligt Heimskringla en klok och fredlig Sveakung av Ynglingaätten i mitten av 400-t och far till Egil. Han sägs offrat sina söner till Oden för att få ett långt liv (dock ej sista sonen Egil). Gammal låg han kraftlös till sängs drickande bröstmjölk ur hornets spets.

.

Runsten av Aun Aunatheow

Runo fahi raginakudo toA. Ek Aunathou suhurah susih Hwatin Hakutho

”Runor från Gudarna härstammande här målade. Jag Aunatheow . . .”

Runstenen hittades i Noleby, Fyrunga sn, Västergötland och står numera i Statens Historiska Museums magasin i Stockholm.

Den 5-ringade halskragen ”Hildesvin” från Torslunda Färjestaden Öland slutet 300-t som eventuellt kan åsyftas i den poetiska Eddan, sid 140-141, 154.

Vid Halfdans död återvände Aun till Uppsala. Aun var nu 60 år och i ett försök att leva längre offrade han sin son till Oden , som hade lovat att det skulle innebära att han skulle leva i ytterligare 60 år. Efter 25 år attackerades Aun av Halfdans kusin Onela Ale den starke. Aun förlorade flera strider och fick fly en andra gång till Västergötland. Ale den Starke regerade i Uppsala i 25 år tills han dödades av Starkad den gamle .

Efter Onela, Ale den starkas död återvände Aun åter till Uppsala och offrade åter en son till Oden; denna gång sa Oden till kungen att han skulle leva kvar så länge han offrade en son vart tionde år och att han måste döpa en av de svenska landskapen efter antalet söner han offrade.

När Aun hade offrat en son för sjunde gången var han så gammal att han inte kunde gå utan måste bäras på en stol. När han hade offrat en son för åttonde gången kunde han inte längre ta sig upp ur sängen. När han hade offrat sin nionde son var han så gammal att han måste inta föda, som ett litet barn, genom att dia på ett horn.

Efter tio år ville han offra sin tionde och sista son och namnge Uppsala landskapet De tio länderna. Svearna vägrade dock att låta honom göra detta offer och så dog han. Han begravdes i en hög i Uppsala och efterträddes av sin siste son Egil. Från den dagen kallades att dö i sängen av ålderdom för Auns sjukdom .

.

Egil Aunsson och märingarna

Egil son till Aun den gamle Jorundsson och Helvor Helgesdotter och gifte sig och fick 5 barn: Ottar, Onela (Ale), Halfdan, Fusto och ett annat barn. Hans syster Sigrid Aunsdotter blev gift med Halvdan Frodesson. Egil avled vid 60 års ålder i Uppsala ca 515. Blev han 60 föddes han 455.

Under herulernas  storhetstid i Maering och Italien reste många sydskandinaver och svear ner och anslöt sig till herulerna eller ”märingarna”. Kanske var svearnas unge Egil en av dem ca 477 innan han vänder tillbaka till Uppsala och med tiden blir sveakung efter Aun den gamle.

I Egils son Ottars gravhög i Vendel, hittade man ett romerskt guldmynt från den lille kejsaren Basiliscus 475-76 – kanske ett arv från sin far Egil eller så var han själv hos herulerna i sin ungdom ca år 500. Egil sägs ha döpts (kanske utomlands i ledung). Var han där var det på eller strax efter Basiliskus tid 476. Myntet är mycket hårt slitet och använt under en längre tid och har genomborrats och burits som medaljong. Gravhögen i Vendel är daterad till tidigt 500-tal.

.

Egil Aunson och trälen Tunne

Bland trälarna vid sveakungen Auns sal fanns en man och träl vid namn Tunne. Sveakungen var på ålderns höst och anförtrodde allt mer ansvar till Tunne – bland annat fick han ensam vakta kungens skattkammare. Tunne visste, liksom många andra, att den allt mer bräcklige Aun inte skulle leva länge till. Men vad skulle det bli av Tunne ifall kungen dog?

När kung Aun avlider lyckas Tunne att utnyttja tillfället för att säkra sin framtid och gömmer undan en stor mängd skatter ur skattkammaren. Det blir värre än vad Tunne hade misstänkt. Efter Aun är det Egil som tar makten över svearna. Tunne förpassas ner till de övriga trälarna vilket gör Tunne mycket förgrymmad på den nye kungen. Han övertygar de andra trälarna att om de följer med honom, så skulle han göra dem rika som troll.

Tillsammans med trälarna gjorde Tunne en listig offensiv mot Egil. I skydd av natten attackerade de Egils sal. Överrumplad tvingades Egil att fly från sitt hem med trälkrigare i hasorna. Tunne njöt av sin plötsliga maktposition och nu började Tunnes armé att röva runt i hela Mälardalen. De mötte mycket lite motstånd och trälar som hörde talas om Tunnes bedrifter vallfärdade till honom och gick med i hans trälarmé – Tunne överöste dem med rövarbyte vilket attraherade än fler krigare till hans här.

Kung Egil samlar snabbt ihop en ny här för att ta itu med faderns maktgalna träl. Men det skulle visa sig svårare än vad han tänkt sig. I åtta slag försökte han besegra Tunne men misslyckades i samtliga. Tunne tycks ha varit en skicklig härförare vid tiden och driver vid det åttonde slaget Egil ut ur landet.

Egil söker hjälp hos kung Frode den djärve i Danmark i Selund (Själland-Lejre). Han lovade Frode svearnas skatt om de hjälpte honom bli av med Tunne. När Egil kom hem hade han en stor här av kung Frodes män och envigskämpar med sig. Det blev ett väldigt nionde slag och när natten faller ligger Tunne dräpt på marken. Trälarmén splittrades och ordningen var återställd. Men det sägs att när valkyriorna sökte slagfältet efter utmärkta krigare så kunde de inte ta med sig Tunne på grund av trälskapet. Istället fick hans ande bo i en tjur ämnad för blot. Den välgödda tjuren blev stark och folkilsken – en dag slet den sig och sprang ut i skogen där den skadade illa alla som kom nära den.

Egil återtog sitt rike och Frodes män åteervände hem. Efter det sände Egil stora gåvor till Frode vartenda år, men han gäldade ingen skatt som han hade lovat. Trots det höll vänskapen i sig.

Tre år efter det sista slaget var kung Egil ute och jagade med sina män. En dag såg han den ilskna tjur som hans folk hade berättat om och red efter den med sitt spjut i högsta hugg. När han var jämsides med tjuren stack han den med spjutet men tjuren vred sig och borrade in hornen i kung Egils häst och kungen for i backen. Kung Egil sprang upp på fötter och skulle till att dra sitt svärd – men för sent. Tjurens horn borrade sig djupt in i kungens bröst och stillade hans hjärta. Ännu med kungen naglad vid hornen blev den dräpt av kungens män som nu kommit ifatt.

”Men oxen vild sitt vassa pannsvärd färgade rödt i Egils blod. Oxens svärd, det skidlösa, Skilvingars ättling till hjärtat trängde”.

Tjuren kan också vara en omskrivning av gutarna, Eofor (vildsvin) Wonredson, liksom Grendel och draken i Beowulf, se nedan). Egil höglades i G:a Uppsala omkring 515, troligen i Frejshögen (mellan Aunshögen i söder och Adils hög i norr. Utgrävningar visar på bålrester från 520-talet.

Egil Ongentheow (gammalengelsk: Ongenþeow , Ongenþio , Ongendþeow ; svenska: Angantyr, Egil död ca 515) var namnet på en halvlegendarisk svensk kung av Scylfings hus, som förekommer i fornengelska källor. Egil Vendelkråka.

Han identifieras generellt med den svenska kungen Egil Vendelcrow som nämns i Ynglingatal , Historia Norwegiae och i Ynglinga saga. Anledningen till att de anses ha varit desamma är att var och en har samma position i raden av svenska kungar och beskrivs som far till Ohthere Ottar, farfar till Eadgils Adils.

