Matthis

Matthis – Karolinen

Ryttare No 74, Åreda vid SCRWC

Här följer vi vår Matthis och vår svenska karolinska historia från att han blir antagen som ryttare och under general Stenbocks befäl slänger ut dansken från Skåne, tills han blir befordrad till korpral och flyttar in i bostället Sjöatorp i Dädersjö.

Efter Karl XIIs nederlag i Poltava i juni 1709 är resterna av hela svenska armén och därmed Smålands Kavalleri-regementet i fångenskap i Moskva eller på fångmarsch till Kazan vid Volga, Astrakan vid Kaspiska havet, ett par platser i Ukraina och i Tobolsk i Sibirien.

Karl XII flyr till Turkiet med spiollrorna av armén och Sveriges soldattorp och ryttartorp står utan sina män och deras änkor och barn går i oviss undran om sin framtid. Det råder missmod och sorg i hela smålandsbygden och det blir inte bättre av att Danskarna passar på att förklara ett försvagat Sverige krig i oktober och går sedan i land i Råå, Helsingborg den 2 november 1709 med 15.000 man för att ta tillbaka Skåne, Blekinge och Halland. Dansken härjar nu för fullt i Skåne, men ska snart drivas ut ur landet.

Magnus Stenbock 1710

Magnus Stenbock, då guvernör i Skåne, har bara tre regementen till försvar mot dansken och gör allt för att samla nya styrkor i Växjö där generalmönstring sker i december 1709. Dansken håller Skåne utom Malmö och Landskrona och nu gäller det att snabbt mönstra och träna de män som fattas i infanteri och kavalleri efter förlusterna i Poltava. Alla soldat- och ryttartorp där soldaterna och ryttarna har stupat eller blivit tagna i fångenskap ska besättas med nya knektar och ryttare. Änkor eller hustrur och barn på torpen får klara sig bäst de kan på annat håll, många sätts på backen eller på undantag. Från 14 mars 1710 ska den nya knekten eller ryttaren vara på plats på torpet, om han klarar sig i bataljen mot dansken förstås. Änkan kan ha fått ett nådeår och får då stanna till 15 september så allt var inte klart hur det skulle bli på de olika torpen. Ett torp är eftertraktat och kandidaterna är många. Mycket står på spel för många. Nu hänger det på mönstringen.

Mönstringen av ryttare till regementet är mer omfattande än för infanterister. Hästarna ska hålla måttet och en reglementsenlig och komplett utrustning är både dyr och svår och tar tid att få fram. Rusthållaren håller med torp, häst och uniform med persedlar och regementet står för vapen och övrig utrustning. Värvningen skedde främst bland egendomslösa, fattiga och drängar. Under fredstid var det ett sätt att komma upp sig, få ett eget torp och uniform. Ålder på en ny soldat skulle vara mellan 18 och 36 år under 1700-talet. Han skulle vara väl byggd, frisk och sund och minst 5 fot 8 lång (172 cm). Dessutom skulle han kunna visa upp intyg från prästen om god frejd och genomgå och klara en läkarundersökning.

Matthis mönstrar

Matthis är 20 år gammal på hösten 1709 och går som lärling ”gesipel” hos sockenskräddaren sedan några år och har en framtid som skräddare. Men han är nog ganska less på nål och tråd. Speciellt nu före jul då de fick jobba dygnet runt och det var inte säkert de fick betalt när de skulle eller alls för den delen. Att bara leva på skrädderiet utan lite odlad mark och fä var inte möjligt och vägen dit från skräddarlärling var lång. Och med en 3 månaders son på byn utom äktenskapet och en oärad moder på samvetet gjorde nog inte livet enklare för vår Matthis.

I stället för en oviss framtid som skräddare utan något eget ställe att leva på, hägrar möjligheter och äventyret för Matthis. Alla på bygden vet att det nu finns gott om lediga torp och vilka möjligheter det innebär för den som vill, kan och vågar.

Både ryttartorpen No 28 Brorsmåla och No 29 Hultåkra i Nottebäck hör till Växjö Kompani och ska nu ersättas med nya ryttare efter förlusterna i Poltava.

Ett eget torp vid 21 års ålder är inom räckhåll. Det är lockande, spännande och värt riskerna. Matthis kan läsa, kan skräddaryrket och kan säkert också rida. Det är bråttom att få ihop nya soldater och ryttare. Han hoppas på ett eget torp och beger sig till generalmönstringen i Växjö för att söka som ryttare. Mattis ville väl helst få ett torp i hemmasocknen, men något händer vid mönstringen eller så vill eller måste han komma bort från sina skyldigheter…han blir antagen, men det blir till ryttartorpet No 74 Åreda i Hemmesjö socken i Konga härad i stället.

