Från Lilla Hult till Villa Alba 1510-2010

Fädernets 500-åriga anor och historia

Lars Å Johansson

Fjellebergsstugan i Braås hembygdspark sedan 1927

Välkommen till denna lilla släktkrönika som handlar om vår släkt, men också om Värend och Virdarna från stenålder, bronsålder, järnålder, fram till våra dagar. Följ vår släkt på fädernet och mödernet från 1500-talet och Dackefejden. Läs om Halvhjortar på 1600-talet och följ karolinen Matthis äventyr när han är med och besegrar dansken vid slaget vid Helsingborg. Eller följ med på Herulernas utvandring från Värend på 200-talet och deras återkomst i början av 500-talet och hur de varit med och påverkat Väst-Roms fall och Svearnas uppgång under vendeltid. Och mer därtill. Mycket nöje!

Det här kapitlet börjar med Dacke-fejden och Hägge i Hult som är den äldste ane som går att hitta för 15 generationer sedan och slutar 500 år senare, i rakt nedstigande led, med Lars A G Johansson i Villa Alba på Lidingö. Fäderne eller möderne, ätterna vävs samman i otaliga nät och ett av dessa möts i denna lilla stuga från 1600-talet, stugan som nu finns  i hembygdsparken i Braås.

Släkten har levt i Värend sedan bronsåldern och få har flyttat från hembygden förutom under vikingatid och Amerika-utvandring. Fädernets krönika utspelar sig i huvudsak i Uppvidinge härad så långt som skrifterna kan ta oss till början av 1500-talet. Men naturligtvis har släkten bott där så mycket längre. Enligt DNA ända från 4800 år sedan på mödernet och från bronsåldern för 3500 år sedan på fädernet.

Krönikan följer i första hand fädernet och mödernet i rakt nedstigande led i över 15 generationer i dom- och kyrkböcker. Vi börjar här med fädernet från Dackefejden med Hägge i Hult, följer karolinen Matthis strider och prästsläkten Baas Halvhjort, den stora mjölnarsläkten och Värends Virdar och Herulernas 300-åriga vandringar från Värend till Romarriket och tillbaka. Sedan fortsätter krönikan med mödernet från 1500-talets Piggaboda, med Karin Knutsdotter.

Fädernet eller svärdssidan är den räta ättelinje som går från far till son så långt tillbaka som man bara kan följa den. Kyrkböcker gör det möjligt att komma tillbaka till 1600-talet. Om fadern är den rätte kan man inte säkert veta, men bl a DNA visar att de allra flesta sönerna i vår historia faktiskt har rätt fäder. På mödernet eller spinnsidan, kan naturligtvis ätten aldrig ha annat än rätt moder.

Krönikan är bara ett litet exempel på ett oansenligt nedslag i historien över hur en släkt bland alla andra har levt och verkat. Släkten har väl knappast påverkat historien eller ändrat tidens gång, men likväl fanns den där då – och därför finns vi här nu.

Att känna sin släkts historia gör oss mindre rotlösa och får oss att ingå i något större än vår korta tid här i vår tid. Vi börjar här år 1510.

Hägge i Hult 1510-

Fädernet eller svärdssidan börjar med Hägge i Hult som bör vara född omkring 1510. Mitt i Dackeland ligger Hult i Nottebäck socken, Uppvidinge härad i Kronobergs län. På 1500-talet var det långt mellan de drygt 700 gårdar som fanns i Uppvidinge. Inte en enda frälsegård fanns här på Gustav Vasas tid och Uppvidinge var fogdestyrt när Dackefejden bryter ut 1542.

Hult var då bara några få hemman ute i skogen med några familjer och någon präst som bor där och så alla drängar och pigor. Här bor Hägge på ett av hemmanen och han bör vara född omkring 1510. Byn är liten och handeln med danska Blekinge var viktig och bondefred slöts med de danska bönderna. Med Gustav Vasa blir gränshandeln allt hårdare beskattad. Kyrkan reformerades och de katolska ritualerna förbjöds. Smålänningarna vägrade förändra det som var ”gammalt och fornt” och när kyrkklockor och kyrksilvret, som alla slitit för under generationer drivs in av kronan, är måttet rågat.

Dacke och hans fredlösa värvar de uppretade smålandsbönderna i en allmogehär. Flera av bönderna i Uppvidinge går med Dacke 1542, Hägge i Hult är en av dem. Upproret sprider sig ända upp till Kisa.

Fogden Anders Karlsson med soldater drev in skatten i Uppvidinge, men inte länge till. I augusti 1542 samlades flera av bönderna i Nottebäck, Sjösås och Dädesjö och gav sig iväg för att jaga fogden på flykt. Två av dem var Seved i Brorsmåla och Hägge i Hult. I Östra härad stod man plötsligt mot varandra. Det blev strid och soldaterna fick retirera och det ville sig inte bättre än att fogden stupade i striden.