Namnet Ongentheow innehåller som sitt andra element þeōw ”tjänare, träl”, den första verkar vara ongēan ”mot, motsatt”.

I den gamla engelska episka dikten Beowulf beskrivs Ongentheow som en fruktansvärd krigare, och det tog två geater-krigare Eofor (vildsvin) och Wulf (varg) Wonreding Wonredson att ta ner honom. Det berättas att när den geatiske kungen Hrethel dör (-515) beger sig sveaprinsarna Ohthere (Ottar) och Onela (Ale) över havet till dennes land för att härja. De orsakar mycken förödelse och stort manfall.

Hæþcyn (Håkan) som efterträtt Hrethel far då till Sveariket för att hämnas. I striderna som följer lyckas han ta sveadrottningen till fånga och för henne med sig som gisslan. Svearnas gamle kung, Ongentheow Egil (Angantyr), hinner dock ikapp geaterna, dödar Hæþcyn och fritar sin hustru vid Hrefnesholt. Han jagar sedan geaterna framför sig genom Korpskogen. Slutligen omringar han de uttröttade geaterna och lovar att döda dem alla. Men plötsligt hör man hornstötar i fjärran. Det är Hæþcyn broder Hygelac (Hugleik) som kommer med geatiska förstärkningar. Hygelac, geats nya kung, attackerade svearna.

De geatiska krigarna Eofor och Wulf kämpade tillsammans mot den skrämmande kungen Ongenþeow. Wulf slog Ongentheows huvud med sitt svärd så att den gamle kungen blödde över hans hår, men kungen slog tillbaka och sårade Wulf. Sedan hämnades Eofor genom att skära igenom den svenska kungens sköld och genom hjälmen, ge Ongentheow ett dödsslag. Eofor tog den svenska kungens hjälm, svärd och post och bar dem till Hygelac. När de kom hem belönades Eofor och Wulf rikt, och Eofor fick Hygelacs dotter Hleid 497-560. På grund av denna strid kallas Hygelac som Ongentheows dödare.

Egil Tunnadolg eller Vendelkråka enligt Heimskringla eller Angantyr enligt Beowulf, var nästa Sveakung av Ynglingaätten i slutet av 400-talet. Han tvingas fly från trälupproret under Tunne 520 till kung Frode den djärve i Danmark i Selund (Själland-Lejre) som ger Egil en här för att återta kronan. Han tros i ung ålder med ett följe varit hos märingarna, herulerna i Maring ca 476.

.

Onela Egilsson

Onela Ole Åle Ale (Áli fornnordiska), som hade benämningen hinn Upplenzki ”från Oppland ”. Namnet kommer från det urnorranska Anula (anuz ”förfader”).

Han var enligt Beowulf en svensk kung, son till Ongentheow och bror till Ohthere. Han tillskansade sig den svenska tronen, men dödades av sin brorson Eadgils Adils , som vann genom att anlita hjälp från danerna, Rolf Krake och geaterna Beowulf.

I skandinavisk mytologi finns en norsk kung med samma namn.

Onela kan enligt andra varit svärson till Healfdene / Halfdan kung av Danmark.

Då kom konung Fridlefs son, Ale frökne (raske), med sin här till Svitiod emot konung Ön, de kämpade och Ale hade ständigt seger. Då flydde konung Ön än en gång från sitt rike och for till Vestergötland. Ale var konung i Uppsala tjugofem år, tills Starkad gamle drap honom. Efter Ales fall vände Ön åter till Uppsala och rådde der för riket andra tjugofem år. 

.

Ottar Vendelkråka Egilsson

Ottar tog över makten och kungadömet i Svitjod efter Egil. Ottar och hans bror Onela genomförde framgångsrika räder mot geats efter att kung Hrethel hade dött och startar därmed om de svea-geatiska krigen. Ohthere kallas han för Ongenþeows avkomma.

År 515 dödades deras far Egil Ongentheow i strid med geats och Ohthere efterträdde sin far som kung av Sverige . Ottar  ledde en armé mot geats och belägrade en av deras arméer. Han dödade nästan den geatiska kungen Hygelac men förlorade många av sina styrkor i konflikten. Ottar lyckades ta sig tillbaka till Svitjod.

Kung Frode i Danmark krävde Ottar på den skatt som fadern Egil lovat Frode för hjälpen mot Tunne. Ottar nekade och Frode d y kom en sommar och härjade i Svitjod.

Nästa sommar drog kung Frode i Österled. Då Ottar hörde detta, steg han i härskepp och for till danerna och härjade utan motstånd. Sedan styr han västerut i Öresund (från Uppåkra) och seglar åt söder till Jutland, där han lägger in i Limafjärden. Han härjar i Vendel, bränner och ödelägger.

Vött och Faste hette två jarlar som Frode hade satt att värna Danmark medan han var ur landet. När Ottar härjade hos danerna, samlade de en här på Seland och seglade söderut till Limafjärden. De överraskar Ottar, går till anfall och folk föll å båda sidor. Men fler daner kom ur häradena bygderna och alla skepp i närheten.

Under örnaklor   Ottar föll den dugelige   för Daners vapen; å Vendel vard   den vise klöst af här-gamen   med blodig fot.

Jag vet att Vötts och Fastes verk som saga gick om svenska folket och att ö-lands-jarlar Frodes drabbnings-främjarn dräpit hade.

Slaget slutade med att Ottar och en stor del av hans manskap föll för Faste. Danerna tog hans lik och slängde det på en hög och lät djur och fåglar riva kroppen. De gjorde en träkråka och sände den till Svearna och sade att mer var inte deras kung Ottar värd. De kallade honom för Ottar vendelkråka. Hans lik fördes tillbaka till Sverige och begravdes i en jordhög i Vendel.

Efter Ottars död tar Onela makten och Ohtheres söner Eadgils och Eanmund flyr till geats och krigen börjar på nytt.

I Ottars gravhög hittas ett romerskt mynt ”Basiliskos 476” betyder liten kung och kan hämtats hem av fadern den unge Egil från Italienska halvön sent 470-tal när herulerna hade sina förläningar där. Eller så var Ottar där ca 500. Den lille kungen är den siste kejsaren, Orestes 15-årige son Romulus Augustulus.

Ohthere Ohtere, fornnordiska Óttarr vendilkráka ( Vendelcrow ; på modernsvenska Ottar Vendelkråka ) var en halvlegendarisk kung av Sverige av huset Scylfings , som sägs ha levt under den germanska hjälteåldern , möjligen under tidigt 6:e århundradet (fl. c. 515 – c. 530).

Hans namn kan rekonstrueras som Proto-Norse * Ohta-harjaz eller * Ōhtu-harjaz . Den harjaz elementet är vanligt i germanska namn och har en mening med ”krigare, armé” (varifrån English Harry ); däremot är oht- elementet mindre frekvent och har preliminärt tolkats som ”skrämmande, fruktad.

Ottars söner var Eadgils och Eanmund och dotter Skuld som äktade Ingelds och Freawarus son Hjörvard. Han hade möjligen en dotter Ingeborg 497-555 som gifte sig med Harivard Kunimundson 494-555.

Ottar Egilsson var enligt Ynglingatal nästa sveakung med säte i ”Uppsalen” under 500-talets första hälft, son till Egil och identisk med Ohthere av ”skilfingarnas ätt” i Beowulfkvädet. Maktkamperna mellan svear, gutar, daner i Lejre och heathubarder i Uppåkra fortsätter och handlar till stor del om handeln över Östersjön med romarriket.

Enligt Prokopios är det ungefär nu som herulerna ansluter sig till svearna och Ynglingaätten. Han stupar för danernas vapen i danska Vendel av Frodes jarlar.

.