Matthis Siöberg Jonsson Ryttare No 74, Åreda vid SCRWC

Vid generalmönstring i Växjö den 9 december 1709 vid Smålands Cavalleri Regemente, antas Matthis Jonsson 20 år gammal som Ryttare Nr 74 vid Wäxiö Compagni (SCRWC) av ryttmästare Lars Fix. Han ger Matthis soldatnamnet Siöbergh, samma namn som tidigare ryttare 74. Matthis skarvar om sin ålder för att lättare bli antagen och noteras till 23 år i rullorna. Han bli 21 år mitten januari 1710. Hans rusthållare blir Måns Pehrsson, Norregård för ryttartorpet Åreda i Södra Åreda, Hemmesjö socken, Konga härad. Måns är där vid mönstringen med häst, uniform och annan utrustning och har kanske en egen kandidat med sig. Han vill ha ett ord med om vem som ska bli hans ”tienare” och som han ska skriva kontrakt med. Han har ju också ryttare No 75 i Hemset som ska tillsättas. Hans kandidater håller inte måttet eller så hade han inte hunnit få fram några från socknen. Mönstringen brådskar och Matthis får platsen trots att han är en utsocknes vilket inte var allt för vanligt. Åreda är långt hemifrån. Han får ändå inte flytta in på torpet förrän tidigast 14 mars då den förre ryttarens familj flyttat, dock givet att han klarar fälttåget mot dansken.

Matthis hör nu till 2:a korpralskapet under Andre Korpralen Christoffer Gahm, Rottne 22 år som också antogs i dec 1709 efter att ha studerat i Uppsala 3 år. Gahm avancerade senare till Kvartersmästare i Jönköpings kompani 9 sept 1710. Ryttmästare (kapten) för kompaniet är Lars Fix, löjtnant är Lars Kylenbeck, 2:e löjtnant Gottfrid Busokoski och kornett Daniel Falkman och kvartersmästare Johan Branting liksom under många år därefter trumpetaren Jonas Groberg. Nils Biörkman är förste korpral och Petter Krook tredje. Matthis närmaste rotegranne blir Nr 75 Måns Hems i Hemset som också rustas av Måns Pehrsson i Norregård. Nr 72 Swen Giellenberg i Tweta och Nr 73 Per Hiortfellt också Tweta, ligger nästgårds och rustas båda av Ryttmästare Pehr Bråkenhielm och blir Matthis ryttar-grannar och troligen också i samma rote och tältlag.

Enligt Mathias Svenson blev Pehr Larsson Styfwer antagen som ryttare vid samma tillfälle. Han blev ryttare nr 124 i Horda rote, Lunnargårds rusthåll i Sunnerbo kompani. Han tog senare avsked 1742.

Ryttare för Stora Häradssjögle Grenadiertorp no 21 i början på 1700-talet var Per Jonsson som var med Karl XII i Ryssland och krigade och blev tillfångatagen vid Poltava. Från fångenskapen i Sibirien ankom den 8 maj 1722 Per Jonsson, Stora Häradssjögle, 42 år med 18 tjänsteår och gick till regementet. 4 man från Östra Härads kompani återvände från Ryssland. Vid slaget vid Hälsingborg var Elias Persson Sjöberg ryttare, 24 år, från Åseda.

Ett korpralskap var 24 ryttare som leddes av korpralen och indelades i fyra rotar om sex ryttare. De mer erfarna och välutrustade ryttarna blir rotemästare och halvrotemästare som hamnar i främsta linjen vid slagordning och underrotemästare som bildar kö och däremellan hamnar de tre nya mer oerfarna ryttarna.

En rote bildade ett tältlag och hade ofta en trossdräng med trosshäst som tog hand om rotens persedlar och stod för tältet och ofta för matlagningen.

Matthis kastas direkt in i fältövningar för att snarast möjligt kunna marschera söderut för att möta dansken. Matthis och hans kompani rustas med det som finns, med nytt som gammalt, det råder brist på allt. Hans häst är mörkbrun med bläs och har tre vita fötter, och uppges vara 10 år gammal, fastän den snarare visar sig vara tre år äldre. Karolineruniform med stövlar hann inte alla få. Värja, 2 flintlåspistoler och en karbin ingick i beväpningen, men Mattis karbin var enl GMR ”Defect och afgång på gewär och Monderningsorter”. Vi vet att Matthis vid mönstringen inte fick med en svart halsduk eller sporrar med läder, karbinhölster, besletyg med stänger och inget hästtäcke. På det hela verkar han ändå ganska välrustad, men det var vinter och kallt. Rusthållaren stod för häst och uniform och persedlar som hölls hemma hos honom i en låsbar rotekista, men vapnen hade ryttaren hos sig. Hela kompaniets saknade utrustning vid mönstringen framgår av GMR 1710 (generalmönsterrullorna).