Enligt domböckerna blev fem personer från Nottebäck, Sjösås och Dädesjö bötfällda för delaktighet i fogden Anders Karlssons död som föll i striden i Östra härad. Bland dem var Seved i Brorsmåla och Hägge i Hult, Nottebäck som bötade 100 mark och tre oxar, en kännbar bestraffning, men som verkar ha klarats av. Brorsmåla och Hult är grannbyar i Nottebäck socken och Seved och Hägge i Hult lever där vidare.

Fogden i Uppvidinge Kristoffer Smed hade det tufft då många häradsbönder hotat med och lovat honom stryk. Efter upproret fick därför Håkan i Bostorp och Per Bondersson i Hökanäs böta två oxar vardera enligt domböckerna. Vad Nils Bagge i Norra Åreda hotat Smed med kostade honom fem goda oxar. Herr Torkel, prästen i Dädesjö, blev bötfälld liksom prästen i Nottebäck, herr Karl, som fick betala 200 mark ”för något olovligt brev han skrev”, men pastoraten fick de behålla. En av Dackes överstekaptener var Per Skegge från Källeflaga Åseda, Uppvidinge och han blev avrättad och steglad i Lenhovda. Dackekaptenen och skattebonden Jon i Massamåla, Åseda socken, fick böta sex oxar.

Förutom de individuellt straffade tvangs hela häradet erlägga en samfälld ”soningsgäld” till kronan. Den gavs i oxar, sammanlagt 80 gilla oxar för häradets 700 gårdar. Uppvidinge härad och inte minst Älghults socken framstår som en av de mest bestraffade bygderna efter fejden.

Nästa gång vi kan läsa om släkten i Hult blir i kyrkböckerna hundra år senare. Läs vidare och följ släkten under ”Lilla Hult”

Läs mer om Dackefejden nedan.

Virdarna i Värend – före Hägge i Hult

De första invandrarna under stenåldern för 10 tusen år sedan var kringströvande jägare och fiskare från skånska och blekingska bygderna. När landet i söder befolkades sökte man sig norrut efter Mörrumsån, Bräkneån, Ronnebyån och Lyckebyån, men framför allt från Listerlandet och Ivösjön i söder, över Jämshög och Kyrkhult till Värend vid Mörrumsån.

Många stenåldersfynd har t ex gjorts runt Åsnen och vidare runt Helgasjön och till Mörrumsåns källor ända till fynd i Nottebäck och Lilla Hult.

Enligt DNA år vår haplo-grupp på fädernet (Y-DNA) I-M253 och är en mutation från I1, som brukar kallas Ivar, som är från den tidigaste invandringen i nordvästra Europa efter isen drog sig tillbaka för över 10 tusen år sedan. I-M253 var en brondåldersman ca 1500 f kr, troligen från trakten av Halle-Saale i Tyskland med sina saltgruvor, som var vår anfader. Han kom hit för över 3500 år sedan, med en bronsdolk i bältet och en säck salt på axeln för att troligen handla med bärnsten och brons. De följde redan gamla handelsvägar på åarna och dalarna från södra kusterna in i Värend vid sjöarna Åsnen, Helgasjön till trakterna runt Ingelstad där makteliten bodde och handeln och kulturen möttes.

Han är förfader till fädernet i denna krönika liksom till 40 procent av alla svenska män. Generna fördes sen vidare ut i Europa, då vikingatågen förde vårt DNA dit, framför allt till England och senare på 1800-talet till USA med alla som emigrerade.

En tradition säger att herulerna återinvandrade till Värend i början av 500-talet från trakten kring Donau i Mähren efter att ha vandrat ut på 200-talet. Vad som gäller Herulerna får vi vänta länge med innan vi vet säkert, men historien om dem är spännande.

Just före och under vikingatiden 800-1050 e kr ökade den bofasta befolkningen kraftigt. DNA stöder både ut- och invandring till och från England under vikingatid. En annan tradition talar om vikingarnas frigivna trälar på 1100-talet med anor från Britannien, som fick bosätta sig i de obefolkade, steniga småländska utmarkerna.

Virdarnas ursprung är inte helt klarlagd. Kanske kommer ny DNA-teknik ge oss mer detaljer om varifrån och när virdarna i Värend – men vår släkt vet vi lite mer om när och var ifrån de invandrande. Det finns allt mer att lära från vårt DNA, ju fler som testar sig, desto mer får vi veta.

Läs mer om Virdar och Heruler under ”Virdarna” och fördjupa dig gärna i ”Värend och Virdarna del 1” av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius här.

DNA Haplogroup I-M253

Haplogroup I dates to 23,000 years ago, or older. The I-M253 lineage likely has its roots in northern France. Today it is found most frequently within Viking/Scandinavian populations in northwest Europe and has since spread down into Central and Eastern Europe, where it is found at low frequencies. Haplogroup I represents one of the first peoples in Europe.

There are now in total 25.294 DNA tested descendants, and they specified that their earliest known origins are from England, Sweden, Germany, and 92 other countries.

The man who is the most recent common ancestor of this line is estimated to have been born around 2600 BC.