Eanmund Ottarsson

Till skillnad från hans släktingar nämns Eanmund bara i Beowulf. Eanmund var son till Ohthere och bror till Eadgils. Om han existerat var hans riktiga namn förmodligen Aiwamunduz eller Āmunduz. Ohthere dog, och hans yngre bror Onela tog makten över svearna och fördrev sina brorsöner. Efter att Hygelac fallit på plundringståg i Frisland (-516) och dennes son Heardred (Hårdråde) blivit kung, kommer Eanmund och Eadgils seglande över havet för att söka skydd bland geats. Heardred tar gästvänligt emot de landsflyktiga prinsarna. När Onela får reda på detta, harmas han och beger sig till geaternas land med sin krigshär. Detta motiverades också av att Heardreds far Hygelac hade dödat Onelas far Ongentheow Egil.

Under striden dödades Eanmund av Onelas mästare Weohstan och Heardred dödades också. Weohstan tog Eanmunds svärd som ärvdes av hans son Wiglaf som använde svärdet när han bekämpade ”draken” tillsammans med Beowulf. Adils Eadgils överlevde dock och gömmer sig. Onela ger då makten över geaterna till Beowulf (Bjolf), den framlidne kung Hrethels systerson. Beowulf är ju sveae på fädernet. Men Beowulf utnyttjar tillfället, allierar sig med den fördrivne Eadgils och tillsammans besegrar de Onela, varvid Eadgils tar sveakronan och Beowulf kastar av sig oket som underkonung.

.

Adils den mäktige Ottarsson

Adils, Ottars son och Auns sonson, svears konung av ynglingaätten, omtalas dels av norrmannen Tjodolf i Ynglingatal från slutet av 800-talet och av Snorre m fl islänningar, dels i det fornengelska Beowulfs-kvädet från omkr år 700. Adils (c. 485-c. 545), blev kung efter sin fars död i Vendel c. 525. Han fick tillnamnet ”den mäktige” och beskrivs som snål och girig efter guld.

En sommar skall han varit i viking och härjat i Saxland, och där plundrat kungen Geirtjuvs och hans hustru Ålöfs gård. Han fick därifrån bland annat med sig en flicka som kallades Yrsas, som han senare kom att gifta sig med. Här är det inte Helge som rövar Yrsa. Eller så var Yrsa dotter till Helge Halvdansson, kung i Lejre på Själland och växte upp hos kung Geirtheow och drottning Oluf i Saxland (Holstein).

Adils, Ottars son, tog rike efter fadren. Han var länge konung och mycket rik; några somrar var han ock i viking. Konung Adils kom med sin här till Saksland, hvaröfver rådde en konung, som het Gertjuf; hans hustru het Oluf den stora, och något deras barn är icke nämndt. Konungen var icke i landet. Adils och hans män skyndade upp till konungens by och rånade, någre drefvo ned hjorden till strandhugg. Boskapen vaktades af trälar, både män och qvinnor, hvilka alla medtogos. Bland dem var en mö, vid namn Yrsa, som var underliga fager. Adils for då hem med sitt härfång. Yrsa var icke med trälinnorna och man fann snart att hon var klok, väl i ord förfaren och väl kunnig i alla stycken. Alle män tyckte derföre mycket om henne, dock konungen mest. Kom det då så, att Adils gjorde bröllopp till henne. Yrsa var då drottning i Svitiod och tycktes vara en kärnqvinna.

Han stred bland annat mot sin farbror Åle/Onela ”den uppländske” Egilsson på Vänerns is och fick då hjälp av sin styvson Rolf Krake Helgessons bärsärkar och geaternas kung Beowulf Ecgtheowsson.

Hans snålhet och ovilja att betala Rolf som tack för hjälpen, ledde till ny strid, och Adils förlorade bland annat sin käraste ägodel, den treledade halsringen ”Sveagris” till Rolf. Ringen hittades 1827, trasig efter striden, på Ålleberget i Västergötland av före detta soldaten Lars ”Helje” Helgesson och hemmansägaren Gustaf Sandsjö.

Adils skall ha tyckt om hästar, och skryter om hur han tog Hrafn i krigsbyte. Adils dog i förhållandevis hög ålder. Vid disablotet ett år skall han ha ridit runt i salen, men hästen snubblade, Adils föll av och spräckte skallen. Han efterträddes av sonen Eystein Östen. Adils dog omkr 545. Snorre uppger att han, och tidigare hans farfar och dennes fader Aun, höglagts i Gamla Uppsala. De tre ”kungshögarna” har på arkeologiska grunder dateras till ungefärligen samma tidpunkter, då nämnda konungar dött, liksom att »Ottars-högen» i Vendel är uppkastad ungefärligen när Ottar Vendelkråka dog. Med stor sannolikhet ligger Adils i den västligaste av Uppsalahögarna.

Medaljen är hittad i Tunalund, Hjälsta sn, Uppland strax sydväst om Uppsala och väger 19 gram. Texten på följande medalj är förvirrad, men börjar

”[A]DILS….”                  

.

Beowulf och Old Norse källor presenterar honom som son till Ohthere som tillhör den styrande Yngling (Scylfing) dynastin . Dessa källor behandlar också hans krig mot Onela , som han vann med utländskt bistånd: i Beowulf fick han Sveriges tron ​​genom att besegra sin farbror Onela med geatisk hjälp, och i två skandinaviska källor (Skáldskaparmál och Skjöldunga saga ) får han också hjälp att besegra Onela i slaget på Vänerns is , men med dansk hjälp. Skandinaviska källor handlar dock mest om hans interaktion med danernas Hrólfr Kraki (Hroðulf), och Eadgils presenteras mestadels i ett negativt ljus som en rik och girig kung. Snorri Sturluson skriver att svearna kallade honom en ”stor kung”.

Eadgils, Adils, Aðils, Adillus, Aðísl i Uppsölum, Athisl, Athislus eller Adhel var en halvlegendarisk kung. Namnet Aðils var så oerhört sällsynt även i Skandinavien att det bland nästan 6000 skandinaviska runinskriptioner bara bekräftas av tre runstenar. Beowulf är den äldsta källan som nämner Eadgils.

Adils den Mäktige ca -575 var en halvmytisk kung i Svitjod under 500-talets andra hälft, son till Ottar, gift med Yrsa som var dotter till Helge Halvdansson som var kung i Lejre på Själland. Adils dog i hög ålder efter att ha fallit av sin häst och slog i huvudet inne i uppsalen Upsalir så att hjärnan blandades med hallens sand. Han är där höglagd i västhögen. Hans styvson var Hrodwulf / Rolf Krake av Skjoldungarna i Lejre på Sjælland, vars mor var Yrsa och fader Helge i Lejre.

.

Fyrisvallarnas sådd – Sveagris

Efter Beowulfs död uttrycker dikten geaternas fruktan för svearnas hämnd. Det förutspås våldsamma strider, varvid geatiska män skall mista livet och deras kvinnor föras bort som trälar.

I sin Edda berättar Snorre också en del om Adils och Rolf krake: Adils skall ha begärt hjälp av sin halvbroder Rolf mot sin farbror Ale/Onela "den uppländske" (Uppland fanns ej då) Egilsson och lovat försörja hans kämpar samt skänka honom vilka tre dyrgripar från Svitjod han än önskade. Rolf kunde inte själv komma, men sände sina tolv bärsärkar, däribland Bödvar Bjarke (sonen?). Efter att striden på Vänerns alt Långsjöns is var vunnen skall Adils ha tagit hjälmen Hildesvin och hästen Hrafn från Ale. Bärsärkarna begärde då som lön tre skålpund guld var, Hildesvin, brynjan Finnsleif och den treledade guldringen Sveagris. Adils vägrade dock betala. När Rolf fick veta detta drog han (rodde 5-6 dagar) med sina bärsärkar till Uppsala för att kräva in sin lön. Adils mannar försökte bränna dem inne, men de undkom och Yrsa (Adils fru liksom Rolf Krakes mor) gav Rolf ett horn fyllt med guld samt Sveagris. 
Då kom dock Adils med sina kämpar och jagade dem över Fyrisvallarna mot deras skepp. Rolf spred då ut guldet på marken, och Adils män stannade för att plocka upp det, medan Adils fortsatte jakten. Då kastade Rolf även ut Sveagris, och när Adils böjde sig för att med sitt spjut plocka upp den sade Rolf att han "svinböjt den mäktigaste av svearna". Denna händelse kom att bli en kenning: guld kallades "Krakes eller Fyrisvallarnas sådd" enligt Ynglingasagan.