Ryttarens uniform och utrustning

Kavalleriet omfattades av 1687-års uniformsbestämmelser även om införandet gick långsamt. Den blå långrocken av kläde var inte anlagd vid hela kavalleriet förrän en bit in på 1690-talet. Fram till dess bars det knälånga kyllret och ett sämskskinnfodrat bröstharnesk som skydd utanpå kyllret. Under harnesken bars kamisolen för att hindra att harnesken skavde mot kroppen. Det verkar dock som om bröstharnesk bara användes under de första åren under det stora nordiska kriget. Därefter utgick den i munderingen. Uniformen med bröstharnesk ses på Karl XI drabanter vid riksdagens högtidliga öppning varje år.

Efter att långrocken kommit i bruk blev kyllret ett undre plagg. En av orsakerna till att kyllret togs bort som daglig dräkt var materialet. Det var tillverkat sämskgarvad älghud och hade en stor benägenhet att ta åt sig vatten och hade lång torktid. Istället för kyllret infördes en kamisol en väst med långa ärmar av bock- eller renskinn som skulle räcka till knäs. När det stora nordiska kriget bröt ut 1700 var hela det svenska kavalleriet försedd med kamisoler och kyllren och harnesk lämnades därför hemma.
 Under kamisolen bars en vit långskjorta av linne med snören i ärmar och hals. Några kalsonger fanns inte på denna tid utan skjortan veks in mellan benen. Byxorna var knälånga och av älg-, ren- eller bockskinn. Huvudbonaden vid Livregementet skulle år 1680 vara en svart hatt. År 1686 inköptes dock karpus till samtliga ryttare vid regementet. Några år senare, 1691, skulle åter hattar anskaffas.
 Vid Östgöta kavalleriregemente skaffades 1690 karpusar till regementet medan det 1695 omnämns hattar. Så vid denna tid användes omväxlade karpus och hatt, men 1710 var det mest karpusar. Ryttarna växlande mellan karpuser och goda svarta hattar (uppvikt eller trekantig). Den traditionella rundskurna slängkappan med två mässingsspännen ingick i ryttarmunderingen liksom en svart (eller vit) halsduk.

På fötterna bar ryttarna kragstövlar av smorläder eller ryssläder med sporrar. De var både för höger- och vänsterfot. Dessa höga stövlar användes enbart av det egentliga kavalleriet och av drabantkåren, inte av dragonerna.
 Stövlarna kunde också innehålla vador. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade ullstrumpan. Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som ryttarna själva fick anskaffa extra var: en skjorta, en halsduk, en bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder.

Beväpning och utrustning

Typisk manskapsvärja M/1680 för kavalleriet 1709, Vira Bruk.

Det karolinska kavalleriets ryttare var, enligt Karl XI:s exercisreglemente 1695, beväpnat med en seriebeställd värja från Wira bruk med svart värjband (portepe). Värjan bars i ett gehäng av sämskat älgskinn eller buffelhud med en bronssölja. Karbinen med en tillhörig spännare hängde i en bred karbinrem av sämskat älgskinn med mässingssölja och en god stark karbinhake över vänster axel. Två flintlåspistolerna var nedstuckna i pistolstrumpor av kläde, som i sin tur var nedstuckna i starka hölster med smorläderskappor framför den svarta sadeln. Över höger axel hängde ryttarens patronkök (kartuschväska) överklädd med sämskat älgskinn.

Wira bruk ligger nu som då norr om Åkersberga vid Wiraån. Under stormaktstiden var Wira bruk en av Sveriges viktigaste vapensmedjor. Här smiddes flertalet av de värjor som användes under Karl XII:s krigståg. Det grundades på 1630-talet av amiralen Clas Fleming, sedan Gustav II Adolf önskat en organiserad vapenindustri till det 30-åriga kriget. Fleming lät smuggla in tyska vapensmeder och lyckades få ensamrätt till all blankvapentillverkning åt den svenska armén 1646-1775. Som mest smidde man 12.000 värjor per år. 1800 var man en av Sveriges största tillverkare av liar och 1900 en av Sveriges större yxsmedjor som producerade ca 8.000 yxor per år. 1926-1948 drevs bruket i Wira av en ensam smed, John Dahlgren. Efter hans död låg bruket tyst i 20 år innan smedjorna restaurerades och ett museum ställdes i ordning. Idag hörs åter hammarslagen i Wira bruk, men nu smider man bruksföremål och presentartiklar.