The 25 294 DNA tested descendants are specified that their earliest known origins are from England, Sweden, Germany, and 92 other countries.

DNA Haplogroup U5b2b4a

Haplogroups mark the branches on our shared maternal tree reaching back to Africa. Haplogroup U5 is between 24,900 and 35,600 years old. Researchers believe it was born to a woman living in West Asia. Its presence in both Mesolithic gravesites in Iberia and Iron Age gravesites in the Altai Mountains indicate that it spread early across a wide area in Eurasia. Bitter cold and ice forced members of this haplogroup who traveled to Europe as hunter-gathers during the Last Glacial Maximum into refugia. When the ice began to retreat, they were among the earliest settlers. The most common of these lineages in modern populations are U5a1, U5a2, U5b1, U5b2 and U5b3.

Nils Dacke och Dackefejden 1542-43

Nils Dacke bodde på kronohemmat Södra Lindö, Torsås socken. Norra Lindö ansågs höra till. Men den råe och illa tålde fogden Inge Arvidsson sägs lagt under sig Norra Lindö genom påstått eller verkligt förvärv från Tyge Krabbe, den danske riksmarsken. Norra Lindö hade nyss blivit frälsegård från att förut varit klosterjord under Skänninge kloster. Men då kyrkans och klostrens jord genom Västerås riksmötes recess 1527 drogs in till kronan, hamnade denna gård liksom tiotusenden andra i frälsets händer. Ett i grunden ohyggligt beslut, som vände upp och ned på allt i tusentals bondehem.

När Inge på våren 1536 for upp för att taga Lindögården i besittning blev han först skjuten med pil av Dacke och sedan ihjälslagen av bondeledaren Jon Andersson från Flaken i Torsås. Det var Jon Anderssons tredje fogdemord men Nils Dackes första. Därefter flydde de in i  Blekingeskogarna.

Med de fredlösa i Blekinge värvar Dacke de uppretade smålandsbönderna i en allmogehär. Flera av bönderna i Uppvidinge går med Dacke 1542 och upproret sprider sig ända upp till Kisa. Många blev honom trogna till det bittra slutet ett år senare. En av dem är Hägge i Hult.

Den 10 juli 1542 firade Dacke en stor triumf då gränsfred slöts med Blekingeborna och nu driver de Gustav Vasas soldater ur Småland. På senhösten intas Kronobergs fästning utanför Växjö och Dacke och hans anhängare firar jul där. Från borgen styrs nu Småland av Dacke med stöd av Smålands bönder.

Kronobergs fästning

Gustav Vasa tar itu med upproret med främst inhyrda utländska legosoldater som marscherar mot Småland. Den 20 mars 1543 drabbade Nils Dackes bondehär samman med kungens armé vid Virserum på sjön Hjortens is. De upproriska bönderna led ett stort nederlag, Dacke såras i båda benen
och slaget är slut. Efter striden låg mängder med bönder och soldater dräpta på Hjortens is och enligt sägnen så drog man upp kropparna på en ö och brände dem. Sedan denna dag kallas ön för Skallön.

Dacke kommer undan och i maj är han frisk. I en sista desperat satsning försöker Dacke och Sven i Flaka i juni blåsa liv i resningen i Fagerhult som dock inte går med. Kungens befälhavare, Jakob Bagge tågar snabbt mot Högsby där Dacke höll till och tvingar Dacke med knappt hundra man till reträtt västerut över Uranäs, där han övernattade i en loftbod. Bondehären tar sig till prästgården i Älghult socken i Uppvidinge hos prästen herr Tore och gömmer sig i grannskapet. Jakob Bagge tar nattläger hos herr Tore, men prästen röjer inte Dacke. Prästen och åtta män i Älghult blir avrättade. Men vid midsommar blir Dacke förrådd av Peder Skrivare och dör skjuten i ryggen med två pilar vid Sörsjön i Blekinge. Kroppen styckas och huvudet med en kopparkrona sätts på en påle på Kalmar slott och familj och släkt blir avrättade eller svälter ihjäl i fängelse. 500 tvångsförflyttas till östra utmarkerna i Finland. Därmed är Dackefejden slut.

Inga fler försök från smålänningarna att sköta sina egna affärer sker efter detta, utan de blir en fast del av nationalstaten Sverige. Det blir tunga efterverkningar för dem som slogs på Dackes sida för ett självständigt Småland.  

Läs mer här om Dacke-fejden och om Dacke

Om Småland

• Wärend och Wirdarne del I (1863)
• Gunnar Olof Hyltén-Cavallius: Wärend och Wirdarne del II (1868)
• Elin Wägner: Tusen år i Småland (1939)
• Elisabeth Bergstrand-Poulsen: Värendsfolk  – Värendsmän, Värendskvinnor, Livets och årets festdagar (1948)
• Lars-Olof Larsson: Dackeland (1979)
• https://archive.org/details/wrendochwirdar01hylt/page/n7

INKOM GÄRNA MED RÄTTELSER, KOMMENTARER, SYNPUNKTER MM NEDAN:

Ryttmästaregård ca 1750