Halsringen ”Sveagris”, tillverkad Västergötland slutet av 300-t, treledad med inlödda figurer, bland annat vildsvin, väger 612 gram och består av 22 karats guld, som de romerska guldsolidi den är tillverkad av. Hrothgar fick ringen ca 513 för sin del av det danska riket och beger sig till England, Northumberland.

Ringen kastas i vattnet av Hrothgars systerson Hrók. Hrothgars son Agnar Bärsärk hittar ringen, men blir dödad av Bodvar Bjarke, Rolf Krakes kämpe. Rolf Krake sänder ringen till sin mor Yrsa och hamnar så hos Adils i Uppsala. Ringen hittades 1827 på Ålleberget i Falbygden Västergötland av före detta soldaten Lars ”Helje” Helgesson och hemmansägaren Gustaf Sandsjö. Den var trasig efter striden och kan nu ses i guldrummet på Historiska Museet. Läs mer här.

.

Svearnas sagokungar av Ynglingaätten – Uppsala öd

Från Vanerna kommer Njord som var mer gud än konung och Sonen Yngve Frej som sägs varit göte och stamfader till ynglingaätten. Ynglingarna tillber Ing och Frey. Namnet kommer av Yngve Frej, en sagokung son till (guden) Njord den rike. Enligt Snorre reste han templet i Uppsala. Han bodde i Västergötland på 100-talet mellan Vänern och Vättern där han hade åtta gårdar i åtta härader som kom att bli Uppsala Öd när han som kung lät bygga ett första kulthus i Uppsala.

I Snorre Sturlasson ”Olof den heliges saga” ca 1230 står att ”derefter har Uppsala öd fått sitt namn; Svearne kalla så Sveakonungens egor, Uppsala öd” (fornsvenska öðer ’rikedom’). I Upplandslagen 1296 Konungabalken första flocken sedan vald kung ridit Eriksgatan ”är han tilldömd Uppsala öd”. Snorre skrev:

Freyr reisti at Uppsölum hof mikit, ok setti þar höfuðstað sinn; lagði þar til allar skyldir sínar, lönd ok lausa aura; þá hófst Uppsala auðr, ok hefir haldist æ síðan.

Frej reste vid Uppsala ett stort tempel, och gjorde det till sitt huvudsäte, lade där alla sina skatter, land och sitt gods, då uppstod Uppsala öd, och fortgår alltjämt sedan.

”Vad och Ökull, Vartofta, Gudhem, Long, Hullsjö, Ås och Skalunda, de äro alla Uppsala öd. De får aldrig avyttras, förlänas eller belånas. Den ägde alltid konung, som rådde över landen…. Dessa gårdar voro till antalet 8, belägna i var sitt bo, var Västergötland var indelat”

1. Vaðsbo, uppkallat efter kungsgården Vaþ (nu Vad) i Vadsbo härad.
2. Kynda bo även (möjligen) Økols bo, efter kungsgården (nu Ökull) i Lundby socken, Valle härad.
3. Vartoptæ bo, efter kungsgården Vartoptær (nu Vartofta) i Vartofta-Åsaka socken, Vartofta härad.
4. Guðems bo, efter kungsgården (nu Gudhem) i Gudhems härad.
5. Lung bo, efter kungsgården Lungh (nu Long) i Barne härad.
6. Holæsio bo, efter kungsgården (nu Hullsjö) i Gärdhems socken, Väne härad.
7. Asbo, efter kungsgården Asar (nu Åsa) i Jungs socken, Skånings härad.
8. Skalandæ bo, efter kungsgården Skalandðer (nu Skalunda) i Kållands härad.

Svearna i Uppland har alltid haft rätten att tillsätta och avsätta Svears och Götars konungar ”Sveær egho konong at taka ok swa wrækæ”, men kungarna har oftast kommit från Västergötland. Sagorna om de tidigaste kungarna är omtvistade då få källor finns. Men kungar kom och gick och namnen finns likväl där. Närmare sanningen än så kommer vi inte.
Det börjar med Oden, Njord och Yngve-Frey och efter Odens son Sköld som blir anfader till Sköldungarna med Frode, Halvdan och Ingeld. Njords son Yngve Frej blir anfader till Ynglingarna med en hel rad sagokungar från Fjölnir till Jorundr som inte har nämnts i så många källor, men historierna är spännande. Det är först med Aun den gamle som källorna blir flera. Många fler kungar är nämnda efter Yngve Frey än efter Sköld som båda bör vara samtida – det haltar ju.

.

Svearnas legendariska kungar efter Adils

Eysteinn Östen kommer efter Adils. Under hans tid skall daner, norrmän och sjökungar (heruler?) ha härjat i Svitjod. Han var samtida med Rolf Krake när han blev överfallen av Ingeld. Östen blev innebränd i Lovund Lovön Lohärad av den jutiske sjökungen Sölve Högnesson, som därefter härskade över Svitjod i många år tills svearna dräpte honom och Yngvar Östensson blev kung.

Östen het Adils son, som dernäst rådde öfver Sveaväldet. I hans dagar föll Rolf krake i Lider. Den tiden härjade konungar mycket i Sveaväldet, både Daner och Nordmän. Månge voro sjökonungar, som rådde för en stor här, men icke egde något land. Endast den ansågs med full rätt heta sjökonung, som aldrig sof under sotig ås och aldrig drack i spiselvrå.

Salve het en sjökonung, son af Högne på Njärdö, som då härjade i österväg; han hade rike i Jutland. Han styrde med sitt manskap till Svitiod. Konung Östen var då på vejtsla i det härad, som kallas Lofund. Salve kom dit oförmodadt en natt, tog hus på konungen och innebrände honom med hela hirden.

Derpå for Salve till Sigtuna och fordrade konungsnamn och mottagande, men Svearne samlade en här och ville värja landet mot honom. Striden vard så stor, att hon säges icke hafva slutats på elfva dygn. Då fick Salve seger och var sedan länge konung öfver Svitiod, till dess Svearne sveko honom och han vard dräpen.

Yngvar efterträdde Sölve. Han var en stor krigare som ofta tvingades slåss mot daner och män från öster. Efter att ha slutit fred med danerna  vände han sig mot öster. En sommar var han i Estland i landet innanför Ösel, och föll där för esterna som samlat en så stor här. Man har nyligen kanske hittat hans skeppsgrav på Ösel tillsammans med 40 andra män.

Ingvar het Östens son, som derpå var konung öfver Sveavälde. Han var en stor härman och var ofta ute å skeppen, ty Svearike hade dessförinnan varit mycket här skadadt både af Daner och Östervägsmän. Ingvar gjorde frid med Danerne och började härja i östervägar. En sommar hade han här ute och for till Estland, hvarest han härjade om sommaren vid ett ställe, som het Sten. Då kommo Ester ned med en stor här och höllo strid. Landhären var då så stor, att Svearne icke kunde göra motstånd; konung Ingvar föll och hans folk flydde. Han är höglagd vid sjelfva sjön, i Adalsysla. Svearne foro hem efter denna oseger.

Anund kommer därefter vars liv ändas av Jonakers söners oäkting. Efterträdde enligt Ynglingasagan sin far Yngvar och var far till Ingjald illråde. För att hämnas fadern ska Anund ha dragit ut med sin här till Estland, och kommit tillbaka med ett stort byte ”på hösten”.