Manskapsvärja kavalleriet 1710

Flintlåspistoler för kavalleriet 1710

Flintlåskarbin för kavalleriet 1710

Hästarna och hästmunderingen

De karolinska hästarna var noterbara för sin goda kondition. Oftast var de relativt större och kraftiga. Adelsfanans hästar skulle år 1684 vara vallacker och minst 12 palmer höga. Hästarna skulle skötas om två gånger per dag. Innan de gick i strid vandes de vid kraftiga smällar av pistoler, vajande fanor, eld, trumpeter och trummor. Det krävdes många hästar i armén; i vissa lägen kunde antalet hästar vara lika stort som antalet soldater. De behövdes inte bara vid kavalleriet utan även hos trossen, vid infanteriet och artilleriet. Nya hästar behövdes hela tiden då det var hästarna som drabbades hårdast vid i slagen och då många dog vid marscher. Det var viktigt att sadlarna inte bröt hästarna. Under sadlarna fanns det vikta hästtäcket och ett schabrak av blått gult, svart eller rött kläde, underfodrat med buldan. Ett par stångbetsel och stigbyglar behövdes naturligtvis liksom lädergrimma, tvärsäck, foderpossa, skrapa, skoborste, viskduk och en gång hästskor och två gånger söm.

Stridsformering

Ryttarna ställde upp och anföll i en pilformad skvadron som normalt räknade 125 hästar, uppställd enligt Karl XI:s exercisreglemente på tre led, tätt anslutna, knä bakom knä, med tätast möjliga anslutning mellan rotarna. Ryttmästaren hade sin plats i spetsen av kompaniet, löjtnanten och kvartermästaren strax bakom leden. Fullt bemannade med fördubblingsbefäl fanns även andre eller ”sekund” ryttmästare, löjtnant och kvartermästare. Standaret, vilket utgjorde allmänna rättningspunkten, fördes av den andre kornetten som red i mitten av främsta ledet eller ”första träffen”. Äldste och förste korpralen ställdes på högra flygeln, den andre vid standaret, den tredje på vänstra flygeln liksom fjärde och femte korpralen på vänstra flygeln i kön. Trumpetaren längst till höger.

Ett korpralskap var 24 ryttare som leddes av korpralen och indelades i fyra rotar om sex ryttare. Varje rote leddes av Rotemästare och därunder Halvrotemästare och Underrotemästare. Roten delade ett tält och var ett matlag med egen trosspojke och en trosshäst.

Korpralskapet stred samlade i slagordning i tre led där alla hade sin plats. Att träna strid på häst i skvadron är ingen enkel uppgift för Matthis och de andra nya ryttarna. Det brådskar och trupperna kan bara tränas hastigt innan de sätts in mot danskarna, men genom att blanda äldre, erfarna ryttare med nya så lär man sig fort. Under hela december och januari tränas trupperna på isarna på Helgasjön utanför Växjö. 4.000 ryttare i 16 kompanier lär sig att anfalla i skvadron, knä bakom knä i trav och full galopp. Man tränar varken reträtt eller s k karakolering – där man rider fram till fiendelinjen, avlossar karbinen/pistoler och vänder tillbaka för omgruppering. Det finns inte nog med karbiner och man hinner ändå inte träna med dem. Bara anfall tränas med värjan långt fram för en anloppsstöt i ökad galopp och fyrsprång för att sedan hugga in på fienden och avlossa pistolerna. Reträtt var uteslutet, utan taktiken var att ”gå på”.

Slaget vid Helsingborg 1710

Den 31 januari rycker General Stenbock och hans söderut över Diö, Elmhult och Loshult och återsamlas i Osby med 8.000 man som sen blir 18.000 uppsvenskar, varav 6.000 ryttare. Smålands kavalleriregemente sägs erbjuda en dyster anblick då mycken utrustning saknas, men framför allt för att hästarna voro mycket klena. Dücker hade icke funnit tredjedelen av dem acceptabla och Stenbock kallade dem inte bättre än ”skjutsmärrar”. Stenbock klagar högljutt för att få mer resurser. ”Stenbocks getabockar” de bondgossar som i skinnpälsar och träskor sägs ha gått segrande mot den välrustade och krigsvana fienden är dock en skröna och mer en ordlek. Det var inget oordnat uppbåd av oövade bönder, utan en ny karolinsk här, blandad av gamla och nya soldater, som bara ett halvt år efter Poltava ryckte i fält. Matthis har en häst som håller måttet och har rustats med det mesta av den utrustning han ska ha.

General Magnus Stenbock

I hären ingick också sex kompanier ur ”Skånska tre- och femmänningsregementet”, till största delen bestående av invandrade svenska skåningar. De skånska ryttare som rustats litade man inte på och de blev inblandade i andra regementen. Ändå deserterade senare ett hundratal. Den svenska armén  marscherade från Osby över Finja och Turup mot Bosarp där en liten batalj sker med delar av armén under Bennet. Stenbock vill pressa den danska armén mot Helsingborg för att komma åt proviant från Skåne. I Toftaholm mellan Urtofta och Skeglinge ställer danskarna sig i slagordning, men svenskarna avvaktar och den danska armén drar sig tillbaka mot Helsingborg precis som Stenbock önskar. Danska armén uppgick till 13.100 man enligt generaladjutanten Kleppings uppgifter. Den många gånger avgörande faktorn – kavalleriet – var underlägset det svenska, då man inte kunde ställa upp mer än 29 kompanier (3625 man) mot drygt 5000 svenska ryttare som kunde varit ännu fler då över 1000 ryttare var sjuka vid slaget. Danskarna kamperar mellan Pålsjö och Fredriksdal över vägen mot Fleninge just norr om Helsingborg. De väntar att svenskarnas anfall ska komma efter vägen från Fleninge. Den 28 februari blir det batalj.

Stenbocks fälttåg februari 1710

Tidigt på morgonen den 28 februari 1710 lämnade den svenska hären sitt läger kring Fleninge gästgivargård. Stenbock drar armén längre västerut. Söder om Pilshult norr om Helsingborg i trakterna kring Ringstorp ställs armén i slagordning i skydd av tät dimma.

Högra flygeln leds av generallöjtnant Meijerfelt. På högerflanken leder överste Karl Gustaf Dücker andra träffen och hans äldre bror överstelöjtnant Johan Henrik Dücker 4 kompanier av Smålands Kavalleriregemente. På vänster flygel leder generallöjtnant Burenskiöld. Andra träffen leds av överste Lewenhaupt och där finns major Bonde och Smålands kavalleriregemente även här med 4 kompanier. Matthis skvadron finns antingen på högra eller vänstra flanken. Den är uppställd i slagordning, varje skvadron i tre led i plogform knä bakom knä och väntar på order. Mattis finns i andra träffen och står i det första ledet av tre med 73 Per Hiortfellt framför vänstra knät och med 75 Måns Hems bakom sitt högra. Det får inte bli några luckor i ledet. Alla är mycket spända och nervösa, ingen vet hur det ska gå. Vilka klarar sig?

Slaget inleds vid pass halv tolv med kanonad från båda sidor. Danska artilleriet står vid Ringstorpsbacken. Stenbock hoppas kunna slå fienden i flanken. Vid tolv drar sig den svenska slaglinjen under Burenskiöld österut mellan Brohuset och Filborna där den slås tillbaka av danska kavalleriet och Burenskiöld tas till fånga.

Anfall knä bakom knä i fyrsprång med värja i anloppsstöt.

Slaget avgörs nu då Stenbock beordrade överste Karl Gustav Dücker att med Bennets regemente, Adelsfanan och de under överstelöjtnant Johan Henrik Dücker på denna flygel stående 4 kompanierna af Smålands kavalleriregemente genast skynda till vänstra flygelns hjälp. De 4 kompanierna från Smålands Kavalleriregemente med ca 325 ryttare anfaller den danska högerflygeln där livregementet och de sjælländska dragonerna splittras. De spränger in i den lucka som bildats mellan den danska högerflygeln och centern och hela fronten rivs upp och danskarna flyr i panik mot Helsingborg. Matthis finns med här i sin skvadron och gör väl så gott han kan. (Läs gärna om Överstelöjtnant Erich Johannes Pilfelt enl Lars Widdings dramatisering i ”En tid för vreden” sid 267- ).

Kavalleriet på högerflanken jagar samtidigt den danska vänsterflanken på flykt och centern viker för det svenska infanteriet under Hamilton och artilleriet som använder en ny taktik med snabbeld från fältkanoner som följer med fronten i anfallet. Artilleriet bestod av 32 kanoner samt 2 haubitzar. Dess chef var major Cronstedt som utvecklat den nya taktiken, och närmast under honom kommenderade till höger kapten Flygare, till vänster kapten von Vicken.

Det blir inte så blodigt för svenskarna, allt går fort över och danskarna flyr in i Helsingborg. Vid 16-tiden efter fyra timmar oavbruten strid står Stenbock som segrare. Kring honom låg omkring 8.000 döda eller sårade soldater, av vilka omkring 5.000 hörde till den danska armén. 2.500 togs till fånga. I Smålands Kavalleriregemente stupade 8 befäl och meniga och 1 officer och 66 befäl och meniga sårades. Matthis klarade sig, men rotegrannen Nr 75 i Hemset, Måns Hems blir sårad. Det kunde lika gärna ha varit Matthis. Wexiö och Sunnerbo kompanier fick utstå de hårdaste påfrestningarna vilket också framgår av redovisat förlorat material. 21 % av allt det förlorade stod Wexiö kompani för. I Wexiö kompani stupade Nr 16, 26 och 96. Nr 11 blev “blesserad”. Nr 38 ”frusit fötterna av sig”. Nr 17 och 23 döda i Lund 28 mars 1710 dit man marcherade efter slaget för att slå läger och proviantera under några veckor innan det blir återmarsch.