Svitjod var mycket skogigt med många ödemarker så Anund lade ner ”mycket iver och kostnad” på att låta röja i skogarna, bebygga röjningarna och göra vägar ”över skogar, myrar och fjäll; därför kallades han ”Bröt-Anund”, ‘Väg-Anund’. Det sägs att folket i Svitjod var talrikt nog för att befolka de nya områdena.

Anund härskade i Tiundaland, ”där ligger Uppsala och där är alla svears ting”. I Svitjod fanns det häradskungar, kung Ingvar i Fjädrundaland, far till Ingjalds jämnåriga Alv och Agnar. Anund lät bygga gårdar åt sig i varje storbygd i Svitjod, och for på gästning i gårdarna. God fred ska enligt sagan ha rådit i landet, man ska ha haft god årsväxt under hans tid, och Anund ska ha blivit mycket rik. Han ska ha varit omtyckt och rik på vänner. Kanske ända från England med samtida kung Raedwald i Sutton Hoo och kung Sigebert.

Anund het Ingvars son, som näst efter tog konungsdöme i Svitiod. I hans dagar var god frid i Svitiod och och han blef mycket rik på lösören. Konung Anund for med sin här till Estland att hämna sin fader, gick i land, härjade vida i landet och fick stort byte; om hösten for han åter till Svitiod. I hans dagar var god äring i Svitiod. Konung Anund var den vänsällaste konung. Svitiod är ett stort skogsland och ödemarkerna ligga så, att många dagsleder äro öfver dem. Konung Anund lade stor ifver och kostnad på att rödja marker och bebygga rydena. Han lät ock lägga vägar öfver ödemarkerna, och funnos då vida i markerna skoglösa land och der bygdes då stora härad. På detta sätt vard landet odladt, ty det fans folk nog till landets bebyggande. Konung Anund lät bryta vägar öfver allt Svitiod, både öfver skogar, myrar och fjäll; derföro kallades han Bröt-Anund . I hvart storhärad [större bygd] i Svitiod bygde han kungsgårdar och for kring allt landet på vejtslor.   En höst for konung Anund med sin hird mellan sina gårdar och kom då till Himmelhed, några trånga fjälldalar, med höga fjäll å båda sidor. Det var då mycket regn och snö hade förut legat å fjällen. Då kom ned ett skred med sten och ler öfver konung Anund och hans hop; konungen omkom och månge af hans följe. 

Ingjald Illråde tvingades av sin fosterfar Svipdag att äta ett varghjärta för styrka. Anund skaffade honom en hustru: kung Algöts dotter Göthild. Ingjald beskrivs som en grym skoningslös kung i Tiundaland som enade Svitjod och lade under sig Västergötland och Närke efter att brännt inne sex småkungar (däribland sin svärfar Algöt).

Brann själv inne i Rällinge så att Olaf och Halvdan därefter fick ta vid. Sedan kom en ny dynasti med Ivar, Radbard, Randver och Sigurd Ring innan Ragnar Lodbrok och Björn Järnsida m fl blir kungar.

Den första riktigt historiska sveakungen, efter alla sagokungar, är Erik Segersäll och sedan Olof Skötkonung, även om många källor nämner Aun, Egil, Ottar och Adils.

.

Herulerna under Vendeltid med Svearna

Under herulernas samverkan med svearna i Tiundaland under Ottar, Adils, Eysteinn, Yngvar och Anund och med gutarna på Gotland, skapades den nya Vendelkulturen år 550 till 800 som var särskilt stark i Mälardalen och på Gotland och här tar nu svearna en ännu starkare position. Den gamla mytiska forndiktningen, forn sejd, blot och gille, offer och religiösa traditioner och begravningssätt påverkades av herulernas romerskt påverkade Odinskultur. Svearna spred sedan ut sig i hela nuvarande Svealand, norra Götaland mellan Vänern och Vättern och mot Norge Viken Rani och södra Norrland.

Stor handel av varor från Norrland över Östersjön efter gamla handelsleder både i öster- och västerled och söderut Öst-rom, gör Uppsala i Tiundaland till svearikets stora knytpunkt. Svearna blev mycket rika och mäktiga och lyckades under 500-600-talet underkuva sig först gutarna, Högom och sen resten av götarna i östra och västra götaland. Herulerna integreras med svearna och upphör som eget folk. Många av dem kanske bodde och blev praktfullt begravda i Valsgärde och Vendel.

.

Hövdingarna i Högom

Högom vid Sundsvall var vid vendeltid en del av ett norrländskt småkungarike bestående av sju geografiskt åtskilda folkland fördelade längs norrlandskusten och vid Storsjön i Jämtland. Man handlar med samer och kväner som förser Högom med alla Norrlands naturtillgångar. Handeln är omfattande.

Gravfältet i Högom uppvisar stora likheter med det i Bertnem i Norge och gamla Uppsala, varför det är troligt att dessa stått under inflytande av varandra och att de vid denna tid förmodligen var säte för sina småkungadömens ledarskikt. I Högom levde och begravdes tre till fyra generationer småkungar på dessa platser. Det var bara eliten som höglades och i högarna 4, 2 och 1 ligger tre generationer småkungar.

De sex fornborgar som finns i Medelpad har samband med småkungadömet. Under 540-talet kollapsar småkungadömet efter fimbulvintrar, Justinianska pesten och sedan goterrikets fall 553. Gårdarna välstånd förlorades under vendeltiden från 550-talet och fram till vikingatid. De samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade från 600-talet.

.

Vikingatid i Värend 793-1066

Bronålderns övergång till järnåldern sker för ca 2500 år sedan. Folkvandringstiden var mellan år 375-550 e Kr. Ett stort inflöde av guld och kultur från romarriket göder makteliten. Efter fimbulvintrarna 536-540 och goterrikets fall 553 börjar vendeltiden som varade mellan år 550-800. Samhället är fortsatt hierarktiskt med kungar, krigiska hövdingar, jarlar (eruliR) högst upp som styr över majoriteten som är fria män och kvinnor. Samhället bygger på tvångsarbete och slaveri av trälar, kanske så många som 20% är trälar. Man bor i små byar nära vatten och jarlar och stormän bygger stora långhus där hela släkten och djuren bor och man festar i sina stora hallar och Odintron är stark. Trälarna sköter jorden och jarlarna med sina hirder stöder makten och plundrar och handlar. Känns det igen? Inget har ändrats sedan
bronsåldern. Herulernas sätt att leva och verka gäller för alla stormän över hela skandinavien.

Befolkningen ökar nu snabbare och snart finns det ingen ny mark att bruka. Handeln med varor från Norrland börjar tryta, då man jagat slut på päls- och hjortdjur och istället ökar handeln i österled där det finns gott om vilt. Stormännen håller sig med många hustrur och kvinnor och många unga män blir utan både gård, mark och kvinnor och vet inte vart de ska ta vägen. Skeppen har utvecklats till havsgående långskepp med segel. Först fr o m år 600 kan man väva större segel och rikedomar (och kvinnor) längre bort runt om i världen i både öst och väst ligger bara och väntar på att bli plundrade – och så så blir det. Vendeltiden övergår i vikingatiden 8 juni 793-1066.

Småland är uppdelat i 12 mer eller mindre självständiga mindre ”småland” med stor inre kultursamhörighet. Under vikingatid styrdes de av kungar eller stormän som  självständiga områden. Av de tre största Finnveden, Njudung och Värend utmärker sig Finnveden runt sjön Bolmen med Bolmsö och dess utflöde västerut genom Lagan med nästan alla runstenar från 1000-talet över resor och plundringar framför allt i England. Lagan innebär att Finnveden är orienterat snarare mot södra Halland och danerna än mot Värend. Tillsammans drar de i viking i västerled, oftast till England. Kan de från Bolmen möjligen vara Wulfingar? Eller möjligen heruler? Och hur är deras gamla relationer med daner, heathobarder och gutarna i Burs? Herulerna i Värend drar i viking västerut.

”Göt satte denna sten efter Ketill, sin son. Han var av män mest rättrådig. Han slöt sitt liv i England.”