Nu har Matthis varit med och gjort en avgörande insats i slaget och drivit bort danskarna från svensk mark för sista (?) gången. Stenbock anfaller inte Helsingborg som dock inringas och beskjuts med artilleri under flera dagar. Den 5 mars skeppas danskarna hem efter att ha förstört sina förråd och slaktat alla hästar och kastat dem i brunnarna. Kriget mot dansken tog ett snabbt slut och hemma väntar nu ära och torp för Matthis, det ser bra ut.

Stenbocks kurir ryttmästaren Henrik Hammarberg på Wrangelska palatset tf slott på Riddarholmen
(idag Högsta Domstolen)

Änkedrottningen efter Karl X Gustav, Hedvig Eleonora tog emot Henrik Hammarberg i audiens den 3 mars 1710. Han hade ridit (åkt vagn) från Skåne i två och ett halvt dygn för att föra fram budet från greve Magnus Stenbock att danskarna besegrats.

Händelsen har förevigats i den panegyriska dikten Stenbocks kurir av Carl Snoilsky. Ofta citerad är raden ”Han sitter, och hon står.”, dvs. drottningen lät den trötte kuriren sitta medan hon själv stod, en situation som stred mot gängse etikett i Kungshuset, som Wrangelska palatset kallades på den tiden eftersom kungafamiljen residerade här.

Är det den vilde jägarn,
Som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
Med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
Som i en blixt han ser,
Pistoler, älghudskyller —
En kronans officer.

…

Med lugn på skrynklig panna
Men dödsblek som en hamn,
Den ädla fru sig reser
Ur kronprydd länstols famn.
”Sitt, herr kornett!” hon säger,
Och hovet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter, och hon står.

Kavalleriets stridsdugliga i stridsformering

Magnus Stenbock

Vänstra flanken Generallöjtnant Burenskiöld

Första träffen Generalmajor Gyllenstierna      Andra träffen  Överste Lewenhaupt

Högra flanken Generallöjtnant Meijerfelt

Första träffen Generalmajor Aschenberg      Andra träffen  Överste Karl Gustav Dücker

 Skvadron i slagordning knä bakom knä med fördubblingsbefäl

           

Rote (tältlag) och korpralskap i marschordning och i slagordning knä bakom knä

Åreda 1710-12

Matthis kommer troligen inte tillbaka från Helsingborg förrän till våren och ska då tar över Åreda ryttartorp i rusthåll Nr 74 i södra Åreda, Hemmesjö. Oroliga föräldrar och hustrur hälsar och firar sina återvändande segrare, medan andra får sörja sina stupade eller sårade. Mattis har mycket spännande att berätta och är nu ryttare i eget torp i en ny socken.

Alla byten på torpen skedde 14 mars eller 30 september. Änkan fick stanna till nästa midfastotid, det vill säga efter den 25 mars fick familjen bo kvar till den 30 september och efter den 30 september till den 14 mars. De fick stanna på torpet t v, men fick inte lyfta återstående lön. Då tiden löpt ut fick hon flytta, ofta till ett okänt öde. Matthis föregångare på Åreda är Jon Siöbergh Håkansson som 1707 bor med hustru Märta Andersdotter på ryttartorpet när sonen Pehr föds i slutet av september. Jon är förstås med i Poltava och kanske stupade eller är i vilket fall tagen i fångenskap och då i Sibirien 12-15 år framöver. Märta är nu utan sin Jon med barn på Åreda och kanske änka, men måste likväl flytta från torpet den 14 mars 1710. Inte sällan kunde den nya ryttaren gifta sig med änkan, men så blev det i alla fall inte för Matthis, men han behövde hjälp med torpet så kanske fick Märta bo kvar ett tag som piga. Före Jon Siöberg Håkansson 1692 var Peer Johansson ryttare på Åreda.

Ryttartorp nr 41 Gudhems Kompani låg vid Hornborgarsjön i Sätuna by 1712.
Källehult, Lennart Ringagård 2010.

Torpet vet vi inte mycket om, orginalhuset finns inte kvar, men platsen finns ju där. Troligen är det ”Källehult” som är utmärkt som husartorp HT 1873 och som ligger längst ut på kanten av ägorna. Eller mjöligen är det något av granntorpen Hedaholm, Norra, Mellersta eller Södra Thorsta. Alla torpen lyder då under Norragård och Ringagård rusthåll. Matthis rusthållare är före detta länsman Måns Pehrsson i Norragården som också innehar Ringagården och Södregård i Södra Åreda, vid Åredasjön. Måns Pehrsson ärvde 1681 1/16 av Norragården och köpte 3/16. 1683 köper han till Södragård för 120 daler silvermynt och 1691 halva Ringagård för 140 Dsm. Måns är gift med Britha Christiansdotter och de får två barn, Nils 18 jan 1714 och Maria 24 aug 1716. (stämmer detta? de fick barn sent eller så var Måns omgift?)