Värend har bara en runsten med runor i Transjö, Hjortsberga vid 15 gravhögar. Kanske var det inte lika många vikingar i Värend, men DNA visar att det idag finns många ättlingar från Småland i Skottland, Irland, Wales som kom dit under denna tid och trälar som kom från England till Värend. Danerna dominerade östra England Danelagen (Denelagu) 876 till 954 och värends vikingar höll sig till Skottland, Irland, Wales. Skepp byggdes och rustades runt Åsnen och for nedför Mörrumsån och sedan västerut mot England. (Det finns en annan yngre sten vid Alvesta kyrka).

Guðrum var en kung i Danelagen i slutet av 800-talet. Han förde krig mot kung Alfred den store som besegrade Guthrum 878 i slaget vid Ethandun. Guthrum lät döpa sig och antog då namnet Æthelstan. Alfred den store var gudfar. Guthrum slog sig ned i East Anglia och avled 890.

De stridande vikingarna påminner på många sätt om herulernas sätt att strida med Odintro, dödsförakt, bärsärkargång och ärofull död som leder till en plats bland gudarna i Valhall. Herulernas tro, krigiska livsstil och kultur har starkt påverkat vendeltidens ideal och därmed också vikingatidens idéer om att dra i viking för att plundra och härja, handla och erövra. Men det är framför allt de nya större seglande långskeppen som gör allt detta möjligt.

Finnvedens, Njudungs och Värends vikingar är mångtaliga i härjningarna i västerled och både historiska källor och DNA visar idag att många av våra anor till slut migrerade och bosatte sig för gott i Skottland, Irland, Wales – och där lever anorna kvar än idag. Våra anor från Baltikum och Finland enligt DNA, härrör nog mer från härjningar under vendeltid än vikingatid.

.

Angantyr på Bolmsö

På Finnvedens Blomsö bodde Angantyr son till Angrimm och äldst av 12 bärsärkarbröder. Han tog Tirfing det magiskt gyllende svärd som smiddes av dvärgarna Dvalin och Dulin till Svafrlami kung i Gårdarike. De smidde ett svärd som skar genom järn och sten lika som genom tyg, som vare sig kunde brytas itu eller rosta och gav segrar i krig och tvekamp till den som svingade det, var gång det drogs ur slidan blev det en människas bane.

När Arngrim härjade i Österled, kom han i kamp med Svafrlami. Arngrim högg armen av honom och tog hans svärd Tirfing och dödade honom med det. Han tog stort byte och bortförde kungens dotter Eyfura hem till Bolmsö. Med Eyfora fick Arngrim tolv söner. Den äldste var Angantyr, den näst äldste var Hjorvard, som friade till sveakungen Yngves dotter Ingeborg. Ingeborg sa nej till honom och föredrog i stället en av kungens hirdmän, Hjalmar den hugstore.

Hjorvard utmanade Hjalmar på envig på Samsø, där alla medverkande kämpar dödades. Innan Angantyr dog, hann han ge Hjalmar ett dödande sår med Tirfing.

.

Svearnas Svithjod och Ledungsordningen

Svithjod på latin: Sueonia, Suethia, Suetia och Suecia, fornnordiska och isländska Svíþjóð, Svíariki och Svíaveldi,  Svi- (svearna) och -þjóð (folk), dvs ”Sveafolket”. Fornengelska Swēoðēod, Sweden och Schweden, slaviska Szwecja och Švedska,

Svithiod, svearnas folk/rike består av Södermanlands biskopsdöme och Vestmanlands biskopsdöme med Fjerdhundraland och folklanden Tiundaland, Attundaland, samt Sjölanden eller Roden. Tiundaland var förnämast med Aros och konungastolen i hallen i uppsalen och Upsala öd; sveakungens egendom varunder hela sveariket lyder. Här finns asatemplet och senare den första ärkebiskopsstolen. Begrepp som Uppland, Svealand används först på senmedeltid.

Varje år hade sveakungen rätt att i viss ordning bjuda ut ledung. Den storman som ensam förmådde utrusta ett ledungsskepp (snäcka) åtnjöt vissa särskilda förmåner. Inom ledungsordningen kan man se begynnelsen till ett frälse. Byarna hade också krav på sig att rusta skepp och manskap och omfattningen berodde på hur stora byarna var och det var betungande.

När konungen kallade till ledung, angavs hamn där skeppen skulle samlas. Man skulle också namnge en styreman (skeppshövding), samt manskapet som kallades för håsätar. Troligtvis var styremannen alltid densamme, medan roddarna växlade.

En snäcka hade tolv par åror och en man, hamna vid varje åra. Ett hundare är 4 snäckor, 4 x 12 par åror = 96 man, vartill kom fyra styrmän, totalt alltså 100 man – ett hundare. Fjärdhundraland, Attundaland, Tiundaland i Uppland betyder alltså att de landen rustar 4×4, 8×4 och 10×4 snäckor eller 16, 32 och 40 snäckor med 400, 800 resp 1000 man. Hur många Roden rustade framgår inte.

Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor, en hamna var en årtull med en beväpnad roddare som en grupp bönder ansvarade för att utrusta. Varje man/hamna skulle infinna sig med ”sköldar och svärd, spjut och järnhattar”. Vapnen skulle vara minst svärd/yxa, spjut, pilbåge med hundra pilar (minst 3 tolfter=36), sköld och valfri rustning. Även en spann med skaffning (för 8 veckor) skulle medföras.

Det här var föregångare till frälse och behövdes inte ledung ett år fick stormännen istället betala 40 marker per skeppslag i skatt till kungen eller ”in natura”, en del utav bondgårdarnas avkastning. Detta kallades för laga ledung (lagha leðunger). Ibland förekommer i detta sammanhanget också orden ledungslame (leðungslami) eller skeppsvist (skipsvist).

Andra antal krigare var flock (5), följe (6), färd (14), hird (40), fylke (50) och här (100 man).

.

Småland kristnas

Olof Skötkonung är den första kristna sveakungen. Óláfr skautkonungr, föddes cirka 980 och dog under vintern 1021–1022, var kung av Sverige 995–1022. Blotsven är den sista sveakungen med asatro och han dräptes av Inge 1087. Därmed är vikingatiden definitivt slut.

Den allra första kyrkan byggdes som följd av Ansgars första missionsresa. Rimbert, som skrev Ansgars biografi, anger att Birkas styresman Hergeir byggde en kyrka på sin egendom omkring 830. Var denna kyrka låg är inte känt.

Under St Olofs kyrkoruin i Sigtuna från 1100, finns grunden till en äldre stenkyrka. Kyrkans skyddshelgon Olof den helige Haraldsson 995-1030 var son till Harald Grenske och gift 1019 med Astrid Olofsdotter dotter till Olof Skötkonung och dennes frilla Edla.

Västergötland kristnades redan på 900-talet. I Varnhem har utgrävningar vid det gamla klostret avslöjat lämningar efter en stenkyrka från i början av 1000-talet. Denna kyrka är tills vidare Sveriges första kyrka och kyrkans krypta kan mycket väl vara Sveriges äldsta rum. Precis intill kyrkogrunden ligger Kata begravd under en runristad gravhäll. Hon var gift med Kättil och tillhörde Torgils släkt.

Värend blev det kyrkliga centrat när biskopsdömet i Växjö, nära Ingelstad, upprättades under slutet av 1100-talet. Enligt Sigfridslegenden sände missionären Sigfrid i början av 1000-talet sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman att missionera i Värend, men dessa led martyrdöden, huvuderna lades i ett kar på sjön. Då anlände Sigfrid i egen person, byggde en kyrka i Växjö och han och brorsönerna kom sedan att räknas som lokala helgon. Han dog ca 1045 och är begravd i Växjö domkyrka. Värend blev sent kristnat liksom Uppsala. De gamla sederna satt här djupt och är kanske tecken på herulernas närvaro och inflytande. Drevs gamla välbevarade stenkyrka i romansk stil är den äldsta i Småland från 1170 och var sockenkyrka fram till 1868. Kyrkan är tillbyggd och dörren flyttad från långsidan. En så tidig kyrka tyder på att Drev då var en högt utvecklad bygd troligen pga läget vid Mörrumsån, där vår släkt bott och verkat ända sedan bronsåldern.

Dädesjö gamla kyrka är från ca 1200. Det kan tidigare ha stått stavkyrkor och asatempel här innan dessa stenkyrkor byggdes. Under gudstjänsterna är det latinet som gäller, högt över de troendes huvuden.

Mormor, morfar och släkten ligger begravda vid Drevs nya kyrka, troligen äldre släkt vid gamla kyrkan. Vid Dädesjö kyrka ligger många från fädernet begravda.

.

Allmogen och Trälarna

Den historia vi oftast läser och lär handlar mest om kungar, stormän, präster och den elit som härskar och lämnar mest spår efter sig i texter och arkeologiska fynd. Mer sällan vet vi något om de allra flesta som levde och verkade – allmogen och trälarna. Allt sedan människan blir jordbrukare och blir bofast så blir samhället hierarkiskt där en elit i minoritet styr en majoritet av allmoge och trälar. Endast runt 5-10% styrde och ställde med kraft av sin rikedom och en hird av betalda kämpar. Resten var allmoge och trälar, någon mellanklass fanns inte. De flesta i allmogen får dock slita som sina egna trälar och ge skatt och dagsverken till den storman som erbjuder sitt beskydd.

I Värend kom trälar under folkvandringstid och vendeltid från räder runt Östersjön och under Vikingatid från Brittiska öarna. De flesta löstes direkt av anhöriga eller såldes på närliggande slavmarknader, några fick följa med hem till gården. Handeln med trälar är omfattande och mycket lönsam. Detta börjar redan under tidig bronsålder och fortsätter I Sverige tills träldomen avskaffades formellt av Magnus Eriksson med Skara-stadgan först 1335.

Kanske en tredjedel på gården var trälar. En liten gård kanske två, tre trälar. En stormans gård kanske över ett trettiotal. Alla gårdens tunga sysslor utfördes av trälarna. Sexslaveri, mala säd med handkvarn, och att mjölka var trälkvinnornas gissel. Vävträlar – det tog flera år för trälarna att väva ett segel. Det är därför det först på 700-t man börjar segla de nya långskeppen. De flesta får dock fortsätta att ro sina skepp långt in i medeltiden.

En träl saknade såväl familj som heder och ära, sågs som boskap och kunde märkas t ex med snittade näsborrar, men de kunde ha viktiga roller och ansvar. Nyckelpiga – hade hand om gårdens nycklar. En mansträl kunde ansvara för och bevarade alla vapen. En Bryte var en ofri med högre status än en vanlig träl och kunde vara t ex gårdsfogde. En träl som föds på gården hade högre rang och värde än en rövad eller köpt träl och kallades fostre/fostra.

Trälen Tunne ca 520 var bryte hos Aun den gamle och förlorade sin roll som skatteväktare när Egil blev kung. Då flydde Tunne med gårdens guld och startade ett träluppror så Egil fick fly till Danmark, för att sen slå ner upproret med hjälp av Frodes kämpar.

Man kunde dömas till träldom. Man kunde överlämna sig till träldom för en skuld eller för att man var oförmögen att försörja sig. Trälarna kunde köpa sig fria eller ges fria av ägaren. De kunde tjäna egna pengar efter trälandet under dagens slut. Frigivningarna började redan runt 970 när ekonomi och kristendomen påverkar. På samhället botten var skillnaden mellan fria och ofria liten. När slaveriet upphör i slutet av 1200-talet, blir många trälar fria från slaveriet, men istället livegna hjon till sina forna ägare. Värend var tidigt ute att frige trälar bl a 1276 och 1292.

Idag ser vi spår i vårt DNA från härjningar i både österled som västerled, framför allt i migration till och från Britannien under vikingatid.

Forts…

Bronsålder, Romersk järnålder, Folkvandringstid, Vendeltid och därefter Vikingatid, innan – medeltid.

.

Värendsdräkten

Rörande den värendska kvinnodräkten, om vilken Linné, själv en Värends son, fällde det omdömet, att den ”var både den täckaste och den dyraste han sett hos allmogen i riket”. Jag håller med.

Närmast kroppen bars ett hvitt linne, fasthållet kring lifvet med en gördel eller list. Buret ensamt om sommaren och i hemmet utan andra kläder, kallades det ”brudnasärk” och var då omkring midjan rynkadt som kjortel och kring halsen försedt med krage, som hopfästes med silfverspänne. I st. f. den fullständiga ”brudnasärken” brukades i hvardagslag äfven ett enklare linntyg, öfver hvilket man på helgdagarna drog en kort skjorta af köpstadslärft (kallad ”upplät” eller ”öfverdel”).

Över ”särken” bar man ett skört eller en kjortel av mångfaldigt olika tyg samt omkring livet ett livstycke utan ärmar, stundom hopsytt i ett stycke med skörtet, ”upplätakjortel”. Vid full klädsel bar man över livstycket en tröja med ärmar, och om midjan bands en gördel, ett bälte eller skärp av mångfaldigt olika färg och beskaffenhet. Denna gördel, som av ålder kallades ”fälttecknet”, ansågs vara en hedersprydnad, ett minne av stam-modern Blenda. Över hela dräkten bars slutligen en dyrbar kappa, som ännu på 1740-talet alltid lades över sadeln, ty hon ”måste följa med mera för ståtens än för nyttans skull”. Denna praktfulla medeltidsdräkt erhöll sin fulländning genom rika silversmycken, till vilka bl a hörde silverbältet (icke sällan förgyllt), som bands omkring midjan nedom ”fälttecknet” och kunde väga ända till 4 marker.

.

Rökstenen ristades kanske av herulen Varin

Herulerna pratade och skrev troligen gotiska och därför har de inte bara spridit gotisk kultur utan rimligen också påverkat förändringen av runskriften. Det anses troligt att Rökstenen i Östergötland restes av en ättling till herulernas kungliga familj omkring år 800.

På rökstenen i Östergötland är från start ristat:

Till minne av Vämod står dessa runor. Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.

Jag säger de unga det, vilka de två stridsbyten var som tolv gånger blev tagna som krigsbyte, båda på en gång från man efter man.

Det säger jag som det andra vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld.

Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.

…Fem med namnet Valke, Rådulfs söner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hords söner, fem Gunnmund, Björns söner. Nu för de unga säger fullständigt envar (?) … eftersporde (?).

Jag säger de unga det, vem av Ingvalds-ättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer.

9 generationer?: Raðulf’s son? – Valka’s son? – Rukulf’s son? – Raiþulf’s son? – Haruþ’s son? – Hoisl’s son? – Björn’s son? – Gunmund’s – Varin – Vämod som låg fallen bland 20 Ingoldings kungar i slaget vid Siulunti (sydsjälland). 

Det har också spekulerats i att den Ráðulf som nämns i Rök-runstenen skulle kunna vara identisk med kung Rodulf hos märingarna.

”Den hugstore (modige) krigaren (mannen), sjökrigarnas hövding, seglar på ett skepp”. Det lättaste sättet att tolka ordet ”märingar” är att se det som en utveckling av ordet mæringr – ”namnkunnig, berömd man” – den främste bland de främsta sitter på sin häst (dvs sitt skepp) med skölden i remmen.

Goterna var inga sjökrigare, men herulerna var kända för det. Reidhavet är Adriatiska havet och Theodoric härskar från Ravenna, Maeringa Burg och föddes i Pannonien och kan ses som märing liksom herulerna i Carnuntum. Varin som ristade rökstenen kan vara släkt med herulernas kungliga familj och det anses att den som miste livet för 9 generationer sedan hos Reidgoterna, är Rodolphus, herulernas kung i slaget mot Langobarderna 509. Theodoric höll sig utanför den konflikten pga Rodolphus skuld, som var herulernas hybris.