Ryttartorp

Ryttartorpen varierade i de olika landskapen, men var oftast ryggåsstugor med ett stort kök, som samtidigt fungerade som vardagsrum och sovrum, samt en kammare och en inbyggd förstuga. Väggarna var timrade och taket var täckt av näver och torv. Vanliga mått var 24 fot lång, 14 fot bred samt 9 fot högt (7,9 x 4,6 x 3m) ofta efter ritning av Dahlberg. Roten skulle även hålla soldaten med tillhörande mark. Ett soldatkontrakt upprättades med rusthållaren i två ex och tre kopior om rusthållarens skyldigheter mot soldaten med lega eller årlig lön som i regel delades upp på två tillfällen. Legan var ursprungligen satt till 100 Dkm och roten hade inte rätt att bjuda över detta belopp. Dock kunde de i samråd med knekten använda ett lägre belopp. Den årliga lönen sattes till 35 Dkm men ändrades senare till 20 Dkm. Som hemkall ingick uniform vart tredje år och årligen en kronotunna säd, en skeppa råg, utsäde två skeppor råg på hösten och sex skeppor havre på våren. Ryttaren fick skaffa ko och gris och höns om det fans råd och sätter igång vårbruket med viss hjälp av rusthållaren. Han får låna rotens dragare, han hugger själv så mycket ved som behövs och får hjälp att köra hem den med rotens oxar, liksom hjälp med kvarnskjutsar när det är dags att mala säden.

Johan Hagman bodde så här i Sätuna ryttartorp 1712-28 – under samma tid Mattis bodde på Sjöatorp.

Matthis på Åreda

Matthis flyttar troligen in på Åreda efter den 14 mars efter att den segrande armén kommer tillbaks från Helsingborg. Flytten från Lilla Hult till Åreda var lång med den tidens mått. Matthis får klara sig själv nu – eller är Elisabeth och sonen Johan med?

Allt är nytt, men livet går vidare och vårsådden och allt annat som ska skötas på torpet väntar. Torpet går inte att sköta ensam då ryttarmöten och kommenderingar tar mycket tid. Utan fru som också tar hand om gården kommer det inte fungera. Bor änkan Märta kvar som piga eller gifter sig Matthis kanske 1710 med Elisabeth Niclasdotter med sonen Johan? Ingen går att hitta i Hemmesjö HFL. Så Matthis har troligen flyttat in på Åreda ensam.

Några nya kommenderingar under tiden på Åreda blev det inte. Men det är oroliga tider och många ryttarmöten då han är borta många veckor från torpet. Soldaterna skulle exerceras och övas regelbundet. Detta skedde dels kompanivis och dels regementsvis. Kompanimöten kunde ske flera gånger per år, exempelvis varje månad. Man samlades då vid respektive kompanichefs boställe för att övas i skytte, strid och exercis.

Regementsmöten hölls vanligen en gång per år under maj – juni. De pågick i 2 – 3 veckor. På regementsmötena skulle man visa upp vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Därför drillades man noga innan ett regementsmöte samt lade ned en hel del tid på persedelvård.
 Vidare hade man sk generalmönstringsmöten vart 3:e år. Mötesplatserna kallades för hedar. 
Kända är de många hedarna, Malma hed, Romme hed, Sanna hed, Ladugårdsgärde. Reveljen var tidig, vanligen vid 4-tiden. Sen följde 12-timmars exercis blandat med avbrott för mat. Sex man delade på ett tält. Maten lagade man själv i matlag. Varje kompani hade sin egen tross med man, trossdrängar och packhästar. Korum, gudstjänster i fält, hölls både morgon och kväll.

Pesten

1711 härjar pesten värre än någonsin i bygden. Många drabbas, men Mattis verkar ju klara sig. Pesten lär ha kommit från Centralasien och spred sig västerut med smittade loppor som levde på  bruna råttor som vandrade in österifrån och trängde undan svartråttorna. Pesten nådde Sverige och Stockholm i slutet av juni 1710. En skutskeppare från Pernau struntade i karantänen och rodde iland för att gå på krogen. En smittad loppa ombord hade bitit honom och han insjuknade på krogen och dog snart. Loppan hoppade vidare till en piga som tjänat på krogen. Hon var på väg till Ladugårdsgärde och till skräddaren Arved Kavat. Båda dog och pesten hade kommit till Stockholm.