Enligt Rökstenen:

The most obvious reading of ”фgold” is Ingold or Ingjald/Ingeld (the spelling of the name in the sagas). ”фgoldiga” must therefore be the Ingeldings. The old Skjoldungesaga exists in different fragments (Friis-Jensen 1984). Upphaf allra frasagna wrote

“Odin, son of Thor” while other fragments and their later summary, Langfedgatal, told that the Danish kings were all descendants of Odin and Ingeld. Ingeld Frodeson was famous all over Northern Europe in Beowulf, Widsith, the sagas and Saxo – and even mentioned by Alcuin in 797 AD. According to Langfedgatal based on the disappeared Skjoldungesaga both Harald Hildetand and Sigurd Ring were descendents of Ingeld and could be called Ingoldings. We may doubt the line of Sigurd Ring, but he was indisputably recorded so and he was probably even a descendant of the Swedish Ingjald Illråde as he was a Swedish king and his mother had their family name Åse. The three royal Danish groups of numerous brothers and their families killing each other 812-15 AD probably all descended from Sigurd and Harald. Therefore, all or some of them could be regarded as Ingoldings, if Varin believed a legend similar with the later Skjoldungesaga. That is exactly what Varin is telling in his text. This is a much better explanation than we could expect – one or two possibilities may even fail. The sagas were very uncertain and manipulated with confusing information and family lines, but the historical truth about the original history is irrelevant. Again we shall in this interpretation only make probable that the belief by Varin, which we suppose to read in his text, was his most likely or at least possible knowledge. We have to listen to Varin himself as he is our only witness regarding his own belief about the royal family. It has to be stressed that the interpretation of a runestone does not imply that the names are identified in other sources – it is usually impossible. Nevertheless, we have several independent details for identification: The dating around 800-830 AD, ”Siulunti”, ”20 kings lying at the battlefield”, ”4 winters”, ”4 brothers” and ”фgoldiga”. It is a rather certain identification of the event though not quite as strong as Hrodolphus.

.

Den romerska armén

De romerska legionerna, vilka till antalet var 25-34 stycken, indelades på följande sätt. De nedanstående riktvärdena för antalet kunde variera ganska mycket.

1 legion = 10 kohorter eller 60 centurier eller 4800 soldater, samt bl a 120 ryttare, vilka leddes av 1 legatus legionis och 6 tribuner

1 kohort = 6 centurier eller 3 manipuli eller c:a 480 soldater
1 manipuli = 2 centurier eller 160 soldater
1 centuriae = 80 (eller 30-200) soldater under ledning av 1 centurion                                                                                                   1 contubernium = 8 man

Några romerska mått rörande tid

Den 1 mars var nyårsdagen, men konsuln tillträdde den 1 jan och avgick den 31 dec.

Tidräkningen på dygnet började klockan 6 på morgonen. Exempelvis inträffade den sjätte timmen klockan 12 på dagen.

Vikter och mått

1 pund = 327 gram men kan också avse ett äldre pund som vägde mer 1 talent = 20-50 kg, ofta bör man räkna på 20-25 kg
1 aureus = guldmynt à 10,6 gram
1 solidus = guldmynt à 4,5 gram

1 milier = 1,54 km = 8 stadier (1,54 km) 1 stadion = 192 meter
1 amphora vin = 24 liter

En sextarius var 1/16 av en modius och den skulle ha kostat 48 solidi. Detta ska jämföras med priset 40 modii per solidus som gällde i Numidia och Mauretania och som sattes av kejsare Valentinianus III år 445, eller priset 10 modii per solidi som sattes av Cassiodorus för Liguria när det var ont om spannmål.

1 modius = 1/3 amfora = 9,092 liter x 3 = 27,28 l.

För 8 solidi kunde man under normala omständigheter köpa omkring 100 modii spannmål.

Värdet på guld

Guld var uppskattningsvis värt hundra gånger mer än i dag.

Många olika Theoderics

Theoderik I                                   (419…………….451)

Theodoric II 426-466                                         (453…….466)

Theoderic den store 454-526.                                             (471………………………526)

Theoderik I 485-534 Reims                                                                              (511…………………..534)

———

Theoderik I -451 var kung över visigoterna 419–451. Han var utomäktenskaplig son till Alarik I och efterträdde Wallia som kung år 419. Theoderik stupade i slaget vid Katalauniska fälten 451 och efterträddes av sin son Thorismund (420- ) under bara 2 år. Senare, 426 föddes Theodoric II och blev kung 453.

———

Theodoric II 426-466, död 466, blev kung 27 år gammal i västgotiska riket från 453 till 466.

Död	Toulouse, Frankrike
Sysselsättning	Regent
Befattning
Visigoternas kung (453–466)[1]
Föräldrar	Theoderik I
Släktingar	Eurik (syskon) Thorismund (syskon)

---

————

Theoderic den store 454-526 född 454 eller möjligen 455, död 30 augusti 526, var kung över ostrogoterna 17 år gammal från 471 samt härskare över Italien från 493.

Þiudareiks betyder ungefär ”folkets kung”. Theoderik föddes i Bern 454, året efter att ostrogoterna slutligen blivit oberoende efter nästan ett århundrade av hunnersk dominans. Han var son till den ostrogotiske kungen Theodimir och Ereriliva, senare känd som Evsebia, det förnamn hon tog efter sin omvändelse från arianismen till katolicismen. Theoderic hade en yngre bror, Teodimund. Ostrogoterna, som vid denna tid styrdes av tre bröder av den amaliska kungaätten, ställde sig 456 under Östroms beskydd (så kallat foederati) och slog sig ned i den romerska provinsen Pannonien. Vid sju års ålder reste Theoderik till Konstantinopel som en del i ett gisslanåtagande som Theodoriks far, kung Theodimir godtagit för att få till stånd ett fredsfördrag med det bysantinska väldet.^[11] Han bodde vid det bysantinska hovet i 11 år och lärde sig mycket om romersk administration och taktik under överinseende av kejsaren Leo I.

—————

Theoderik I 485-534, son till Klodvig I, var en frankisk kung 26 år gammal av Reims och Austrasien 511–534.^[1] Vid Klodvigs död delades Frankerriket mellan Theoderik och hans bröder Chlodomer, Childebert I och Chlothar I och Theoderik erhöll kungadömet Metz(det gamla kungariket Köln) som även innefattade Reims, de ripuariska frankernas land och Moseldalen samt Champagne och Auvergne som han tidigare hade erövrat åt sin far 507. Dessutom kontrollerade han floden Rhens östra strand och alemannerna. 524 slogs han mot burgunderna tillsammans med sin bror Chlodomer som avled under fälttåget.

Han plundrade Auvergne som hade gjort revolt 526 och fogade Thüringen till sitt rike 531. Vid sin död överlämnade han riket till sin son Theodebert I.

Regeringstid	27 november 511–534
Företrädare	Klodvig I Kung över alla franker
Efterträdare	Theodebert I
Gemål	Eusteria Sauvegotta av Burgund
Barn	Theodebert I Theodechildis
Ätt	Merovingiska ätten
Far	Klodvig I
Mor	Clotilda
Född	Omkring 485 eller 490
Död	534

---

---

---

Theodebert I 500-548 (född: ca 500, död: 547–548) frankisk, merovingisk kung av Austrasien533–548, med huvudsäte i Reims.^[1] Son till Theoderik I. Gift med Deuteria (hans tidigare älskarinna), den langobardiska prinsessan Wisigard. Far till Theodebald I och Berthoara.

————

Theoderik III 652-691 (född cirka 652 (?), död 691) frankisk merovingisk kung av Neustrien och Burgund 673, 676–687; av Neustrien, Burgund och Austrasien 675, 676, 687–691.^[10] Son till Klodvig II och Balthild, gift med Chrothildis.

---