Åreda efter Matthis

Efter Poltava råder det befälsbrist, men det dröjde till 1712 innan fördubblingsbefäl anställdes. Matthis kan ju läsa och utmärker sig säkert på andra sätt så den 18 augusti 1712 avancerar han till Secund Korpral i första korpralskapet under Förste Korpral Nils Björkman som själv snart avancerar till Secund Kornett och Håkan Överström tar över som Förste Korpral. Matthis blir befäl och får ta det nya namnet Sjöström och ska nu flytta till ett boställe. Hans ryttarnummer 74 och namn tas nu över av Per Siöberg 22 år som flyttar in i Åreda 30 september 1712. Hästen anses nu utgången och kasseras.

Den 12 juni 1717 köper Monsiur Henrik Cratz, kronobefallningsman hela Södragård, hela Norragård och halva Ringaregård, som tillsammans utgör Åreda rusthåll, av Måns Persson och Britha Christiansdotter, jämte en hop specificerad inredning, för 320 Dsm. 1747 dör både herr och fru Cratz och 1750 ropar ryttmästare Hans Bergh in Norragård och Ringagård med mundering nr.74 i Växjö kompani, på auktion från Cratz kvarlåtenskaper. 1754 köper häradshövding Per Unge Norragård rusthåll av den avlidne Henrik Cratz arvingar. 1785 har rusthållet bytt till Nr 15 och ligger under hela Norragård, ½ Stingagård mm och major och baron Bernad Mattis von Lieven och hans fru, friherrinnan Ulrika Elionora von Lieven, född Hammarberg, köper det den 23 jan 1785 av lagman och häradshövding Peter Unge, för 3.333 Rdr 16 Sk. 1792 är Peter Adam Bergman rusthållare. Bergenstråle och Falkenberg var ägare därefter och Falkenberg byggde om huset till sitt nuvarande utseende, dock är sedan dess rappningen borttagen.

Idag äger barnen till Roland Carlsson Norragård som idag heter S Åreda Herrgård.

I Ringagård bor Evy Andersson och sonen Lennart Andersson som äger torp Källehult som ligger nära N Thorsta kanske vet mer. De har nu båda tagit namnet Ringagård, Lennart Ringagård, Södra Åreda Källehult. Evy Ringagård, Södra Åreda Ringagården.

Källehult är nämligen utmärkt som husartorp ”HT” på generalstabskarta 1873 och kan därför vara Matthis Ryttartorp.

HT=Husartorp, Åreda Källehult 1873.     Husartorp nr; 49 i Vadsbo skvadron, Fägre socken norra Skaraborg 1833-1901.

I Norra Thorsta bor idag Eva Rydiander 90 år. I Södra Åreda Byagård (Södragården) bor sonen Weine, växellådan och Gabriella Rydiander. Mellersta Thorsta ägs av ungdomar, Lindberg & Citrohn. Södra Thorsta, Lovisa & Thelma Fridhagen, Niklas Gustavsson.

Förutom 74 Åreda Ryttaretorp finns samtidigt 75 Hemset Ryttaretorp, 77 Torsjö Ryttaretorp, Åryds Ryttaretorp i början av 1710-t. Senare efter 1793 tillkommer Torpstad Åreda Ryttaretorp. I 72 Tveta Lunnagård och 73 Tveta Enkansgård bor de ryttare som rider ihop med 74 och 75.

I rusthåll Nr 75 Hemset ryttaretorp bor 1692 Nils Nilsson och 1710 ryttaren Måns Hims, han som sårades i slaget vid Helsingborg så illa att han blir ersatt av John Hasselberg i GMR 1712 och sedan 1724 av Oluf Åberg. 1740 Gudmund Gumme Holmberg, 1750 Nils Åberg Holmberg, 1776 Johan Holmberg, 1788 Johannes Snygg, 1811 Gumme Johansson och 1813 Olof Gran. Efter 1834 var det torpare på Hemset Johan Zachrisson 1839, N D Johansson 1872 och Peter Kamp 1873. 1743 var det utsatt på karta och föremål för en tvist mellan Åryds ägare och rusthållaren i Hemset. Indelningsnummret ändrades från 75 till 33 och därefter 91. En ny husarstuga upptimmrades 1810-12. Höjden blev husartorp 1834 och Källelund 1869. Men om 74 Åreda vet man inte mycket, men det borde kunna vara Källehult. Claes Lissing vet kanske mer.
Kyrkoböcker Dädesjö Födda: 1701-1710, 1715-1718, 1855-1860 finns ej.  Vigda: 1855-1860 finns ej.  Döda: 1701-1710, 1718-1719, 1855-1860 finns ej.

Södra Åreda Herrgård 2010

Inkom gärna med rättelser, kommentarer, synpunkter mm nedan – de publiceras ej: